Vi lär vara ett av de mest sekulariserade länderna i världen.
På 50-talet var kyrksamheten betydligt större än nu. Men samtidigt tog många intellektuella avstånd från den kristna tron.
När det blev känt att poeten Majken Johansson omvänt sig
och gått in i Frälsningsarmén så var det något man beklagade.

Nu är kyrkligheten betydligt sämre. Samtidigt är det något
man respekterar. Kan det vara så att gudstro numera är något mycket avlägset, som man därför inte behöver ta avstånd
ifrån?

Vi har och vi haft en kraftig invandring, vilket jag har förstått
att somliga ifrågasätter. Många av dessa har kommit som
flyktingar. Vad har de med sig i bagaget när det gäller religion och gudstro?

Jag kan tänka mig att en del av dessa tycker att det är skönt
att komma till ett sekulariserat land och få slippa sin religions
stränga regler. Men samtidigt få tro och be till Gud.
Idag har jag talat med en man från Eritrea, som heter
Johannes (och som sade att jag fick nämna honom här).
Runt halsen hade han ett kors, vi pratade länge och han
berättade om den Ortodoxa Kyrka de nu skulle inviga i Högdalen.

Vad jag nu frågar mig är vad denna invandring i det långa
loppet kommer att betyda för Sverige i religiöst avseende.
Den som lever får se!