Det finns människor som tror på Gud, och andra som inte gör det. Och
så finns det en tredje sort, som jag känner lite extra för.
Det är de som inte vill ha med Gud att göra. Människor som på en punkt
i sitt liv inser att Gud finns och är verklighet. Men fortfarande inte vill ha
med honom att göra.

Skälen till detta kan vara många och komplexa. En kan vara den gudsbild
man mer eller mindre omedvetet bär på.

Tidigt, mycket tidigt i våra liv gör vi erfarenheter. Vi blir omhändertagna,
möter kärlek och värme och får våra behov tillgodosedda. Så här är det
att vara människa. Så här är livet.

Men andra gör tidigt andra erfarenheter. Deras behov blir inte alltid
mötta med omvårdnad. Den värld jag är beroende av ter sig nyckfull
och inte alltid kärleksfull. Åter andra kan tidigt, alltför tidigt möta
krav på lydnad och behärskning.

Den förvrängda gudsbilden

Allt detta har en tendens att spilla över på Gud och på vår mer eller
mindre omedvetna gudsbild. Vi får en sned bild av Gud, som blir
till en mask för Guds rätta ansikte. En ”Gud” jag inte vill ha att göra med.
För någon kan ”Gud” tvärtom te sig så krävande och dömande, att jag
inte vågar något annat än att hålla mig till honom. Eller ”Gud” kan te
sig så mesig, att han inte blir någon att vända sig till och få hjälp ifrån.

Så vad gör vi?

Om detta finns två saker att säga. För det första att vi behöver bli medvetna
om den förvrängda gudsbilden, så att vi kan göra upp med den och
sedan släppa den.
För det andra, att även Gud, såsom han verkligen är, lider av detta, likaväl
som vi själva.
Men en sak kan jag inte bespara dig, säger Gud, detta att jag finns och är till!