Idag är det exakt på dagen två år sedan jag vaknade upp i en säng på Ackis efter att de opererat bort en bit död tarm och därmed räddat livet på mig.
Två år sedan jag drack det där första lilla saftglaset efter operationen – saft som smakade godare än all annan saft jag någonsin druckit. Två år sedan jag kände mig oövervinnlig samtidigt som jag behövde hjälp för att svinga benen över sängkanten. Två år sedan jag inte dog.
Och två år sedan jag påmindes på det mest konkreta av alla sätt om hur värdefullt livet är.
Så nu sitter jag här, mitt i mitt värdefulla liv. De två åren har förstås innehållit mer än sagolikt god saft och lyckan när jag kunde gå utan droppställningen som stöd. De har förstås innehållit vardag och småförtretligheter och stress och oro och djupaste kärlek och hemskaste hat. Som år gör. Som livet gör.
Såsom allting i livet är rosaskimrande för en nykär, så är hela livet regnbågsskimrande när en sådan här dag påminner en om att allt är en gåva. Även det mörka nyanser skimrar. Även de svårare dagarna lyser av mättade, magiska, märkliga färger. Och även en vanlig söndag i februari kan vara tacksamhetens dag.
Så ikväll – en tacksamhetens bön.
Tack för allt du ger när du ger oss livet
Människor och känslor, relationer och nyanser
Något att växa av och något att vila i
Något att prata om och någon att prata med
Några att lära och några att lära av
Tack för allt du ger när du ger oss livet.
Amen.