I den kyrka, där jag numera går, Sjöstadskapellet i Stockholm,
bad man vid ett tillfälle deltagarna om synpunkter på gudstjänsterna. De svarade då bland annat att de ville att det skulle vara mässa, d.v.s nattvard varje söndag. Och så blev det.

Mässa, gudstjänst, nattvard, liturgi. Kärt barn har många namn!
När vi talar om nattvard och försöker förstå vad vi är med om,
så kan vi lägga betoningen lite olika.

1. Det är brödet, som vi bryter, då vi slår läger på den långa
vandringen mot friheten, Liksom Israels folk en gång vandrade från fångenskapen i Egypten, så vandrar vi bort från fångenskapen i våra synder och mot friheten, den som vi vet
väntar oss,
Kanske vågar vi också säga att vi är på väg från ”fångenskapen”
i våra alltmer skruttiga kroppar. I väntan på ”kroppens uppståndelse”. (1)

2. Detta första kan vi förstå. Men detta andra, går det att förstå,
fastän vi är mitt i det?
Vi säger: ”Så vill vi med dina trogna i alla tider och med den himmelska härskaran prisa och lovsjunga dig”. ”Helig, helig, Herre Sebaot, himlarna och jorden är fulla av din härlighet”.

När vi säger detta är vi inte de första. Långt tidigare har andra ropat detta. ”Jag såg Herren” omgiven av serafer som ropade,
”Helig, helig, helig är Herren Sebaot. Hela jorden är full av hans
härlighet”. (2)

Hur kan vi, som ännu lever på denna jord, lovsjunga tillsammans med dem, som gått före och med myriader av änglaväsen? Det finns en transcendens i detta. En transcendens som vi knappast kan förstå, men ändock är delaktiga i. Ett
föregripande av det, som komma skall.

Vad händer här med tid och rum? Egentligen vet vi inte så
mycket om tiden och den värld vi lever i. Det finns en dimension i detta, som vi inte kan förstå. Nuet och det tillkommande, det som finns där hela tiden, Samtidigt som det är något som väntar oss.

1. Andra Korinthierbrevet 5: 1-8
2. Jesaja 6: 3

”De som sår under tårar, skall skörda med jubel”.
Psaltaren 126:5
Hur sår man under tårar?

Jag längtar efter något som är förlorat. Något som kanske aldrig funnits.

Vad betyder ord? De kan ge en distans till det som är jobbigt.
Jag formulerar, jag sätter ord på det jag känner. Ingenting är
i sak förändrat. Men distansen finns där.

Lovsjunga?
Varje söndag sjunger vi detta i min kyrka. ”Sjung lovsång alla
länder och prisa Herrens namn”.
Men kan man lovsjunga såsom det ser ut i världen just nu?
Men krig och upprustning i vårt närområde.
Den som visste något om detta var Bonhoeffer. Medan han satt i ett koncentrationsläger skrev han detta, Och avrättades en tid senare.
”Av goda makter underbart bevarad, det främmande och nya
väntar jag, – Vi hör den sång som alla världar sjunger, i
hopp och tillit ropar de ditt namn”.
Nummer 509 i vår psalmbok.

Men det finns en gräns, och Jesus gick över den. ”Min Gud, min
Gud, varför har du övergett mig?” Och han var inte den första,
andra har ropat detta långt tidigare.
”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag ropar
förtvivlat, men du är långt borta.”.
Psaltaren 22

Låt oss hoppas att vi aldrig behöver passera den gränsen.
Och om vi gör det, må andra då ropa till Gud åt oss, och för
oss.

Jag har en balkong mot en trädgård med många träd och buskar, där fåglar trivs. Ofta sitter de på min balkong, både stora och mindre. Ofta kommer det sjöfåglar, ”skräntärnor”, som låter och gör oväsen. Och så kommer det pilfinkar, som jag tycker betydligt mer om. Häromdagen satt det plötsligt mer än tio på mitt balkongräcke, vilket måste ha betytt att en hel kull just lärt sig att flyga.

Det har gjorts en del åtgärder för att det inte skall komma fåglar in i min lägenhet genom balkongdörren. Men trots det var det plötsligt en pilfink inne i mitt vardagsrum, där den flög omkring och försökte hitta en väg ut i det fria. När den flög omkring satt den på både det ena och det andra, alltid högt upp.

Vid ett tillfälle satt den på några böcker i bokhyllan med tidig
kyrkohistoria och tidig dogmatik. När den så till sist flugit ut, gick jag och kollade vilken bok den suttit på. Antingen var det en bok med skrifter av Irenaeus (ca 130 -202) eller en bok med skrifter av Gregorius av Nazians (300-talet). Vilket tyder på att det här var en fågel med god smak! På bokhyllan intill finns en ikon med just denne Gregorius. Undrar vad han tänkte om detta!
Annars är det Franciskus av Assisi som brukar avbildas med fåglar som han predikade för.

Åter och åter gör mig Psaltaren förundrad. Vilka erfarenheter dessa texter vittnar om. Och just när man behöver det, kan det komma texter, som gör att man orkar ännu ett tag.

Till dig, Herre, tar jag min tillflykt, svik mig aldrig!
Du som är trofast, hjälp mig, befria mig, lyssna på mig och rädda mig.

Var min klippa dit jag kan fly, borgen där jag finner räddning. Gud, dröj inte långt borta! Min Gud, skynda till min hjälp.
Psalm 71

Herren är min herde, ingenting skall fattas mig. (Vågar jag tro detta?)
Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mg vila vid lugna vatten, Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar.
(Ja, Herre, led mig, och låt mig förstå dina vinkar om vägen!)
Psalm 23

Livad vare Herren, min klippa och min borg, min fristad och min räddare, min sköld, min tillflykt.
Räck ut din hand från höjden, befria mig och rädda mig ur djupa vatten.
Från Psalm 144

Vi bodde under många år i Ulleråkersområdet i Uppsala. Här hade tidigare ett stort mentalsjukhus legat. Den stora byggnaden fanns kvar, men användes nu på annat sätt. Här låg ”Gode Herdens kapell” och där firades fortfarande mässa varje vecka.

Så småningom kom i en nyare, låg byggnad flera avdelningar för palliativ vård, vård av obotlig sjuka i livets slutskede. Eller för att tala i klartext, vård av döende.

Gudstjänsterna flyttade nu till den här byggnaden. Stämningen
var lugn men också mycket speciell. Deltagarna kunde komma
i rullstol, kanske med en syrgastub bredvid sig. Andra kunde komma iinrullandes i sängar.

Vår präst, Margrete Fagerlind var mycket bra på att hantera allt
detta. Hon lät, såvitt jag minns, predikan bli i samtalsform.
Stämningen och hela situationen var så speciell att deltagarna
ibland kunde gå utanför ”normen” i en gudstjänst- Kanske plötsligt resa sig upp för att säga något. Jag minns också en man, som jag pratade med efter mässan. Han var lugn, men sade att hans hustru hade svårt att hantera detta, Och det förstår jag så väl.

Någon kunde vara med oss under några veckor, men så en dag
lästes namnet upp bland dem som gått vidare. Det finns något i vår gudstjänstliturgi som nu blev aktuellt på ett särskilt sätt. Vi säger,
”Därför vill vi med dina trogna i alla tider och med hela den
himmelska härskaran prisa ditt namn och tillbedjande sjunga”.
Gränsen mellan här och sedan, mellan nuet och det tillkommande, finns, men den är hårfin. De, som var med oss
under några veckor, de finns, men inte längre här.