februari 2018

Det bästa glaset saft

Idag är det exakt på dagen två år sedan jag vaknade upp i en säng på Ackis efter att de opererat bort en bit död tarm och därmed räddat livet på mig.

Två år sedan jag drack det där första lilla saftglaset efter operationen – saft som smakade godare än all annan saft jag någonsin druckit. Två år sedan jag kände mig oövervinnlig samtidigt som jag behövde hjälp för att svinga benen över sängkanten. Två år sedan jag inte dog.

Och två år sedan jag påmindes på det mest konkreta av alla sätt om hur värdefullt livet är.

Så nu sitter jag här, mitt i mitt värdefulla liv. De två åren har förstås innehållit mer än sagolikt god saft och lyckan när jag kunde gå utan droppställningen som stöd. De har förstås innehållit vardag och småförtretligheter och stress och oro och djupaste kärlek och hemskaste hat. Som år gör. Som livet gör.

Såsom allting i livet är rosaskimrande för en nykär, så är hela livet regnbågsskimrande när en sådan här dag påminner en om att allt är en gåva. Även det mörka nyanser skimrar. Även de svårare dagarna lyser av mättade, magiska, märkliga färger. Och även en vanlig söndag i februari kan vara tacksamhetens dag.

Så ikväll – en tacksamhetens bön.

Tack för allt du ger när du ger oss livet
Människor och känslor, relationer och nyanser
Något att växa av och något att vila i
Något att prata om och någon att prata med
Några att lära och några att lära av
Tack för allt du ger när du ger oss livet.

Amen.

En sak som inte frestar mig

Jag: Du, Gud, det här med reseräkningar.
Gud: (suckar kanske lite)
Jag: Varför skapade du dem?
Gud: Really? Reseräkningar?
Jag: Du tycker inte de är ett superbra bevis på att det saknas gudomlig linje i hela alltet?
Gud: Myggor då? Eller fästingar? Det är mer sådant folk brukar nämna när de pratar om sådant som ag inte verkar ha skapat. Eller choklad?
Jag. Choklad?
Gud: Frestelser.
Jag: En sak som inte frestar mig är (dramatisk paus)
Gud: Reseräkningar?
Jag: Exakt. Varför skapade du reseräkningar? Jag är kränkt.
Gud: Jag skapade inte reseräkningar.
Jag: Va? Menar du att det var…. du vet… en ondskans kreation?
Gud: Nä.
Jag: Inte? Känns lite åt det hållet.
Gud: Nej. Jag menar: reseräkningar var inte med i skapelseberättelserna liksom.
Jag: Jag vet. Om man inte räknar dem till det där: ”Och det vart afton och det vart morgon, den tredje dagen och reseräkningen var fortfarande inte mer än halvklar”.
Gud: Du vet att jag aldrig låter dig hålla på så länge med en reseräkning.
Jag: För att någon alltid kommer och hjälper mig innan dess.
Gud: För att jag är god och förser dig med vänliga – och väldigt tålmodiga – medmänniskor.
Jag: Och för att jag alltid börjar ryka ur huvudet innan dess.
Gud: Så du ser att jag skapar goda grejer: Medmänniskor. Tålamod. Folk som ser till att du inte börjar ryka ur huvudet.
Jag: Ja, det gör du. Tack för det.
Gud: Don’t mention it.
Jag: Du skapar goda saker. (Dramatisk paus) OCH (dramatisk paus) reseräkningar.
Gud: Mm, fast att jag inte skapa—-
Jag: Försök inte. Du lät någon komma på reseräkningar och någon annan implementera idén och någon tredje förfina byråkratin och någon fjärde ——
Gud: Vet du, reseräkningar har man om man har ett jobb. Ett bra jobb, ett sådant där som följer reglerna som arbetsgivare ska följa.
Jag: Mmmm.
Gud: Så vi kan ju tänka så också. Jag lyckades hitta ett jobb åt dig.
Jag: Ja.
Gud: Ett där de står ut med att hjälpa dig innan du börjar ryka ur huvudet.
Jag: Ja.
Gud: Något att vara tacksam för.
Jag: Ja.
Gud: Och så dessutom en annan sak med reseräkningar.
Jag: ….. jaha.
Gud: De är ett slags andligt verktyg.
Jag: …. Nej.
Gud: Joho. Folk ber jättemycket när de fyller i reseräkningar.
Jag: Böner av nöd och förtvivlan.
Gud: Jag gillar när folk ber.
Jag: AHA! Jag visste väl att du hade skapat reseräkningar.
Gud: Och det vart afton, och det vart morgon.
Jag: Och afton och morgon igen och igen, reseräkning efter reseräkning, evinnerligen.
Gud: Amen.
Jag: Jaja.