Som barn åkte jag spårvagn till skolan. Man steg på längst bak
och ibland blev det mycket folk där och trängsel. Konduktören
ropade då: ”Fortsätt framåt i vagnen!” Och så gjorde man det.
Nu frågar jag mig: Vilken väg skall jag ta, såsom det är nu?
Men det finns en enda sak att göra: Fortsätt framåt.
Men. Var också mottagande inför Gud. Var mottagande,
var stilla och tag emot.

Jag längtar efter något som är förlorat. ”Den som sår under
tårar skall skörda med jubel”. Psaltaren 126:5.
Hur sår man under tårar?

Jag vill njuta av sommaren medan den ännu är kvar. En längtan
som nästan gör ont. Skall jag förkväva denna längtan?
Nej. Jag låter Gud ta hand om den. Så får vi se vad det leder till.

Det finns ett talesätt, som jag inte tycker om: När Gud stänger en dörr, öppnar han ett fönster. Varför skulle Gud stänga en dörr för att sedan öppna något mindre?
Däremot tror jag att Gud ibland stänger en dörr, för att vi skall
ta oss fram på andra vägar. Kanske för att han tänker, att nu är
den här individen mogen att ta andra vägar. Kanske också som
svar på en bön som vi i oförstånd bett.

Ibland, när man läser och ber ur Psaltaren, tar man godbitarna
och låter resten vara. Kan man göra så? Är det verkligen tillrådligt att göra så? Ja, ibland är det precis vad man måste och behöver göra. Det ger en uppmuntran i ett läge där detta är vad man behöver för att kunna orka och kunna gå vidare.
Ur Psaltaren:

Herren är mitt ljus och min räddning, vem skulle jag frukta?
27:1
Han gömmer mig i sin hydda på olyckans dag.
27:5
Ett enda ber jag om —– att få vara i Herrens hus för att få se
Herrens ljuvlighet.
27: 4

”Herrens ljuvlighet”. Det längtade man alltså efter för flera
årtusenden sedan!

Till dig Herre, tar jag min tillflykt, svik mig aldrig, du som är
trofast, hjälp mig. Var min klippa dit jag kan fly.
71:1
Länge väntade jag på Herren, och han böjde sig ner till mig
och hörde mitt rop. —— Han lade en ny sång i min mun
en lovsång till vår Gud.
40:1-4
Visa mig Herre, dina stadgars väg, och jag skall följa den till
slutet. Den stigen går jag med glädje.
11933 och 119:35
Jag ropade till Herren i mitt trångmål. Han svarade, han förde
mig ut i frihet.
118:5
Detta är dagen då Herren grep in. Låt oss jubla och vara glada.
118: 24

För en tid sedan skrev jag om äronamnet ”Teolog”.
I den Ortodoxa Kyrkan är det bara tre och endast tre, som fått
äronamnet ”Teolog”. Varför nu detta?

Jo, de har hävdat att Jesus Kristus var Gud. På grekiska betyder
”theos” Gud, och ”logos” betyder i det här sammanhanget Ord,
Ordet. Teologer är alltså de som hävdat att Jesus var Gud.

Den första av dessa tre är evangelisten Johannes. Han skriver i
sitt första kapitel: ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns
hos Gud, och Ordet var Gud”. ”Och Ordet blev människa och
bodde bland oss, och vi såg hans härlighet , en härlighet som
den ende sonen får av sin fader.”

Men från början, under de första århundradena rådde det olika
meningar om Jesus. På vilket sätt var han Guds son och från Gud? Det dröjde en bit in på 300-talet innan huvudfåran i
kristenheten slog fast i ett möte i Nicea år 325, att Jesus, som
också kallas Kristus, var Gud liksom Fadern. Den Nicenska Trosbekännelsen kan man hitta i sin svenska Psalmbok.
Där står: ”Jag tror på enda Gud, allsmäktig Fader”….”och på en Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid….född och inte skapad av samma väsen som Fadern”.

Den andre ”Teologen” är Gregorius av Nazians, som levde på
300-talet. När man läser vad han skrivit, ser man att han lagt ner stor möda på att argumentera och hävda att Kristus var
Guds enfödde son. När jag förberett den här texten har jag
tänkt att detta tror jag på, men jag förstår det inte. Ser då att jag är i gott sällskap. Gregorius skriver: ”Sonens födelse måste bli ärad genom tystnad…. Ty hur vet inte ens änglarna” (1)

Den tredje ”Teologen” är Symeon den nye teologen, som
levde på 900-talet. Han är känd för sina 58 hymner. 30 av dem finns i svensk översättning på Artos och Norma förlag.
Där finns också texter av Gregorius i svensk översättning.

Not 1 I The NIcene and PostNicene Fathers. Volume 7,
sidan 303

Jag har för några år sedan skrivit om ”Skyddsbönen”. Kanske har jag själv kallat den så. Kanske har jag lärt mig den av någon som jag känt.

Det är en bön som man kan be varje dag i sin morgonbön. Där man ber Gud att upprätta ett skydd mellan mig själv och de människor man kommer att träffa och ha att göra med under dagen, men att han släpper igenom det som är från Honom.

”Herre, jag ber dig att upprätta ett skydd mellan mig och
de människor, som jag kommer att träffa den här dagen,
men att du släpper igenom det, som är från dig.”

Den här bönen ber jag nu varje morgon. Och då och hittills
har betoningen legat på skyddet. Men så inser jag att betoningen kan ligga på ”det som är från Gud”. Och då
blir jag lite orolig. Vad är från Gud? Vad vill han? Vad vill han mig?

Tyvärr är det så att när man bestämt sig för att ha att göra med Gud, så kan man inte endast ta några godbitar. Nej, man måste ta hela kakan. Allt som är från Honom.
Det, som är från Gud. Det kan vara en tröst, Det kan också
vara en anmaning att sluta med något. Eller att sluta med
det vi brukar kalla ”synd”.

Det kan också vara en anmaning att ta sig an något nytt.
Kanske leta nya vägar. Men när jag gör det, så kan jag vara
förvissad om. att Gud är med mig.
(Konstiga tanke: Han som är Gud, han som ligger bakom allt
som finns och är till, han är med mig!)