Ängsliga hjärta, tänker jag. Och så kommer fortsättningen, ”upp ur din dvala”.
Står det verkligen så? Dvala, inte det vanligaste av uttryck.
Fram med psalmboken. Nr 572, C.O. Rosenius. ”Ängsliga hjärta, upp ur din
dvala! Glömmer du alldeles bort vad du har”.

Inte alla ängslas och oroar sig. Paulus var nog inte särskilt orolig. Så fick
han också ett uppdrag som han var mycket lämpad för. Men de flesta
andra, vi är ofta ganska så ängsliga. Självaste Mose bad att få slippa
sitt uppdrag. ”Sänd bud med någon annan”. ”Jag har inte ordet i min makt,
det har jag aldrig haft…. Orden kommer trögt och tveksamt”. (1)

Vad gör ängslan?

Vad gör ängslan med oss? Vi blir försiktiga, kanske passiva.
Bäst att inte … Bäst att inte väcka uppmärksamhet. Bäst att inte utsätta sig
för kritik. Bäst att ligga lågt.

Kom ut ur din ängslan, säger Gud. Jag behöver dig. Vi alla behöver dig!
Hur då, och till vad?
Ja, det vet vi nog själva. Därför att vi vet i vilka sammanhang och på
vilka punkter vi ängslas och håller igen i ”vår dvala”.
Men, ”Glömmer du alldeles bort vad du har: Frälsarens vänskap, nåd
och gemenskap. Ännu han lever, den samme han var.”

PS Jag blev nyfiken på författaren till psalm 572, Carl Olof Rosenius,
och började läsa på. Han var en av grundarna till EFS, Evangeliska
Fosterlandsstiftelsen i mitten på 1800-talet. Och i en bok om vår kyrko-
historia kallas han en förgrundsgestalt i Sveriges religiösa historia. (2)

Jag läser också att” Rosenius levde med återkommande perioder av
nedstämdhet.” (3) Ja, det är han ju inte ensam om. Men det hindrade
honom alltså inte från att göra en gedigen insats i vår kyrka. Och i detta
finns det något uppmuntrande!

Noter
1. Andra Mosebok, kapitel 4
2. H. Holmquist Handbok i Svensk Kyrkohistoria. Del 3 sidan 70.
Andra upplagan
3. Wikipedia