Det är söndag och solen skiner, Cirkus cirkör övar cirkuskonster vid det gamla församlingshemmet. Församlingen plågas av all nyhetsrapportering men firar ändå dopet och har bjudit in till dopfest. I Botkyrka kyrka samlas vi till dopgudstjänst, en tvåmånaders flicka ska döpas. Hennes föräldrar är buddister men vill att dottern ska döpas, faddrar har flygits in från Asien. Under dopgudstjänsten sjunger en spontan flickkör som skapats mellan cirkusövningarna i trädgården. I kyrkbänken sitter en samling människor som varit i Sverige i några månader, de har ofrivilligt vandrat från Turkiet via båt till Grekland och sedan tagit sig till Stockholm. Trots språkförbistringar känner de tillhörighet i Norra Botkyrka. Ingen känner den andra särskilt väl och ingen förstår heller den andras språk särskilt väl, men tillsammans firar vi dopet och vi gör det för att vi kan.

Att vi lever i ett land där vi får mötas i en kyrka och lovsjunga Gud, tillbe Gud och lyssna till Guds ord är en frihet som alla i vår värld inte har. Vi gör det för att vi kan och vi gör det tillsammans med dem som inte tillåts, i bön och tanke. Dopet är sannerligen större än oss själva.

Beatrice Lönnqvist, präst i Norra Botkyrka

Ordet från Jakobs brev 2:1 är också biskop Eva Brunnes valspråk. Självklart – det tror jag de flesta av oss tycker. Alltså i huvudet, intellektuellt med förståndet. Men hur funkar det? Jag kan ha en dröm om en färgblind värld, en värld blind för människors yttre olikheter. Martin Luther Kings berömda tal: ”I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character.”. Drömmen om att hans barn en dag inte skulle bli bedömda utifrån sin hudfärg. Idag skulle han nog ha lagt till något om att inte heller bedömas efter kön, sexuell läggning, religiös- eller sekulär tro. Den 21 april säger statsminister Löfvén i riksdagens frågestund (www.sr.se 2016-04-21) att ”I Sverige så hälsar man på varann, man tar både kvinnor och män i handen”. Är det så vi ska tolka ordet från Jakobs brev att inte göra skillnad? Eller handlar ordet tvärtom om att respektera att vi beter oss lite olika utifrån religiösa övertygelser eller kulturella skillnader? Hur olika får vi vara? Det är inte lätt och självklart hur vi ska hantera detta, men ibland tycks mig plötsliga opinionsyttringar få övertaget över inre övertygelser.

Härom veckan tjuvlyssande jag på ett tjejgäng från förorten som jag stött på några gånger och känner avlägset. De har börjat gymnasiet i innerstaden och berättar om deras känsla av att inte bli lyssnade på, sedda eller tagna på allvar av lärare på samma sätt som ”svenneeleverna”. Så nu har några av dem startat en egen klubb. Jag tycker mig förstå den identitetspolitiska inspirationen när de talar om ”vithetsnormen” till exempel. En av tjejerna, hennes föräldrar är från Chile, frågar då om hon får vara med i klubben. ”Nej, men du är ju inte svart!” blir svaret. Hur ska vi se på det? Känsla av utanförskap och att vara annorlunda och mötet med verkliga fördomar riskerar att leda oss in i ett nytt färgseende och polarisering som i alla fall jag fruktar. Kan vi hitta en insikt i att vi inte ÄR färgblinda, att vi faktiskt har fördomar, handlar fördomsfullt, fruktar det annorlunda – men samtidigt kämpar för den färgblindhet som Martin Luther King predikade på 1960-talet? Jag tror det handlar om medvetenhet, medvetenhet och att inte falla i vindflöjelrollen, där vi fruktar varje ny tyckartrend och låter den styra oss. Medvetenheten måste handla om att vara inifrånstyrd. Styrd av en inre övertygelse om vad det innebär att inte göra skillnad på människor. Kanske till och med styrd av ett inre samtal med den Gud som är färgblind.

