– Vrede, men också en tacksamhet över att man har fått vara med om den här erfarenheten, även om den är oerhört sorgfylld, frågar Anders försiktigt när han intervjuar Helena under repetitionerna i tisdags för P4 Radio Stockholm.
Helena svarar:
– Jag tror knappast nån skulle säga att de är tacksamma … De föräldrar som jag har mött de säger att man vill inte ha den här erfarenheten. Men den blir en integrerad del av en själv. Den blir en integrerad del av livet, sorgen blir en del av livet. Men man önskar ingen få uppleva det här.
Föreställningen Har hjärtat slutat slå? slutar i tacksamhet. Men inte tacksamhet över erfarenheten av död. Utan av erfarenheten av liv.
Jag vill inte vara utan graviditeten med Isac även om det hade besparat mig så mycket smärta. Jag är fortfarande så glad över min unge, även om jag förlorade honom alldeles för tidigt! Och det är därför jag vill att tacksamheten över det korta liv han hade ska leva starkare i mig än smärtan.
I kväll går sista föreställningen på Teater Brunnsgatan Fyra. Hoppas du vill se den. Ensemblen med Helena i spetsen är fantastisk.
Ewa Almqvist fotograferade under repetitionerna i tisdags. Här Helena och Daniel Sjöberg.
Dimman låg grå och tät över staden den morgon vårt barn skulle begravas. Vi drack te och plockade ned de saker vi skulle ha till graven. Tungt att andas. Armar som bly. Nallen, en barnvagnsmobil i trä med glada färger, och en vit sten från Albir. Så for vi till sjukhuset. Vi skulle få hämta honom 8:30, men vi var där redan strax efter 8.
Vi ringde på och en man i kirurggröna byxor och vit rock öppnade dörren. Ja, vi kunde stå kvar. Han skulle hämta honom. Vinden svepte runt våra kroppar och yrde upp snön i dörröppningen. Det måste ha uppstått drag. Vi stod knäpptysta, plötsligt förväntansfulla och när läkaren räckte över den lilla vita kistan sträckte vi oss ivrigt fram. Ett stråk av lycka. ”Här står vi och håller i vår son!” En pirrig, ordlös glädje över att få vara så nära vår lille älskade unge igen.
Vi var tillbaka före nio och tog kistan och gick in. Vi ställde den på matbordet och gjorde kaffe. Ingen av oss sa någonting. Jag skrev hans namn på locket och klistrade dit ett hjärta. När vi kom ut igen var det strålande sol och vi åkte till kyrkogården och begravde själva vår son. Vi öste spadtag efter spadtag med jord tills den lilla vita kistan långt där nere inte längre syntes.
Vi har aldrig talat om det. Jag bara vet att vi båda är glada över att han fick komma hem, att vi fick ha honom hos oss, ganska nära för en liten stund.
I Kristian Gidlunds allra sista inlägg i sin blogg – I kroppen min – skriver han ”…och jag gick ut för att stilla en oövervinnerlig törst”. Som om att dö är att äntligen få släcka sin törst. Vilken trösterik bild för den som står bredvid.
Även om Aftonbladets kritiker upplever Kristians bok ”I kroppen min. Resan mot livets slut och alltings början”, som bottenlöst sorglig läsning, har Kristians ord i bloggen och läsarnas ord till honom, skapat vågor av igenkänning, medkänsla, värme och till och med hopp. Det bottenlöst sorgliga blir lite lättare att uthärda.
De allra minsta barnen som blir sjuka har inte ord. De kan inte med ord berätta om hur de upplever kroppens förändringar. Hur sjukhusdofterna och behandlingarna påverkar dem. Och vilka bilder de får när de närmar sig livet slut (och alltings början?).
Tänk om även ett mycket litet barn upplever döden som att det äntligen får släcka kroppens oövervinnerliga törst. Så trösterikt att det finns människor med språk som delat med sig av den upplevelsen.
”Det haster ikke med sorgen,
den må få sin tid,
men det haster med håpet.
De døde får vi ikke tilbake,
men livene våre kan vekkes
til et nytt og mer bevisst liv.
Den som våger å be om hjelp
er aldri hjelpeløs,
og den som har elsket,
dør aldri en håpløs død.
Jag hade ett gig i Smyrna kyrkan i Göteborg idag. Sjukhuskyrkan hade en konferens med namnet Tröst. Min grupp Tetra hade oanandes varit med och namngivit konferensen, genom vår föreställning Tröst, som en av konferensarrangörerna hade sett i Högsbo kyrka för snart två år sedan.
När vi packade upp våra instrument i förmiddags kunde jag inte sluta snegla på de underbara benvita tygerna, som låg på ett bord framför scenen. Efter konserten stod jag länge och bara kände på de handvävda strukturerade tygerna. Ull, merinoull och silke, tänkte jag. Sååå vackra!
”Är de till salu” frågade jag en kvinna som också stod där.
”Nej”, sa hon. ”Det är svepningar som en textilkonstnärinna har tillverkat på prov. Svepningar till en nyfödd.”
Om jag någonsin födde ett barn som avled alldeles i livets början, så skulle jag vilja ha en sån där filt att svepa det i.
Anna Ottertun, sångerska i Har hjärtat slutat slå?
”Om Strumpan är död vill jag inte leva!” Jag står maktlös bredvid min son. Katten därhemma har troligen tagits av ett rovdjur när vi är i sommarstugan. Nu har vi berättat det för barnen innan vi ska åka hem till vår kattlösa gård. ”Jag ska döda alla djur i hela skogen!” skriker han. Sen kommer förnekelsen. Han förbjuder sin syster att säga att Strumpan är död. Hon retas och säger det, gång på gång.
När vi närmar oss vårt hem, retas systern på ett nytt sätt. Hon säger att hon minsann såg Strumpan. I skogen, i busken. Väcker sin brors hopp som sedan faller som en sten. Han blir arg och vill slå sin syster.
Under några dagar fyller sorgens alla tänkbara uttryck min sons tillvaro. Jag förundras över hur stark sorgen efter en katt kan vara. Men relationen till katten var så okomplicerad. Katten var mys, lek och kärlek. Retades aldrig. Jag undrar över hur sorgen efter ett syskon skulle yttra sig. Hur barn bearbetar den sorgen. Du som läser det här kanske har ett svar.
Vi ska ha en minnesstund ikväll. Tända ljus och dela våra minnen av Strumpan.
Jag ser på henne. Sissel har kontaktat mig. Hon har förlorat sitt barn, har skrivit en massa texter om döden, livet. De ligger i en skrivbok och i digitala filer och väntar på att bli delade med andra. Sissel säger att hon tycker om min musik, undrar om jag vill tonsätta hennes texter. Vill jag tonsätta en berättelse om vad som hände när hennes barn dog?
Både hedrad och tyngd av det förtroende frågan innebär, och smickrad (!) svarar jag: ”Vilken fin fråga. Visst. Jag skriver gärna.”
Det skulle dröja några år innan vi verkligen började jobba, men nu är vi här.
/Helena
Vi använder kakor
Vissa av våra kakor (cookies) är nödvändiga för att webbplatsen ska fungera. Här finns också kakor som förbättrar din användarupplevelse.
Läs mer om våra kakor.
