Ora et labora

Ora et labora. Bed och arbeta. Klosterfolkets devis och rättesnöre.
Där det handlar om en balans mellan bön och arbete.
Men frågar man någon av dem, så blir svaret ofta att tyvärr, det blir
ofta mer arbete än önskvärt. Men de har fasta tider för bön. Och ibland
också för rekreation och samvaro.

Vi andra då? Vi som inte lever i någon klostergemenskap, hur hittar vi
en balans mellan arbete och bön? Och är det ens möjligt? Det finns
perioder, ofta mitt i livet, då tiden inte räcker till. Då den fylls av jobb och
familj. Och så till sist kommer åren då man väl har tid men inte längre
orken. Och så måste man lära sig att hantera även detta.

Ora et labora. Uttrycket tillskrivs Benedict av Nursia (480 – 543)
vilken betraktas som en av grundarna till det egentliga klosterlivet.
Men visst fanns det klostergemenskaper även tidigare.

Ökenfäderna

Från början, på 200-talet, sökte sig de som ville leva ett monastiskt liv
ut i ökenområdena i Egypten och Palestina., där de levde som eremiter.
Det förunderliga är nu att mycket av deras erfarenheter och råd finns
bevarade. Liksom från den tidigaste perioden av klosterliv.

De som valde det monastiska livet levde alltså från början som
eremiter, ibland i eremitkolonier. Idag skulle inget kloster tillåta
någon broder eller syster att leva som eremit utan ett noga över-
vägande och efter en lång tid i klostergemenskapen.

Vad drev dem och vad ville de uppnå?

Vad drev dem och vad ville de uppnå med sitt liv som eremiter? Man
kan föreställa sig att det inte alltid var så lätt, vilket man förstås inte
heller väntade sig. Men kanske inte heller så givande och möjligt
att förverkliga, eftersom man snart övergick till att leva i kloster-
gemenskaper.

Ökenfädernas tänkespråk

Mycket av deras råd och erfarenheter finns alltså bevarade. På svenska
finns ett urval av dessa texter utgivna i boken Ökenfädernas Tänkespråk.
(Av vika det även faktiskt finns några mödrar).
Det som möter här är en bitvis ganska hårdsmält läsning, såtillvida att man inte tog lätt på synden och på kampen mot synderna.
Även i evangelierna finns det bitvis en ganska hårdsmält läsning: Men vi
är så vana vid dessa texter av vi lätt blir avtrubbade.
Här följer nu några av Ökenfädernas tänkespråk.

Abba Esais sade: ” Ingenting är så nyttigt för en nybörjare som
förolämpningar. Den nybörjare som blir förolämpad och tål det liknar
ett träd som vattnas varje dag.” (1)

Abba Moses frågade Abba Silvanos, ”Kan en människa börja på nytt
varje dag?” Abban svarade, ”Om hon är en arbetare, kan hon börja
på nytt varje timme”. (2)

Abba Hyperechios sade: ”Det är en god sak att äta kött och dricka vin
och inte äta sina bröders kött genom förtal”. (3)

En man. som jagade i öknen… fick se hur Abba Antonius skämtade med bröderna och tog anstöt av det. Abban ville övertyga honom om att man ibland måste anpassa sig bröderna och sade. ”Lägg en pil på din båge
och spänn den”. Han gjorde så. Då sade Abban: ”Spänn den ännu mera”,
och han spände den. Han sade ännu en gång: ”Spänn den.”
Jägaren sade till honom: ”Om jag spänner den för hårt, så går bågen av.”
Då sade abban: ”Så är det också med Guds verk. Om vi spänner
bröderna för hårt, blir de snart knäckta”. (4)

Abba Tithoes sade: ”Pilgrimskap, det är när en människa behärskar
sin mun”. (5)

Noter
Ökenfädernas Tänkespråk Artos Förlag, 3 upplagan 1993

1. Sidan 63
2. ” 146
3. ” 156
4. ” 26
5. ” 154

Det finns perioder, och de är inte så roliga, när Gud tycks mena att vi skall
ta itu med något. Halvlögner och smånarrande. Eller skrytsamhet och
fördömande. Tack och lov, inte allt detta på en gång, det skulle vi knappast mäkta, men något av detta kanske.

Det finns en psalm i vår psalmbok, som har nummer 217. ”Gud för dig är
allting klart.” Den slutar med orden ”Vad du vill är helighet, men du
är barmhärtighet”. Till detta kan man tillägga: vad du vill är helighet
”och sanning”.

Gud är inte kompatibel med lögn och halvsanningar. Det skaver.
Så, om vi vill ha med Gud att göra. Om vi framhärdar med detta
att vi vill ha med Gud att göra. Vad gör vi då?

John av Kronstadt

En kommentar till detta får vi av John av Kronstadt, en rysk präst som
helgonförklarats. Han skriver, ”Varje ond gärning har sin rot i ett hjärta
som älskar sig själv .Det är från egenkärleken — som alla fel och brister
kommer. Kallsinnighet och okänslighet, att ha ett hårt hjärta mot Gud och vår nästa, syndighet, otålighet och irritation—”.
Och vidare. ”Att ångra sig betyder att i våra hjärtan känna våra synders
falskhet, deras galenskap och deras nedrighet”. (not 1)

Inte roligt alls!

Inte roligt alls! Men om det nu är på det här viset, ja då kan vi inte
ducka för sanningen, hur obehaglig den än kan vara.
Kanske kan det vara en tröst att vi inte är ensamma om detta.
Det finns tusenåriga texter som handlar om detta:

Förbarma dig, Gud, i din nåd,
stryk ut mina synder i din stora godhet.
Gör mg fri från all min skuld
och rena mig från min synd.
Jag vet vad jag har brutit,
min synd står alltid inför mig.
Mot dig, bara mot dig har jag syndat,
jag har gjort det som är ont i dina ögon.
Låt mig få höra glädjerop och lovsång,
låt den du har krossat få jubla.
Vänd bort din blick från mina synder,
stryk ut all min skuld.
Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta,
ge mig ett nytt och stadigt sinne.
Låt mig åter glädjas över att du räddar,
håll mig uppe, ge mig ett villigt sinne.
(Psaltaren 51 verserna 3-6, 10-12 och 14)

Vi är inte ensamma. Inte i något avseende.
Så Herre, förbarma dig över oss!


Noter. 1. John av Kronstadt, 1829-1909
The Spiiritual Counsels of Father John of Kronstadt
James Clarke & CO 1966
sidorna 111 och 116