Jonas Gräslund
Präst i Vantörs församling

Mångfaldens Malmö speglas i en mini-blogg som kallas Människor i Malmö:

Jag älskar att spela teater. Mest tycker jag om komedi. Jag vill att människor ska ha ett leende i ansiktet.
Malmö Community Theatre, där jag deltar i ensemblen, spelar i Malmö och andra städer. Av teatern har jag lärt mig mycket. Olika roller kräver olika saker. Skådespelare är kanske något jag skulle kunna tänka mig.

Jag kommer från Afganistan och är 25 år i år. När jag kommer in i en kyrka blir jag lugn och trygg, jag tycker mycket om kyrkan. Hit till Heliga Trefaldighetskyrkans öppna café kommer jag för att träffa vänner och spela biljard. Jag och mina kompisar har spelat teater i kyrkan också, pjäsen Goda människor. Nu har vi en zombiepjäs på gång, men den spelar vi inte i kyrkan, ha ha. Pjäsen går på Skånes dansteater i april. Alla är välkomna dit.”
– Zahed

Text/foto Kristina Strand Larsson

Kyrkan är den enda platsen där jag känner mig lugn
Jag är 21 år och kommer från Afghanistan. Hit till Heliga Trefaldighetskyrkan går jag för att träffa diakonen Christina, prästerna och andra vänner.

Vi spelar biljard och pratar. Tillsammans med några av mina kompisar spelar jag också teater. Vi har faktiskt uppträtt i kyrkan!

Både här Heliga Trefaldighetskyrkan och i Västra Skrävlinge kyrka är jag med i bibelstudiegrupper. Jag älskar att vara i en kyrka. Det är den enda platsen där jag känner mig riktigt bekväm och lugn. I den situation jag befinner mig i, är det lätt att bli stressad. I kyrkan är jag säker.

Nu har jag gått i skolan i tre månader, men jag har varit i Sverige i tre år. Det är inte alltid du kan börja i skolan direkt, jag är så tacksam att jag får gå i skolan nu. Svenska är inte så svårt, det läser jag på SFI, Svenska för invandrare. Engelska kan jag redan. När jag kom till Sverige hamnade jag först i Norrköping och Finspång, men i Malmö trivs jag bäst. Malmö är för mig ”the city of love”. Här är människor så snälla, de hjälper sådana som oss. Malmö gör skillnad.
– Farhad

Text/foto Kristina Strand Larsson

Möt fler Människor i Malmö på: svenskakyrkanmalmo.se/om_oss/människor-i-Malmo/

Jag smyger in i den fullsatta lokalen så tyst som möjligt. Deltagarna, som alla är asylsökande, och ivriga att lära sig ”den svenska koden” har tagit fram sina anteckningsblock. Föreläsaren, som ursprungligen är från Chile, presenterar dagens tema som är: Hur svenskarna visar sina känslor. Hon förklarar att man inte kan se på svenskarnas ansiktsuttryck hur de känner – det är omöjligt. Däremot förstår man dem om man tittar in i deras ögon. Hon tittar allvarligt ut över salen och deltagarna antecknar. Jag smyger vidare, in i nästa rum där jag ska ha möte, både full i skratt över den drastiska beskrivningen, men också fascinerad över intresset som finns av att förstå svenskarna, d.v.s. mig. En tanke som dröjer sig kvar är att jag hoppas att deltagarna som antecknar i rummet bredvid fortsätter att visa sina känslor. Svenskarna – d.v.s. jag – har något att lära sig.

Katarina Wändahl
Svenska kyrkan i Norrköping

Jag tänker ibland på möten jag aldrig skulle vilja vara utan. Mannen som söker upp kyrkan för att han vill döpas. Han är född muslim men har bott i Sverige i dryga 10 år. Han brottas, trots mycket goda svenskkunskaper och fast anställning, med att få en plats i samhället. Hur blir man vän med en svensk? Hur bjuder man hem en svensk på middag utan att hen känner ett krav på att måsta bjuda tillbaka?

