Det är många år sedan jag en gång bestämde mig för kristen tro. (Eller hur man nu skall uttrycka det.) Men jag har betydligt fler invändningar nu. Invändningar direkt mot Gud.

Hur kan man skapa en individ som nästan omedelbart börjar synda?
Och sedan skall denna individ, ja, sedan skall vi vända oss till dig, Gud och be om förlåtelse.
Ja, jag vet att du har gjort allt du kunnat för att reda ut det här.
Till och med har du offrat din egen Son.

Född utanför Paradiset

Så minns jag att jag faktiskt tänkt och skrivit om det för länge sedan i en liten bok som Verbum tryckte och gav ut för att ha till bokbord. Och jag letar upp boken, ”Född utanför paradiset” (1)

Det här var vid en tidpunkt då jag, för att uttrycka det lite försiktigt, inte var sams med Gud. liksom en gång Job
”vände jag mig mot Gud och fann att jag hatade honom” (2) För Job kom det till sist en vändpunkt ”men själv förmådde
jag inte förlåta” (3).

Men till sist framträdde ett slags sammanhang för mig (4).
”I detta såg jag Gud som skapat människan och alla änglaväsen
och skapat dem till fria varelser.” ”Gud kunde ha nöjt sig med
att skapa något mindre än fria varelser, men gjorde det inte utan
skapade fria varelser.. som varken kan göras goda genom tvång
eller av någon annan göras vuxna och mogna” .
”Därför fann jag till sist ingen annan än Gud att anklaga och göra
ansvarig. Var det nödvändigt med skapelsen? Var du Gud, tvungen att så flöda över av kärlek och längtan efter medbröder
att du skapade oss som fria varelser och Dina gelikar med allt
vad det innebar av risk och fara” (4)

Att förlåta Gud

”Gud skapade oss stora nog att vara fria varelser och krävde av
oss att vi skulle vara villiga att vara med och betala priset, om
det gick snett. Och kanske är detta det största förtroende som Gud givit människan” (5)
Och till sist kunde jag förlåta Gud. ”Jag kunde inse att bakom
allting och som yttersta orsak fanns detta med Guds skapande
kärlek och de skapade människornas frihet, och det var jag
tvungen att förlåta Gud”. (6)

1. Anna-Stina Ellverson Född utanför paradiset, Verbum 1985
2. sidan 18 3. sidan 19 4. sidan 19 5. sidan 20 6. sidan 21

Det går bakåt! Ingen tvekan om det!
I viss mån är det dessvärre naturligt, och vi börjar med det.

När man blir äldre och ju mer man tränger in i trons värld, så blir man
vartefter allt mer medveten om sina fel och brister. Och om det man
måste kalla synd.

För tillfälligt är det till och med så att jag drar mig för att sätta mig för
att be morgonbön. Har jag rätt inställning frågar jag mig. Kan jag komma inför Gud så här?
Naturligtvis inte! Och samtidigt – naturligtvis!

Som så många gånger förr är jag tacksam över vad den Ortodoxa Kyrkan har att säga. ”Bönens frukt är inte värme och sötma utan Gudsfruktan och
förkrosselse.”
”The principle fruit of prayer is not warmth and sweetness, but fear of God
and contrition.” (not 1)
Den som säger detta är Theophan Eremiten. Och på ett annat ställe säger
han, att så småningom ”uppstår denna Gudsfruktan, detta att stå inför
Gud med bävan.” (not 2)

Jag är tacksam över detta, för det ger mig uppmuntran och säger mig
att jag inte alldeles är på fel väg.
Men jag är också tacksam över att tillhöra en kyrka, som kallar sig
luthersk. Efter Luther, som så småningom insåg och upptäckte detta:
Nåd utöver nåd!

Så förlitar vi oss på dem som gått före. Tacksamma över att de lämnat
spår för oss att följa.

Not 1 och 2
Theophan the Recluse i boken
The art of prayer. Faber and Faber 1966
sidorna 131 och 163