september 2018

Att vara där det skaver

”I denna lilla FBHO-församling brukar 70–120 personer fira högmässa tillsammans. Men på palmsöndagen, skärtorsdagen och långfredagen glesnar det i kyrkbänkarna. Stora delar av den gudstjänstfirande församlingen saknar sitt traditionella påskfirande och väljer att gå till andra kyrkor, där det är fottvagning och processioner
med hornmusik. Personalen har på grund av det sviktande antalet kyrkobesökare under påsken börjat diskutera om man ska plocka in ritualer som fottvagning på skärtorsdagen.

– I vår församling hade man fottvagning för länge sedan, men det är ingen levande tradition. Vi bestämde oss i alla fall för att pröva, berättar en av prästerna. Först frågade de två prästerna – en kvinna och en man – sina vänner från Syrien och Irak hur de skulle gå till väga. Tolv stolar ställdes fram, baljor och handdukar och några medhjälpare skulle hälla upp vatten i och tömma baljorna. Planen var att prästerna skulle tvätta fötterna. Alla som ville skulle få gå fram och få sina fötter tvättade. Men när fottvagningen började blev det inte alls som man tänkt sig. De som kom fram hade nämligen en väldigt bestämd uppfattning om vilka som skulle få sina fötter tvättade. Inga kvinnor fick komma fram, och i varje familj fick bara en man/pojke komma fram som representant för sin familj.

– Det var helt oväntat för oss, alltså för oss präster och övriga medarbetare som var med den dagen. Det kändes obehagligt att vi blev en del av ett så patriarkalt handlingsmönster. Här kom en grundläggande skillnad i teologi och kulturella vanor upp till ytan, berättar prästen vidare. Prästen och hennes kollega genomförde gudstjänsten i alla fall.

De kände båda att det i alla fall var ett plus att hon som kvinnlig präst hade fått genomföra fottvagningen. Händelsen ledde till upprörda diskussioner bland församlingsmedarbetarna om huruvida församlingen skulle tvätta fötter på skärtorsdagen eller inte. Olika lösningar diskuterades: Skulle de i förväg be kvinnorna om att komma fram och på så sätt kanske få en möjlighet att utveckla och utmana patriarkala föreställningar? Eller skulle de helt droppa idén med fottvagning? Skulle det bli mindre laddat och mindre traditionstyngt med handtvagning i stället? Vad var syftet med att genomföra fottvagningen? För vems skull gjorde man det egentligen?

– Den här händelsen avspeglar ett behov av samtal om teologi, människosyn och om hur vi är kyrka tillsammans, menar kyrkoherden i församlingen.”

Om kapitlet Att vara där det skaver:

Att vara där det skaver handlar om att våga vara kvar i oenighet utan att vi nödvändigtvis måste hitta fram till en harmonisk lösning där alla är överens. Det icke-perfektionistiska förhållningssättet är en medicin mot den konflikträdsla som ofta präglar det svenska samhället, en ängslighet som kan leda till den hämmande idén att »alla måste tycka lika«. Men i mångfaldsmiljöer behöver vi rusta oss med verkligt tålamod för olikheter och skillnader.

Beställ boken Framtiden bor hos oss här

Framtiden bor hos oss

 

Dörren öppnas – utdrag ur boken Framtiden bor hos oss

Beställ boken Framtiden bor hos oss – metoder och förhållningssätt i urbana mångfaldsförsamlingar i Svenska kyrkan här

Dörren öppnas

»Kyrkan är öppen – välkommen in!« står det på en skylt utanför kyrkporten. Ungdomar flyter fram och bänkar sig runt choklad- och kaffeautomaten. Det blir lite rörigt, någon spiller choklad på golvet. En knuffas, en annan försöker styra upp sina kamrater med varierat resultat. Vid fönstret sitter en liten grupp med rumänska romer och värmer sig med var sin kopp kaffe. De har kommit till kyrkan från sitt läger i skogen en bit bort. Tre äldre, ljushyade herrar uttrycker sin besvikelse över att kyrkan inte är vad den varit, att den inte är lika
»svensk« längre. En mörkhyad flicka i nedre tonåren ser på dem med ilsken blick. Hon och hennes kompisar reser sig och går därifrån. Efter en stund kommer en präst och frågar de tre männen om de inte vill komma med in i kyrkorummet och fira mässa. Det vill de inte. De vill hellre sitta kvar och prata om den förlorade svenskheten och om deras kyrka som inte känns som deras längre när det kommit så många främlingar.

I och med en organisationsförändring bestämdes att kyrkan skulle vara öppen alla dagar mellan 9 och 16 samt en kväll i veckan. Tidigare hade man mer begränsade öppettider. Med de utökade öppettiderna kom också en del problem, som till exempel att personalbesättningen inte upplevdes räcka till för det »häng« som nu hade uppstått i kyrkan. Den här kyrkan låg mitt på förortstorget och behoven i området var stora. Här fanns hemlösa, alkoholister, narkomaner, tiggare och ungdomar som inte riktigt visste vart de skulle ta vägen. Vissa sökte skydd mot vinterkylan. Några ville låna toaletten, och ibland hände det att man tog droger där eller smutsade ner. Det gick också rykten om att det förekom prostitution på toaletten. Ibland kom det ungdomar som uppförde sig dåligt. Vid ett tillfälle var det en man där som sextrakasserade tjejer.

Diskussioner och konflikter dök upp i arbetslaget om hur man skulle lösa de nya problemen. Ibland kom frågan upp om kyrkan skulle minska öppettiderna igen. Under perioder kände vaktmästarna sig tvungna att stänga toaletten. Man ökade bemanningen, målet var att det alltid skulle finnas en diakon, en präst eller en pedagog närvarande. Någon satte också upp en tydlig skylt med uppföranderegler. Vissa av lösningarna fungerade bra, andra inte alls.

Läs boken om metoder och förhållningssätt i urbana mångfaldspräglade församlingar och pastorat i Svenska kyrkan