Nu är jag sedan några veckor hemma igen och har Hemtjänst tre gånger per dag, vilket jag inte har haft tidigare. Och detta har lett till några insikter och reflektioner.

Min ordinarie är en svensk man, som just nu är i Brasilien, som hans fru kommer ifrån. Häromdagen kom det till min förvåning
två svenska kvinnor, men alla andra, och det är ett tiotal är män.
De har kommit till vårt land som flyktingar från krig och från diktaturer. Några från Eritrea och flera från Afghanistan.

Detta har fått mig att tänka efter. För det första. Hur skulle
Hemtjänsten fungera utan alla dessa män? Och för det andra, hur mår de, alla dessa män? De har krigsminnen och de har fått lämna familj och vänner.

Ibland blir det intressanta samtal, som häromdagen med en man från Eritrea. Etiopien – Eritrea är ett av de allra första kristna länderna, som nu är ett av de Ortodoxa länderna. Vi pratade om fastan och han berättade om deras mycket hårda regler för fastan.

Nu råkar det vara så, at det som en gång hjälpte mig vidare i min tro var just mötet med den Ortodoxa Kyrkan och hur dess
teologer talade om människan. Jag har skrivit om det tidigare här. Vi är här för att själva besluta oss för det goda, och för att växa. Vår kyrka är en protestantisk kyrka. Det är inget fel på den, bortsett från att den så att säga smalnat och släppt en del
på vägen.