– Vrede, men också en tacksamhet över att man har fått vara med om den här erfarenheten, även om den är oerhört sorgfylld, frågar Anders försiktigt när han intervjuar Helena under repetitionerna i tisdags för P4 Radio Stockholm.
Helena svarar:
– Jag tror knappast nån skulle säga att de är tacksamma … De föräldrar som jag har mött de säger att man vill inte ha den här erfarenheten. Men den blir en integrerad del av en själv. Den blir en integrerad del av livet, sorgen blir en del av livet. Men man önskar ingen få uppleva det här.
Föreställningen Har hjärtat slutat slå? slutar i tacksamhet. Men inte tacksamhet över erfarenheten av död. Utan av erfarenheten av liv.
Jag vill inte vara utan graviditeten med Isac även om det hade besparat mig så mycket smärta. Jag är fortfarande så glad över min unge, även om jag förlorade honom alldeles för tidigt! Och det är därför jag vill att tacksamheten över det korta liv han hade ska leva starkare i mig än smärtan.
I kväll går sista föreställningen på Teater Brunnsgatan Fyra. Hoppas du vill se den. Ensemblen med Helena i spetsen är fantastisk.
Ewa Almqvist fotograferade under repetitionerna i tisdags. Här Helena och Daniel Sjöberg.
Jag höll andan. Min syster lade sig ned på britsen. Barnmorskan förde ultraljudsmojängen över hennes mage. När det där swishande ljudet av ett barns hjärta hördes grät jag av lättnad. Min systers barn levde i magen och skulle födas inom några timmar. Barnet levde och jag grät.
Så anspänd jag var utan att veta om det.
Jag hade följt min systers graviditet samtidigt som jag arbetade intensivt med texterna om ett barn vars hjärta aldrig hördes när föräldrarna kom in till förlossningen. Gråtande hade jag tonsatt sången om just det ögonblick när läkaren letar efter hjärtljud och till slut måste säga det ingen vill höra. Men också det paradoxala som Sissel uttrycker, mitt i förlusten: ”Jag var så lycklig över min fina lilla unge. I den stunden var han inte död för mig”. Hon var mor, pojken hennes barn.
Idag firar vi min systerdotter Livs ettårsdag. Min dotter ger henne en heldag i Liviland – ett land av alla kuddar och filtar i vårt vardagsrum. Min son ger henne en av sina gamla böcker. Hon får en bluesig låt med 1-års-riff av mig, med noter utskrivna på arkivbeständigt papper med vattenstämpel. Nästa år blir det ett 2-årsriff.
Grrr…. Kan inte andas. Min kropp är en tryckkokare.
En gammal släkting skickar av en händelse sinnesrobönen, tonsatt. Hon är 80 år och skriver snirkliga brev, med ditklottrade kommentarer i marginalen med sådant hon kommer på efterhand. Små klipp av diverse slag brukar alltid följa med. Och kärlek …
Den här gången har hon kopierat och stoppat med Sinnesrobönen. ”Ur Psalmboken”, skriver hon. Hon har ingen aning om hur lägligt den damp ner i lådan. Djupa andetag. Jag sätter mig vid pianot direkt:
Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan, och
förstånd att inse skillnaden.
En gång, tre gånger, tio gånger. Jag väser över död och liv, kärlek och hat. Till slut småputtrar jag bara. Då letar jag upp Sinead O’Connor och lyssnar på Feel so different.
Vissa av våra kakor (cookies) är nödvändiga för att webbplatsen ska fungera. Här finns också kakor som förbättrar din användarupplevelse.
Läs mer om våra kakor.
