Som barn åkte jag spårvagn till skolan. Man steg på längst bak
och ibland blev det mycket folk där och trängsel. Konduktören
ropade då: ”Fortsätt framåt i vagnen!” Och så gjorde man det.
Nu frågar jag mig: Vilken väg skall jag ta, såsom det är nu?
Men det finns en enda sak att göra: Fortsätt framåt.
Men. Var också mottagande inför Gud. Var mottagande,
var stilla och tag emot.

Jag längtar efter något som är förlorat. ”Den som sår under
tårar skall skörda med jubel”. Psaltaren 126:5.
Hur sår man under tårar?

Jag vill njuta av sommaren medan den ännu är kvar. En längtan
som nästan gör ont. Skall jag förkväva denna längtan?
Nej. Jag låter Gud ta hand om den. Så får vi se vad det leder till.

Det finns ett talesätt, som jag inte tycker om: När Gud stänger en dörr, öppnar han ett fönster. Varför skulle Gud stänga en dörr för att sedan öppna något mindre?
Däremot tror jag att Gud ibland stänger en dörr, för att vi skall
ta oss fram på andra vägar. Kanske för att han tänker, att nu är
den här individen mogen att ta andra vägar. Kanske också som
svar på en bön som vi i oförstånd bett.