Jag går på trottoaren med mitt barn och hans kompis framför mig på sparkcyklar. Jag bär på kassar med återvinning och killarna har nästan hunnit fram. Plötsligt kör en stor skåpbil upp på trottoaren framför killarna och börjar backa.

Jag släpper kassarna, rusar framåt och vrålar: Stanna! Du har BARN bakom dig!

Han stannar och sticker ut huvudet och glor på mig: Jag visste det, säger han och vevar upp rutan.

”Va du skrek, mamma”, säger sonen. Jag är hes resten av dagen.

Alla som har barn vet vilka beskyddarinstinkter som slog till. Tigerhonan och tigerhannen i oss som visar tänderna och går till motattack. Jag ska skydda dig. Ingenting ska hända dig så länge jag är här. Över min döda kropp.

Men när det inte går. När man står maktlös inför det som hänt. Den älskade skyddslingen skadar sig, får men för livet eller dör. Vad gör man då? Vad gör man med skulden?  Vag gör man när det inte hjälper att få höra att man inte hade någon del i det som hände?

Jag tänker på mitt första barn, mitt barn som dog och jag viskar: Jag kunde inte skydda dig.

Igår när jag stod ensam vid Isacs grav kände jag just så; kände mig mindre ensam tillsammans med alla andra som kommit för att besöka sina gravar samtidigt som jag besökte min.

Jag hade glömt tändstickorna och fick hjälp av en pappa som var där med fru och barn. Omtänksamt såg han till att lågorna tog sig ordentligt innan han lämnade tillbaka ljusen:
– De släcks ju så lätt i vinden.
– Ja. Tack.

Vi står där vi våra gravar och vid minneslundarna och vet inte historien bakom varandras närvaro. Har hennes pappa gått bort? Har hans fru dött? Besöker de sin morfars grav? Är det ett barn?

Vi vet inte. Men vi är där tillsammans. På respektfullt avstånd, så att man kan få gråta en stund ifred, trots att det gått så många år sedan det hände, snyta sig och lyfta blicken. Njuta av alla ljus, all mänsklig rörelse.

Sen dricker vi en kopp kaffe i prästgården, eller åker vi direkt hem. De flesta av oss lite mindre ensamma.

/Magdalena

Jag skriver om glädjen i dödens närhet.

Det kanske känns opassande. Som att man inte riktigt tar döden på allvar, eller som att man inte riktigt förstått. Men vad hade jag för val när ångesten stod och väntade varje morgon jag vaknade?

Ja, vad hade jag för val? För mig stod det mellan bitterheten och tacksamheten. Bitterheten över att ha förlorat ett liv eller tacksamheten över att ha fått uppleva det.

Jag hör själv att det låter pretentiöst. Men tacksamheten var en ren överlevnadsstrategi. Jag tyckte också att mitt barn var värd den. Det han hade gett mig kunde inte ens döden ta ifrån mig.

/Magdalena

På vår stora och barnalstrande släkts virtuella träd finns vårt barn med. Som ett litet skott på en av de vindlande grenarna.

Det är en djup biologisk drift att fortplanta sig. Vi vill finnas i ett sammanhang. Veta var
ifrån vi kommer och veta att vi lever vidare genom våra barn. Vi föder och fostrar. Berättar historier om både dem som lever och som levt före oss. Skapar identitet och vi- känsla. Vi tar familjebilder, poserar framför kameran med så många generationer vi kan.

Kanske var det därför det var så viktigt för oss att vårt barn registrerades i
skatteverkets databaser. När man knackar in mitt eller min älskades personnummer finns vårt
barns namn och födelsedatum registrerat.
Född och död. En del av släkthistorien.

På bilden Helena Andersson Bromander. Hör henne sjunga sin låt Släktträdet från skivan Existenso. 

/Magdalena

Grrr…. Kan inte andas. Min kropp är en tryckkokare.

En gammal släkting skickar av en händelse sinnesrobönen, tonsatt. Hon är 80 år och skriver snirkliga brev, med ditklottrade kommentarer i marginalen med sådant hon kommer på efterhand. Små klipp av diverse slag brukar alltid följa med. Och kärlek …

Den här gången har hon kopierat och stoppat med Sinnesrobönen. ”Ur Psalmboken”, skriver hon. Hon har ingen aning om hur lägligt den damp ner i lådan. Djupa andetag. Jag sätter mig vid pianot direkt:

Gud, ge mig sinnesro att
acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan, och
förstånd att inse skillnaden.

En gång, tre gånger, tio gånger. Jag väser över död och liv, kärlek och hat. Till slut småputtrar jag bara. Då letar jag upp Sinead O’Connor och lyssnar på Feel so different.

/Magdalena