Jag tänker på kvinnan, född i ett västafrikanskt land, som söker förskola till sin son så att hon kan åka den långa resvägen, genom södra Stockholm till norra, till städjobbet hon fått för att försörja honom. Jag hoppas att de föräldrar som kommer till öppna förskolan i det trygga villaområdet, släpper in henne och hennes son i den sociala sfären. Sonens möjlighet att få en förskoleplats är hennes möjlighet att bidra till samhället.

Höstens förändrade flyktingsituation, debatten om volymer och till slut ID-kontrollerna som stängde vår gräns, har förändrat oss. Sverige är ett delat land. Vi är smärtsamt medvetna om förändringen.

Ibland är det de små sakerna som skapar förändring, en middag eller en förskoleplats. Vi möter människor som söker en chans att få bidra till vårt gemensamma samhälle. Den andre bär nya, annorlunda perspektiv, vilket kan stressa oss och tvinga oss att tänka om. Vi kan bli rädda, osäkra och trötta.

Mannen och kvinnan som jag mött genom mitt arbete gör mig smärtsamt medveten om det jag helst vill glömma, nämligen utanförskapet och segregation. De påminner mig om att aldrig bli bekväm och klar.

Kyrkan har genom historien ständigt genomgått förändringar. Öppenheten för förändringar i samhället lär oss mer om vilka vi är. Ibland kan vi undra vad Svenska kyrkan är och står för. Genom att möta andra kyrkor och andra religioners trosuppfattningar, blir vi inte mindre tydligt svenskkyrkliga utan snarare mer trygga i vår egen tradition och övertygelse.  Ju fler olikheter jag möter desto mer lär jag om mig själv. Jag förstår mer av min historia när jag får höra andras historia. Jag förstår mer av mina värderingar när jag möter en annan människas livsval.

Förändringar är smärtsamma och samtidigt helt nödvändiga. Enfalden möts genom mångfaldens ständiga rörelse. Att vara kyrka i mångfaldssverige innebär att stå i ständig förändring och förnyas med hjälp människors olika perspektiv på livet. De små sakerna ger rörelse och förnyelse – inget är färdigt.

Hanna Lönneborg
biträdande kyrkoherde i Sankt Mikaels församling i Huddinge

förort – framtiden bor hos oss…
jag smakar på orden och tänker tillbaka en timme,
tänker på vad jag nyss har upplevt här i förortens kyrka i kväll…
leker med orden ”förort”, ”fantastiskt” och ”fasansfull” ….
alla orden börjar på f, f som i framtiden…

så mycket jag har mött ikväll
fantastiska människor som kämpat sig över hav och land för att komma hit till Sverige idag står de framför mig och ber om hjälp;
”jag behöver välling och blöjor, kläder för jag fryser och har Du kanske en barnvagn  och mat, det vet jag att det finns här i kväll”…

varma leenden, fantastiska berättelser om att övervinna det mest fasansfulla…
”förlorat min pappa, vet inte var min man finns, mina barn är kvar i kriget,
allt jag ägde och hade har gått förlorat”

i oändlighet får jag ta del av livsberättelser som talar ut just de här orden:
”fantastiskt att jag överlevt, fasanfullt det jag upplevt…
finns det en framtid för mig här hos Er”

det är svårt att somna efter dessa kvällar i min förortskyrka
mina tankar blandar sig med alla bilder som rullar på nyheterna

det som förra veckan grep tag i mig så starkt
människor på flykt bakom ett staket som ropar ut till Europa: ”men NI måste hjälpa oss, inte lämna oss åt vårt öde. Se på våra barn och hjälp oss snälla Europa”

visst är det förfärligt, fasansfullt och så kommer det en tanke
en medhjälpare i kväll, präst är han också och arbetar i matutdelningen med kön på 100 personer
så här sa han: ”men Eva vi kan inte hjälpa alla”
och så citerade han en dikt som jag just nu har glömt men slutet måste jag komma ihåg även när det är som värst

om Du har gjort skillnad för en människa så är det gott nog…
kanske är det det som är vår framtid och vårt hopp i förorten…

