Kära fru Noa, du självisolerade så länge.
I ert guppande fortress of social distancing.

Din man började bygga en ark. Vad känner en fru då?
”OK, bygg om du vill, men köp inte mer toapapper nu.
Vi klarar oss, säger jag.”

Alla djuren fick följa med.
Det måste ha känts lite tufft när Gud sade
att ni skulle ta med er flera stycken av varje art.
Ingen vet, för ingen skrev upp det,
men förhandlade du med Gud
om tvestjärtar och loppor, om fästingar och myggor?
I sådana fall vann du inte,
man brukar ju inte vinna mot Gud.
Förmanade Gud dig stillsamt att,
hur hungriga ni än blev, inte äta råa fladdermöss?
Det är bra synd att ingen skriver ner
vad Gud säger till kvinnor i din del av Bibeln.

Och sedan flöt ni omkring.
I 150 dagar. 150 långa dagar.
Sonhustrur att käbbla med,
Söner som regredierade till barnaårens
”han PETAR på mig!”
”Men han satte handen på fel sida GRÄNSEN faktiskt!”
”Jag hade målat upp en GRÄNS!”
En man som blev sur för att viltköttet tog slut
långt innan kikärterna?
Vem lagade all den där maten och städade ut avlopp?
Var det du, Noas fru?
Vem redde ut situationen när elefanten knäckte masterna och kastade en tjur?
Var det du, Noas fru?
Vem bakade allt det där brödet på all den där jästen ni tagit med?
Det var nog du.
150 dagar.
Låånga.
150 långa nätter också
Oron blir värre på natten
Hos människor, hundar och lejon.
Alla som undrade: NÄR! När kommer vi fram?

Och sedan landade ni.
Men det tog inte slut för det.
Nej, då tog båtresan slut, men ni kom inte i land.
Vattnet skulle sjunka undan.
Det tog fyra månader till.
Fyra
Lååånga
Månader
Till.

Stod Noa där, som en statsepidemiolog,
och spanade och sade: ”Man ska inte skynda för snabbt”
Stod några av sonhustrurna och krävde hårdare tag och fastare regler
Medan några andra ville veta när det skulle ta slut?

Och ingen visste.

Och sedan kom duvan med en ört i näbben,
Ett hopp om att världen skulle födas på nytt.

Och ni gick av skeppet,
detta skepp som varit er räddning och ert fängelse
Och Noa offrade till Gud
Och Gud gav er en regnbåge
Och ett löfte
Och livet började om
Och sedan kom de.

Alla sjuttiplusarnas hopp.

Barnbarnen.

Och jag vet inte, för ingen skrev ner vad du sade, Fru Noa,
Men nog kändes de där barnbarnen ganska goa när de kom?

Och när de sade ”Han PETAR PÅ MIG!” Och
”Jag gjorde en GRÄNS faktiskt.”
Så tänkte du att den där historien om elefanten,
Som knäckte masterna och kastade en tjur
Den är en utmärkt distraktion
Borde gå till historien faktiskt.

Och så berättade du berättelsernas berättelse
För barn och barnbarn
Och de kom ihåg det mesta
(Någonstans glömdes det där med fladdermössen bort)
Och nu vet vi det, nu tror vi det
I regnbågens heliga namn
Att vi ska klara oss
Att det ska komma en tid
Att försiktighet och långsamhet
Får bära oss som ett skepp över havet
Tills tiden är inne
Och allting börjar om.

Gud: Och sedan ville jag tala med dig om –
Jag: Jaja Gud. Men asså, en verkligt viktig sak som jag måste säga.
Gud: Mm.
Jag: Alltså sinnesrobönen.
Gud: Ja.
Jag: Tänk på den.
Gud: Jag tänker på den nu.
Jag: Jag fattar inte den.
Gud: Well, color me surprised.
Jag: ”Color me surprised”? Så åttiotal, Gud.
Gud: Vad är coolt att säga nu då?
Jag: ”Du har rätt Charlotte och vi ska självklart ändra på den saken.”
Gud: Åh. Så. Coolt.
Jag: För att återvända till ämnet. Sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. OK. Mod att förändra det jag kan! Check!
Gud: Käckt.
Jag: Men förstånd att inse skillnaden. Det är där jag hakar upp mig.
Gud: Förstånd. Det är där du hakar upp dig.
Jag: Ja! Varför ska jag ha sådant förstånd?
Gud: Just den specifika typen av förstånd, eller menar du förstånd i största allmänhet?
Jag: (skrattar uppskattande) Haha, du är verkligen jätterolig Gud! Nej, förstånd i största allmänhet har jag ju så jag klarar mig. Men jag menar varför är det viktigt att förstå skillnaden?
Gud: Hur ska jag säga för att få dig att förstå?
Jag: Försök något bara.
Gud: Det är bra för er människor att inse era begränsningar.
Jag: Varför.
Gud: För att ni inte är Gud. Och varje gång ni tror att ni är Gud ställer ni till det för er.
Jag: Alltså jag tycker det finns gråzoner mellan ”vägrar se sina begränsningar” och ”tror att hon är Gud”.
Gud: Ja, du tycker det, så klart.
Jag: Men… det finns det väl?
Gud: Gråzoner. Men de gråzonerna blir ganska stressiga. Att tro att du kan ändra saker som du inte kan ändra gör livet väldigt tungt.
Jag: Att inse att jag inte kan ändra saker gör också livet väldigt tungt.
Gud: Men det är en slags… resignerad vila över det.
Jag: Och typ en massa andlig mognad?
Gud: Ja. Att satsa sin andliga kraft där den kan göra nytta.
Jag: Typ en ”välj dina strider”?
Gud: Typ kanske.
Jag: Du vet att välj dina strider är en sådan där sak som föräldrar säger till varandra för att göra föräldraskapet lättare?
Gud: (med en nostalgisk längtan i rösten) Åh, lättare föräldraskap.
Jag: Så med andra ord vill du att jag ska betrakta omvärlden som ett ouppfostrat barn?
Gud: Det funkar väl, när allt kommer omkring betraktar ju omvärlden dig som ett ou— det var inget.
Jag: Jag tycker bara det verkar så mycket enklare att bara förändra och inte fråga en massa.
Gud: Allt behöver ju inte förändras, vet du. En hel del är bra som det är.
Jag: Japp. Jag själv till exempel. ”Så övermåttan underbart danad” som det står i Bibeln.
Gud: Jag älskar dig.
Jag: Jag vet.
Gud: Du lär dig nog skillnaden en vacker dag.
Jag: En tråkig, gråtrist dag.
Gud: Sådana dagar kan också fylla en funktion.
Jag: Jaja.
Gud: Vi behåller sinnesrobönen som den är tycker jag. Men jag kan göra en deal med dig.
Jag: Härligt.
Gud: Du kan hoppa över de tre sista orden om du vill.
Jag: Specialtillstånd bara till mig?
Gud: Ja.
Jag: För att jag är så speciell?
Gud: För att du behöver lägga fokus annorstädes.
Jag: Jag är väldigt nöjd nu.
Gud: Jag med.
Jag: (mumlar för mig själv) …. hur blir det nu då? ”Sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd.”
Gud: BURN!
Jag: Men Gud!
Gud: Inte i helvetet, alltså, men sådär coolt som man säger nuförtiden. Nu när det inte är åttiotal och allt.
Jag: (suck)
Gud: BURN igen!