Jag började skissa på en text: ”Herre, någon har bett mig att be
för henne. Hur gör jag? Kan man be på ett effektivt sätt? Eller
är det att vara för rationell?”

Jag förväntade mig inte något svar på detta. Men kanske tyckte
Gud att jag behövde lära mig ett och annat.
Jag hade för mig att jag hade en bok om någon som bad för
trötta män vid berget Athos i norra Grekland. Ett berg där det
finns flera kloster med munkar. Jag letade, hittade inte boken
men väl en annan:

”Wisdom from Mount Athos” (1)
Det finns något som heter ”Tårarnas gåva”, donum lacrimarum.
När något fått ett eget namn brukar det betyda att det är något
betydelsefullt och väsentligt.

Jag började läsa den här boken och citerar ur den.
”För den som bett om mina böner ber jag Gud enträget med
tårar.” (2)
”Jag kan inte förbli tyst om de människor, som jag älskar så mycket,

så att jag gråter för dem. Jag kan inte vara tyst,
och jag ber för dem med tårar”. (3)

Och till sist, som en förbön för denna plågade jord.
”Gråt med mig alla ni vilda djur och fåglar. Gråt med mig skog
och öken. Gråt med mig varje varelse skapad av Gud, och
trösta mig i min smärta och bedrövelse”. (4)

1. Wisdom from mount Athos. A. Sophrony. Mowbrays förlag
2. Sidan 84
3. Sidan 30
4. Sidan 25