Eva Clarängen, diakon i Bergsjön, Göteborg

I Stockholm hade vi i veckan en kursdag om Luthersk teologi i en ny kontext. Teologerna Niclas Blåder och Jonas Bromander hjälpte oss att reflektera kring vår identitet som evangelisk luthersk kyrka. Vad som är specifikt lutherskt ger utrymme för många olika tolkningar och vad som är rätt och fel är egentligen ganska ointressant. Klart är att vår omvärld förändras och på detta stora världshav ska Svenska kyrkan navigera på bästa sätt. Något som kan sägas vara specifikt för lutherska kyrkor är att de försöker utforma sitt uppdrag utifrån den omvärld den befinner sig i. Blåder berättade att i Madagaskar hade den lutherska kyrkan anpassat sig till seden att gräva upp den begravda kroppen efter ett år för att vända på den. Likvändning är för oss helt främmande, men utifrån Madagaskars sammanhang helt naturligt. Vad behöver vi i Svenska kyrkan anpassa oss till och se i vårt sammanhang? Något som är klart är att vi behöver framåtanda och energi. Vi behöver lämna och bygga nytt. Vi behöver sortera, slänga och bevara. Och framförallt behöver vi frimodighet och aktivitet.

När Gud kallar Abraham att lämna sitt land och bege sig mot Kanan (1 Mos 12), lyder uppmaningen Lech, lecha, på hebreiska. Ett imperativ som uppmanar till att Abraham ska ge sig iväg. Men uppmaningen rymmer inte bara att lämna sitt land. Där ryms också en inbjudan till att upptäcka ett äventyr, till att förundras och upptäcka sig själv. Inför det okända behöver vi alla den uppmaningen: Att våga lämna och bryta upp men också höra gudsvindens inbjudan och blicka fram mot äventyret. Lech, lechà, Svenska kyrkan!

Sara J Grip – Kyrkoherde i Vantörs församling , Stockholm

”Röd å gul å vit å svart gör det samma har Gud sagt”. Den sjöng vi i min söndagskola när jag var barn. Så la vi några kronor i sparbössan, en jordglob av plast. Jorden var stor, avstånden oändliga, ansvaret att dela med sig viktigt.

Onsdag. Klockan är två. På lite avstånd hörs kaffekoppar skramla och finska ivrigt pratas.
Men nu är det dags för KomSamman! En plats med rum för lek och vänskap för den som kom nyss och för den som varit här länge.
Barnen springer ner för trappan och letar sig in till rum för musik, pingis, spel, färg och pyssel. Några mammor tar hissen med sina barnvagnar, går in i barnhörnan för sång, lek, samtal och en kopp kaffe.
Går jag femton steg ut från kyrkporten kliver jag in på UngZon, kommunens fritidsgård. Där hänger tonåringarna. I ett rum dansar några tjejer, i verksta’n får man släppa fram sin kreativitet.
När klockan snart är fyra har många smörgåsar ätits på båda håll. Barnen har bytt rum. Ledaren från Huddinge IF dyker upp och ett stort gäng av barn i alla åldrar drar över till sporthallen för att spela fotboll.
Några damer fyndar i secondhand-affären. Snart är det dags för kvällens soppa.

Mörkret lägger sig. Kyrkklockan ringer till mässa.
Och när man trodde att alla gått hem hörs basgångarna igen från musikrummet.

Trygve Wyller, teolog från teologiska fackulteten i Oslo, är en av flera teologer som talar om kyrkans praxis och att det som händer i våra rum säger något viktigt om vår teologi. Det handlar inte bara om hur rummet ser ut utan också vem som är där och vad vi gör. Han vill se kyrkan som ett ”barmhärtighetens rum”, öppet och generöst, där medmänsklighet visas och hopp och kraft frigörs. Evangeliet får kropp.

