Det går bakåt! Ingen tvekan om det!
I viss mån är det dessvärre naturligt, och vi börjar med det.

När man blir äldre och ju mer man tränger in i trons värld, så blir man
vartefter allt mer medveten om sina fel och brister. Och om det man
måste kalla synd.

För tillfälligt är det till och med så att jag drar mig för att sätta mig för
att be morgonbön. Har jag rätt inställning frågar jag mig. Kan jag komma inför Gud så här?
Naturligtvis inte! Och samtidigt – naturligtvis!

Som så många gånger förr är jag tacksam över vad den Ortodoxa Kyrkan har att säga. ”Bönens frukt är inte värme och sötma utan Gudsfruktan och
förkrosselse.”
”The principle fruit of prayer is not warmth and sweetness, but fear of God
and contrition.” (not 1)
Den som säger detta är Theophan Eremiten. Och på ett annat ställe säger
han, att så småningom ”uppstår denna Gudsfruktan, detta att stå inför
Gud med bävan.” (not 2)

Jag är tacksam över detta, för det ger mig uppmuntran och säger mig
att jag inte alldeles är på fel väg.
Men jag är också tacksam över att tillhöra en kyrka, som kallar sig
luthersk. Efter Luther, som så småningom insåg och upptäckte detta:
Nåd utöver nåd!

Så förlitar vi oss på dem som gått före. Tacksamma över att de lämnat
spår för oss att följa.

Not 1 och 2
Theophan the Recluse i boken
The art of prayer. Faber and Faber 1966
sidorna 131 och 163