Vi bodde under många år i Ulleråkersområdet i Uppsala. Här hade tidigare ett stort mentalsjukhus legat. Den stora byggnaden fanns kvar, men användes nu på annat sätt. Här låg ”Gode Herdens kapell” och där firades fortfarande mässa varje vecka.

Så småningom kom i en nyare, låg byggnad flera avdelningar för palliativ vård, vård av obotlig sjuka i livets slutskede. Eller för att tala i klartext, vård av döende.

Gudstjänsterna flyttade nu till den här byggnaden. Stämningen
var lugn men också mycket speciell. Deltagarna kunde komma
i rullstol, kanske med en syrgastub bredvid sig. Andra kunde komma iinrullandes i sängar.

Vår präst, Margrete Fagerlind var mycket bra på att hantera allt
detta. Hon lät, såvitt jag minns, predikan bli i samtalsform.
Stämningen och hela situationen var så speciell att deltagarna
ibland kunde gå utanför ”normen” i en gudstjänst- Kanske plötsligt resa sig upp för att säga något. Jag minns också en man, som jag pratade med efter mässan. Han var lugn, men sade att hans hustru hade svårt att hantera detta, Och det förstår jag så väl.

Någon kunde vara med oss under några veckor, men så en dag
lästes namnet upp bland dem som gått vidare. Det finns något i vår gudstjänstliturgi som nu blev aktuellt på ett särskilt sätt. Vi säger,
”Därför vill vi med dina trogna i alla tider och med hela den
himmelska härskaran prisa ditt namn och tillbedjande sjunga”.
Gränsen mellan här och sedan, mellan nuet och det tillkommande, finns, men den är hårfin. De, som var med oss
under några veckor, de finns, men inte längre här.