”Röd å gul å vit å svart, gör det samma har Gud sagt”, kan jag komma på mig med att nynna. Världen är här. Många har tagit sig den långa vägen bort från krig för att få överleva och leva i fred.
Med lek, musik, färger, bollar, prat och fika vill vi ta oss den sista biten in till hjärterummen och locka fram skratten för att klara att leva på samma plats på jorden som medborgare.

Helena Hedlund
Församlingsherde, Flemingsberg

Foto: Magnus Aronson

Det är slagsmål på konfirmandlägret. Jag rusar fram till killen och tjejen som drar varandra i håret, spottar och skriker: – Vad bråkar ni om? Sluta! säger jag och särar på dem. Killen säger sårat: – Hon säger att jag inte är svensk! Men det är jag visst! Tjejen envisas vidare: – Du e inte alls svensk. Jag är inte svensk heller! De slutar slåss men det dröjer ett tag innan ett vettigt samtal kan äga rum. Slagsmålet är ett exempel då jag upplevde hur jag kom nära den faktiska smärtan hos unga människor som kämpar extra mycket med sin identitet och tillhörighet för att deras utseende berättar om sin familjs ursprung i tex land i Mellanöstern eller i Afrika. Jag har varit med om att mammor drar undan sina barn på tunnelbanan när kyrkans ungdomsgrupp åker till stan. Eller tanter som håller hårdare om sin väska. Eller museipersonal som tillkallar väktare och frågar var vi kommer ifrån. Då har det hänt att jag blivit lockad till att svara dem att vi kommer från Danderyd och inte alls från de platserna i Stockholm som alltid svartmålas… Om allt detta gör ont i mig, hur känns det då att vara 14 år, vara uppväxt i Sverige, men hela tiden behöva kämpa emot ifrågasättanden och upplevelser av utanförskap?

Under en workshop med Barakat Ghebrehawariat i normkritisk kommunikation ställer han utmanande frågan; -Var är alla rasifierade människor i kyrkan? För oss som inte är helt bekväma med begreppet rasifiering förklarar Barakat för oss att rasifiering förklarar processer. De processer som äger rum när människan får uppleva att det spelar roll i vilken kropp du bor i. Människan utsätts för rasifiering.  Andra gör antaganden om hur man är på grund av de gamla idéerna om ras. Självklart finns det människor med dessa erfarenheter i kyrkan, men min upplevelse är ändå att det är svårt att tala om, svårt att fråga efter de erfarenheterna. Varför? Är det för att det har med kroppen att göra? På samma sätt som vi försöker dölja några extra kilon i en större tröja, vill vi dölja annat kroppsligt. Kroppen luktar, kroppen är dödlig och kropp är sexualitet och kropp har olika färger. Eller har det med vår djupaste identitet att göra? Genom att utsättas för rasifiering  begränsas identiteten till bara kropp. Om mitt jag, min identitet förminskas till hudfärg på tunnelbanan och på muséet, får det konsekvenser i mitt liv. Det spelar roll i viken kropp du bor i. Barakat har rätt och vi behöver prata om det vi inte pratar om. Våga prata, våga se. Jag tycker att jag lätt famlar med orden och lätt är det att fastna i teoriångest ( ett uttryck Barakat introducerade för mig) eftersom det känns omöjligt ibland att säga rätt. Men jag vill lyssna till berättelser om kropp och vad idéerna om ras gör med oss. Jag vill att kyrkan ska släppa fram de berättelserna.

Vi har mycket att våga prata om i det nya Sverige. Jesus ställer också den stora frågan till sina lärjungar: – Vem säger folket att jag är? (Luk 9:18). Lärjungarna berättar vad andra tror och vad de själva säger att Jesus är. De för samtalet om Guds identitet och uppdrag. Ett teologiskt och samtidigt ett mänskligt samtal för att försöka förstå. Så behöver kyrkan våga samtala om vilken kropp vi bor i och vad det betyder för mig och min medmänniska.

Sara J Grip, präst och kyrkoherde
Vantörs församling i Stockholm