I den svenska Tidebönsboken finns en hymn som dyker upp nu och då.
Och varje gång blir jag lika glad. Där står ”Låt dem som ej din kärlek känt
få värme av den eld du tänt.” (1)

Det är en bön som heter duga!

Psaltaren

Psaltaren gör mig ibland förundrad. När man läser dessa psalmer, och
påminner sig att det är levande människor och deras erfarenheter
som ligger bakom dessa texter, ja då får orden en djupare mening.
Här möter man djupaste förtvivlan, men också förtröstan och lovsång:

Längtan efter din hjälp förtär mig, Jag sätter mitt hopp till ditt ord.
Jag längtar efter att se det lovat.
När skall du trösta mig?
PS 119. 1-2

Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag ropar förtvivlat,
men du är långt borta.
(Jesu ord på korset)
Ps 22 2

Jag är bedrövad och gråter, res mig upp, som du sagt.
Ps 119 28

Till dig, Herre, tar jag min tillflykt, svik mig aldrig! Du som är trofast,
hjälp mig, befria mig, lyssna på mig och rädda mig.
Ps 71 1-2

Länge väntade jag på Herren, och han böjde sig ner till mig
och hörde mitt rop. Han drog mig upp ur fördärvets grop,
ur slam och dy. Han ställde mig på fast mark, mina steg gjorde han
trygga. Han lade en ny sång i min mun, en lovsång till vår Gud.
Ps 40. 1-4

Herren är mitt ljus och min räddning, vem skulle jag frukta?
Herren är ett värn för mitt liv, vem skulle jag bäva för?
Ps 27.1-2

Och till sist:
Jag vill lovsjunga dig, Herre, ty du drog mig upp ur djupet..
Du vände min dödsklagan i dans,
du tog av mig sorgens dräkt och klädde mig i glädje.
Ps 30.1 och 30.12

Noter
Tidebönsboken. Bokförlaget Libris. 2004
1. Kom, Helge Ande, med din tröst.
Tisdag, andra veckan, Bön under dagen

Ibland är det något på gång mellan oss och Gud. Eller för att uttrycka det
korrekt, mellan Gud och en viss individ. Kanske som följd av en bön som den personen i stor oförsiktighet bett.

Ett exempel på det är den klosterbroder, som jag skrev om under rubriken
Insikt för en tid sedan. Han hade lätt för att brusa upp mot sina medbröder
och bad därför en bön om hjälp med detta. Och Gud svarade med att ge
honom något att öva på.

Det finns perioder då Gud vill att vi skall upptäcka något. Eller till sist ta itu
med något. Eller göra upp med något. Och då tycks det som att Gud
spelar oss i händerna.

Livsstrategi – ligga lågt

Någon har kanske haft som livsstrategi att ligga lågt, inte väcka uppmärksamhet och riskera att dra på sig kritik. Hålla tyst med vad man
anser. Så är personen ifråga på väg in i ett uppdrag, där den här
hållningen kanske är bra för vederbörande, men inte för uppdraget.
Inför denna uppgift ber nu den här personen en bön om hjälp med detta.
Och Gud svarar med att låta den här hållningen utmanas.

”De har inget vin!”

I det andra kapitlet i Johannesevangeliet finns en berättelse om ett bröllop
där Jesus och Maria är gäster. Sedan festen pågått ett tag tar emellertid
vinet slut. Maria vänder sig då till Jesus och säger, ”de har inget vin”.
Därefter fortsätter berättelsen med hur Jesus förvandlar vatten till vin.

Liksom Maria kan man lägga märke till något, vända sig till Gud, lägga
fram det och så överlåta det åt Gud.

Barn som inte når fram

Att barn pockar på uppmärksamhet är naturligt och de flesta föräldrar
kan hyggligt hantera det. Men det finns en och annan förälder som
är så självupptagen och så centrerad runt sin egen person, att barnen
sällan eller aldrig når fram. Kanske ser en mormor eller farfar detta.
Säger ingenting, men lägger fram det i bön till Gud liksom Maria gjorde
vid den här festen.

Men ..

Men, när vi på det här sättet lägger fram något inför Gud i bön, så har
vi ofta en mycket bestämd uppfattning om hur Gud skall agera. Särskilt
om det handlar om något viktigt.
Konsten, och den är inte lätt, är att sedan släppa det. Överlåta det åt Gud.
Och sedan helt släppa vår uppfattning om hur Gud skall agera.

Varför är detta ofta så svårt? Därför att det utmanar vår tro på Gud
och vår tillit till honom.