Man småpratar lite med någon på en fest. Halkar in på barnen. Berättar något om skolan. Och så kommer frågan, så där i förbifarten: ”Hur många barn har du?”

Det fanns en tid när jag började stamma och inte visste vad jag skulle svara. Säger man två kan det komma följdfrågor som gör att man trasslar in sig och måste berätta. Och det är inte alltid läge att berätta att man har ett barn som dog. Den enkla vardagsfrågan är oftast inte tänkt att öppna upp ett existentiellt samtal om liv och död. Speciellt inte när man minglar på en glittrig fest.

Så numer svarar jag alltid: ett, jag har ett barn. Jag säger det utan att tveka och det är inte längre känsligt. Men hela sanningen är det inte. Undrar du hur ofta jag tänker på mitt barn som dog? Varje dag.

Det är oftast inte smärtsamt. Det är mer alldagliga tankar. Jag tänker på hur han hade sett ut nu. Jag väcker lillebror och ser varje gång att han liknar storebror över munnen när han sover. Tänker på att jag behöver rensa vid graven. Sånt.

”Faktiskt mamma till två!” är alias för en annan mamma som förlorat ett barn. Någon annan skriver ”Mamma till Vilma, Ingrid och ängeln Sara”. En annan mamma kallar sig för ”Mamma hela tiden”. Hennes barn lever i allra högsta grad, men flickan bor i bland hos mamma och ibland hos sin pappa. Men mamma är man och barn har man. Dygnet runt. Från det att barnet blir till och in i evigheten.

/Magdalena

Jag går på trottoaren med mitt barn och hans kompis framför mig på sparkcyklar. Jag bär på kassar med återvinning och killarna har nästan hunnit fram. Plötsligt kör en stor skåpbil upp på trottoaren framför killarna och börjar backa.

Jag släpper kassarna, rusar framåt och vrålar: Stanna! Du har BARN bakom dig!

Han stannar och sticker ut huvudet och glor på mig: Jag visste det, säger han och vevar upp rutan.

”Va du skrek, mamma”, säger sonen. Jag är hes resten av dagen.

Alla som har barn vet vilka beskyddarinstinkter som slog till. Tigerhonan och tigerhannen i oss som visar tänderna och går till motattack. Jag ska skydda dig. Ingenting ska hända dig så länge jag är här. Över min döda kropp.

Men när det inte går. När man står maktlös inför det som hänt. Den älskade skyddslingen skadar sig, får men för livet eller dör. Vad gör man då? Vad gör man med skulden?  Vag gör man när det inte hjälper att få höra att man inte hade någon del i det som hände?

Jag tänker på mitt första barn, mitt barn som dog och jag viskar: Jag kunde inte skydda dig.

”Om Strumpan är död vill jag inte leva!” Jag står maktlös bredvid min son. Katten därhemma har troligen tagits av ett rovdjur när vi är i sommarstugan. Nu har vi berättat det för barnen innan vi ska åka hem till vår kattlösa gård. ”Jag ska döda alla djur i hela skogen!” skriker han. Sen kommer förnekelsen. Han förbjuder sin syster att säga att Strumpan är död. Hon retas och säger det, gång på gång.

När vi närmar oss vårt hem, retas systern på ett nytt sätt. Hon säger att hon minsann såg Strumpan. I skogen, i busken. Väcker sin brors hopp som sedan faller som en sten. Han blir arg och vill slå sin syster.

Under några dagar fyller sorgens alla tänkbara uttryck min sons tillvaro. Jag förundras över hur stark sorgen efter en katt kan vara. Men relationen till katten var så okomplicerad. Katten var mys, lek och kärlek. Retades aldrig. Jag undrar över hur sorgen efter ett syskon skulle yttra sig. Hur barn bearbetar den sorgen. Du som läser det här kanske har ett svar.

Vi ska ha en minnesstund ikväll. Tända ljus och dela våra minnen av Strumpan.

/Helena

[youtube]bIX4yLV0ym0[/youtube]

Tillbakablick.

Jag ser på henne. Sissel har kontaktat mig. Hon har förlorat sitt barn, har skrivit en massa texter om döden, livet. De ligger i en skrivbok och i digitala filer och väntar på att bli delade med andra. Sissel säger att hon tycker om min musik, undrar om jag vill tonsätta hennes texter. Vill jag tonsätta en berättelse om vad som hände när hennes barn dog?

Både hedrad och tyngd av det förtroende frågan innebär, och smickrad (!) svarar jag: ”Vilken fin fråga. Visst. Jag skriver gärna.”

Det skulle dröja några år innan vi verkligen började jobba, men nu är vi här.

/Helena