augusti 2017

Livet förnyas oupphörligen, och du förnyas också

Vi kommer så sällan dit numera, och det är kanske som det ska vara. Sorgen ska flytta ut från den fysiska platsen och in i livet, in i hjärtat, bli en del av min ständiga berättelse.

Men det är ändå något som händer, när jag står vid den där lilla stenen, hämtad från Västkusten, med Ansgars namn och alltför korta liv inristad.

Något händer, en känsla av kontakt. Jag möter – inte Ansgar, men åh, tänk om. Men jag möter inte honom här, han är inte här. Jag möter mig själv, den jag som stod där 2002, rå, skör, hopplös. Så omgiven av sorg, som om sorgen var mina kläder.

Jag möter mig själv vid graven. Jag ser den hopsjunkna hållningen, den livlösa blicken, det oformliga kaos som livet då var.

Och jag vill rusa fram till Charlotte 2002 och säga ”Det är inte hopplöst. Det blev annorlunda. Sorgen gick inte över, men den sorterade sig liksom, och nu orkar du bära den. Och andra tider kom. Ur största smärta föddes största tänkbara glädje, Ansgars småsyskon. Och ur den glädjen, ett helt nytt kaos: småbarnsåren. Och de har fött nya åldrar, nya tider, och livet pågår. Så, Charlotte2002, du är inte död. Det bara känns så. Livet förnyas oupphörligen, och du förnyas också.”

Men jag kan inte säga det genom åren, jag kan bara lämna henne där, den kvinnan som stod där vid graven och försökte förstå hur livet kunde göra så ont.

Sorgen och smärtan äger henne, och det gör ont, men det är som det ska vara, för inget annat skulle gå att hantera för henne än just sorg och smärta.

Och sedan åker jag. Bort från henne, bort från Ansgar.

Och livet förnyas oupphörligen, och du förnyas också.

Och det är väl, någonstans och på något sätt, som det ska vara.

Och hoppet ska vakna i alla oss som vill vara en hund på en åker ibland

Det ska springa en hund på en åker en gång,
en höst, när luften är klar.

Det ska springa en hund på en åker, för att
När allting är lovat och allting är sagt
Är friheten evig för den som får vara en hund på en åker.

Det ska springa en hund på en åker, för att
när färgen är magisk och lukterna jublar
är livet en njutning för hundar på åkrar.

Och hoppet ska vakna i alla oss
som vill vara en hund på en åker ibland.

Det ska springa en hund på en åker en dag
och lova dig att den åkern finns,
den där du ska va´ett med himlen och jorden
och springa och njuta, en hund på en åker.

Mognat som människa – det känns gött

Så jag läser.

Och genast delas min själ i två delar: en vill hålla ett fyrtiofemminutersföredrag i grundläggande kristendomskunskap och en vill helt enkelt ”join the celebration”.

Jag säger det.

Och dottern säger att jag måste ha mognat som människa om jag faktiskt skiljer på de sakerna. ”Jag hade trott att du tyckte att det bästa firandet var att föreläsa jättelänge för mig om olika saker som jag redan vet.”

Hmm.
Mognat som människa.
Det känns gött.

Nästan så gött att man skulle kunna fira det med ett litet föredrag.

Nähä?
Inte det?

OK då.

Vi ses imorgon, på en skärm nära dig.
Godnatt kompis.

Och kom ihåg att choklad, liksom fyrtiofemminutersföredrag, ofta dyker upp när man minst av allt väntar sig det.

Och det behöver inte nödvändigtvis vara fel.

Men det får bli pennfordral

Allt är snyggt: Namnmärkt. Sorterat. Luskammat.

Färgglada pennor. Blyertspennor. Bläckpennor. Linjaler. Allt som fantasin kan tänka sig att de kanske kan komma att behöva.

Helt onödigt egentligen. Skolan håller dem med allt.

Men ändå vill jag skicka med något. Mitt hjärta. Mitt mod. Mitt moderskap, starkt som ett lejon och vakande som en varg.

Men det får bli pennfordral.

Jag hoppas de får använda varenda färg, varenda millimeter på varenda linjal, varendaste lilla skrymsle av varenda synaps i sin hjärna och i sitt hjärta. Jag hoppas de lär sig allt, testar mycket, hittar många människor och idéer och perspektiv.

Och varje eftermiddag när jag tjatar på dem att inte slänga sina skolväskor på golvet så fort de kommer in genom dörren, när allt har dragit igång och sudden är trasiga och pennorna tappat udden, hoppas jag att de vet att det där pennskrinet som rasslar omkring nere i väska är ditlagt av ett lejon, av en varg. Och den som tjatar på dem om att hänga upp väskan på kroken, är en som är beredd att utkämpa tusen och åter tusen strider för deras skull (fast inte just för rättigheten att slänga väskor på hallgolvet).

Men nu är allt intakt, snyggt, prydligt. Vi inväntar terminsstarten, kunskapens begynnelse och vänskapens sakrament.

En varg, ett lejon, har packat deras grejer. Imorgon börjar det. Godnatt.

Din styrka och din spaghetti

Jag började skriva på en välsignelse över alla oss som går tillbaka till jobbet nu, och skulle skriva att Gud ska vara med oss i vår styrka, så väl som i vår svaghet. Fast stavningskollen tyckte att Gud skulle vara med oss i styrka såväl som i spaghetti.

Så tänker jag att det får vara, när vardagen kommer. Styrka eller spaghetti, så är Gud nog med.

Jag har turen att älska mitt jobb, så det finns något härligt höstterminsstartsspännande över att gå tillbaka till jobbdatorn imorgon.

And what happened in summer doesnt need to stay in summer.

Något av friden, något av gemenskapen, något av bekymmerslösheten må följa oss alla in i hösten. Så här kommer den, av stavningskontrollen bearbetade:

Välsignelse för den som börjar arbeta igen:

Nu ska Guds frid, mer värd än allt du tänker,
Skydda dig med rutiner,
Väcka dig till arbete,
Värna det goda du gör,
Förlåta det dumma du gör
Och lysa över dig, höst som sommar, vinter som vår
och signa dina tankar och känslor,
ditt hopp och din hopplöshet
Din styrka och din spaghetti. Amen.