Jag: Facebook tycker att jag ska gå med i gruppen ”Kristna villoläror”.
Gud: Det vore säkerligen intressant för alla medlemmar i den gruppen om du gick med där.
Jag: Jag känner mig kränkt.
Gud. Då kanske du passar bättre på twitter än på facebook?
Jag: Om du på allvar tror att folk inte kan bli kränkta på facebook…
Gud: Jag skämtade.
Jag: Det var verkligen jättekul.
Gud: Det är så svårt att komma på nya kränkthetsskämt så jag återanvände ett gammalt.
Jag: Ah. Om du återanvänder gamla skämt så kan jag rekommendera ett flertal Facebookgrupper.
Gud: Iallafall. Om vi går tillbaka till själva sakfrågan.
Jag: Facebook tycker att jag ska gå med i gruppen ”Kristna villoläror”!
Gud: och det gör dig ledsen?
Jag: Jag tycker att facebook borde KÄNNA mig vid det här laget.
Gud: Och om facebook verkligen känner dig så…
Jag: Så borde de rekommendera helt andra grupper för mig.
Gud: Som…
Jag: Som ”Den rena ogrumlade lutherska läran i ett nötskal”.
Gud: För att du verkligen borde kunna lära dig saker av den gruppen?
Jag: NEJ! Nej. Nä. Inte det. Utan för att jag passar så bra i den gruppen.
Gud: Jag kan på rak arm säga att jag känner över 95 teologer som skulle definiera sig själva i den gruppen men som har ytterst få teologiska gemensamma nämnare.
Jag: Hm.
Gud: Och alla dessa diskussioner. Jag vet inte. Men om jag inte minns alldeles fel – och det gör jag sällan – så tyckte Martin Luther rätt mycket om att sitta och skämta och prata vid sitt middagsbord.
Jag: Mm.
Gud: Så om ni verkligen vill ta till er det bästa av Martin Luther kanske skämtet och vänskapen skulle kunna hållas högt.
Jag. Och kasta bläckhorn på djävulen.
Gud: Det vore en facebookgrupp som kunde vara intressant att få inblick i. Olika sorters bläck. Hur svårt det är att tvätta bort det från olika väggar. Olika kasttekniker. Olika storlekar på bläckhorn och hur de förhåller sig till olika storlekar på djävuls – –
Jag: Är jag helt ute och cyklar om jag tänker mig att du ger uttryck för någon slags gudomlig sarkasm här?
Gud: Det blir så lätt så när jag pratar med dig
Jag: Det måste vara för att det är så lätt att prata med mig.
Gud: Ja. Vi säger så.
Jag: Jag inger förtroende och lust att uttrycka sig.
Gud: Och det finns något oerhört charmfullt med människor som tolkar alla uttalande om dem själva som något positivt.
Jag: Jag lyssnade bara på de sju första orden där. Och sedan lade jag mentalt till ordet ”dig”.
Gud: Som sagt.
Jag: Eftersom du älskar mig och så.
Gud: Ja.
Jag: Så utgår jag ifrån att du tycker att jag är oerhört charmfull.
Gud: Charmfull är ett användbart ord. Ett av många.
Jag: och jag utgår också ifrån att du inte tycker att jag passar in i facebookgruppen ”Kristna villoläror”.
Gud: Det där med att försöka fånga in mig i olika läror.
Jag: Ja.
Gud: Det är liksom som att försöka fånga mig i fällor.
Jag: Vadå, läror är som fällor?
Gud: Jag är för stor. Ni kan inte fatta.
Jag: Men vi kan göra vårt bästa.
Gud: Ni kanske skulle göra ert bästa för att lyssna istället för att göra ert bästa för att förstå?
Jag: Facebookgruppen ”Vi som vill lyssna till Guds röst”.
Gud: Det låter trevligt. Och så kan ni stötta och uppmuntra varandra och ge varandra kärleksfull hjälp istället för att tävla i vem som har snyggast formuleringar.
Jag: Tävla i vem som har snyggast formuleringar! DET är en facebookgrupp jag skulle vilja vara med i.
Gud: Det lustiga är att när jag lägger det viktigaste i början av vad jag säger så lyssnar du mest på slutet, och när jag lägger det viktigaste i slutet så lyssnar du mest på början.
Jag: Det är för att jag är charmfull.
Gud: Mm.
Jag: Jag undrar om det finns någon facebookgrupp för oss som definierar oss som charmfulla.
Gud: Utöver ”Kristna villoläror” menar du?
Jag: Nu var du väl sådär sarkastisk igen?
Gud: Mmm.