Gud som haver tanter kär
Se till mig som åldrad är
Vart jag mig i världen vände
Är jag vuxen, hjälp, vad hände?
Åldrar kommer, åldrar går
Lycklig den som åldras får

Gud som haver mänskor kär
Många åldrar nu mig bär
Barns förtröstan, tonårspunk
Medelålderns trygga lunk
Åldrar kommer, åldrar går
Du förbliver Fader vår.

Jag: Jag fyller år imorgon.
Gud: Jag vet. Grattis.
Jag: Tack. Men det är bara det att jag har en fråga.
Gud: Vilken. Överraskning.
Jag: Du vet säkert redan vad det är för fråga.
Gud: Varför du inte har gjort något vettigt av ditt liv?
Jag: Eh… min fråga var mer varför DU inte har gjort något vettigt av mitt liv.
Gud: Jag.
Jag: Ja.
Gud: Jag gav dig ju ditt liv, alla förutsättningar. Allting.
Jag: Jag har visst gjort vettiga saker av mitt liv.
Gud: Ja, många.
Jag: Ja! Jag är präst tillexempel: VÄLDIGT vettigt.
Gud: Jag vet. Jag kallade dig till präst.
Jag: Och fått barn.
Gud: Jag gav dig de där barnen.
Jag: Och typ… varit snäll mot folk och så.
Gud: Ibland så.
Jag: Så jag har gjort vettiga saker.
Gud: Så jag hade fel om vad som var din stora fråga?
Jag: Ja! Eller… Nä!! Men alltså, varför har inte det hänt en massa underverk och sådant där som det alltid gör för kristna i böckerna?
Gud: Som att du blir helad från en jättefarlig sjukdom?
Jag: Jag tänkte mer sådär att en massa människor kom in på en gudstjänst som jag hade coh så blev de alldeles omvända och så stod jag där och var din ödmjuke tjänare som alla bara dyrkad– jag menar: Beundrade. Eller jag menar: som alla bara kände att HON är en viktig person i Guds rike.
Gud: Du ÄR en viktig person i mitt rike.
Jag: Jaja.
Gud: Du är det.
Jag: Sådär säger du till alla människor.
Gud: Alla är viktiga personer i mitt rike, så: Ja.
Jag: Men jag vill liksom vara lite extra speciell.
Gud: Tro mig. Du är lite extra speciell.
Jag: Jag vill vara det på ett bra sätt!
Gud: Jag gör bara folk speciella på bra sätt.
Jag: Men EXTRA speciell.
Gud: Alla är extra speciella.
Jag: Jag vill vara superdeluxe-extra-total-bauta-jätte-extra-väldigt-ultraspeciell.
Gud: Mmm.
Jag: Det är så mycket folk som är vanligt speciella.
Gud: Alla de utvalda.
Jag: För att alla är utvalda.
Gud: Ja.
Jag: Men ÅÅÅÅÅH vad du är jobbig.
Gud: Du är så dyrbar i mina ögon, så högt aktad och så älskad av mig.
Jag: Det där är från Bibeln.
Gud: Jag vet. Jag skrev det speciellt för dig.
Jag: Lägg av!
Gud: Jag gjorde det. Speciellt för dig.
Jag: Och för alla andra.
Gud: Om du hade varit den enda människan som någonsin läst de orden, hade jag ändå sett till att de stod där. De gäller dig lika mycket som om de inte gällde någon annan. De gäller dig till hundra procent.
Jag: På riktigt?
Gud: Ja.
Jag: Jag är så dyrbar i dina ögon, så högt aktad…
Gud: Och så älskad av mig.
Jag: Coolt.
Gud: Jupp.
Jag: Och alla andra också?
Gud: Ja, alla andra också.
Jag: OK då.

Det står tistlar vid vår åker.
Vackra, värdiga, och vassa.
Det står tistlar och lär oss om motståndets kraft.
Man behöver inte hata, man behöver inte jaga,
Man behöver inte ljuga och förtala.
Man kan bara stå där.
Vacker, värdig och vass
Och bjuda motstånd, som om det vore te i finaste porslin.

Ibland behöver man vara en maskros,
Stråla som en sol fast ingen vill ha en.
Ibland behöver man vara havre,
Nyttig, tråkig, nödvändig näring.
Och ibland behöver man vara vacker, värdig och vass.
Ha integritet, intensitet och intelligens.
Ibland behöver man vara en tistel vid en åker.
Och bjuda motstånd, som om det vore te i finaste porslin.

Och Gud ska säga: ”Fråga nu då, allt det där du skulle ställa mig mot väggen om…”
Och jag ska säga ”OK Gud, teodicéproblemet.”
Och fråga allt om hur det kan finnas så mycket ont
När Gud nu är god och älskar oss.

Och Gud ska berätta, äntligen berätta, svaret.
Svaret som jag alltid velat ha.

Och jag ska säga ”Varför SADE du aldrig det?”
Och Gud ska le.
Och jag ska säga ”Men om du bara hade berättat, hade jag ju kunnat skriva om det på Facebook.”
Och Gud ska le.
Kanske lite sardoniskt.
Och jag ska säga ”Du menar inte att det var därför du inte berättade? För att jag inte skulle skriva om det på Facebook?”
Och Gud ska le stort och innerligt.
Och jag ska säga ”Det är väl inte så att du har låtit bli att berätta den stora sanningen om teodicéproblemet för oss människor för att du inte ville att den skulle hamna på Facebook?”
Och Gud ska le, mystiskt och inåtvänt.
Och jag ska säga ”Men det kan ju inte vara sant! Det fanns ju massor av livsfrågor före facebook, massor av andra tider och platser och folk som också har grubblat över teodicéproblemet. Facebook är ju liksom inte allt i världen!”
Och Gud ska le vackert och lyckligt.
Och jag ska kanske bli lite misstänksam, och slutligen säga ”Det råkar inte vara så att det var det här som var meningen?! Att hela den här konversationen har ägt rum bara för att du skulle få höra mig säga orden ”Facebook inte är allt här i världen”?!?!”

Och Gud ska le, dröjande och meningsfullt.

Och långsamt, långsamt, göra tummen upp.