Ibland, när man läser och ber ur Psaltaren, tar man godbitarna
och låter resten vara. Kan man göra så? Är det verkligen tillrådligt att göra så? Ja, ibland är det precis vad man måste och behöver göra. Det ger en uppmuntran i ett läge där detta är vad man behöver för att kunna orka och kunna gå vidare.
Ur Psaltaren:

Herren är mitt ljus och min räddning, vem skulle jag frukta?
27:1
Han gömmer mig i sin hydda på olyckans dag.
27:5
Ett enda ber jag om —– att få vara i Herrens hus för att få se
Herrens ljuvlighet.
27: 4

”Herrens ljuvlighet”. Det längtade man alltså efter för flera
årtusenden sedan!

Till dig Herre, tar jag min tillflykt, svik mig aldrig, du som är
trofast, hjälp mig. Var min klippa dit jag kan fly.
71:1
Länge väntade jag på Herren, och han böjde sig ner till mig
och hörde mitt rop. —— Han lade en ny sång i min mun
en lovsång till vår Gud.
40:1-4
Visa mig Herre, dina stadgars väg, och jag skall följa den till
slutet. Den stigen går jag med glädje.
11933 och 119:35
Jag ropade till Herren i mitt trångmål. Han svarade, han förde
mig ut i frihet.
118:5
Detta är dagen då Herren grep in. Låt oss jubla och vara glada.
118: 24