När man öppnar dörren till min lägenhet, så är det första man ser en röd pall och en liten ljusgrön byrå. Båda kommer från mitt föräldrahem. (Men då var de inte så grant målade).

När man så har hängt av sig kläderna och går lite längre in,
möter man ”Uppståndelseängeln”. Det är en 80 cm hög avbildning från något i en rumänsk kyrka. Den står på golvet,
lutat mot väggen, vilket betyder att de som direkt ser den är mina barnbarn och barnbarnsbarn.

Texten om detta i bibeln är inte något jag läser särskilt ofta.
Men då jag går till Lukasevangeliets 24e kapitel, ser jag att de faktiskt var två, änglarna.
Och där kan vi läsa: Dagen efter sabbaten gick kvinnorna till graven, stenen var då borttagen från graven. När de gick in
kunde de inte finna Jesu kropp. De visste inte vad de skulle tro.
”Men då stod där två män i skinande kläder framför dem”.
Männen sade, ”han är inte här, han har uppstått”-

I liturgin, inför nattvardsgången säger vi, ”Din död förkunnar vi. Herre, din uppståndelse bekänner vi”.
I dessa ord finns en distinktion och åtskillnad. Jesu död är ett faktum, men hans uppståndelse är något vi tror på och därför
bekänner.