Jag: Jag är så trött.
Gud: Gå och lägg dig då! Jag uppfann sömnen just precis för sådana här situationer.
Jag: Men jag orkar inte.
Gud: Vad gör du då?
Jag: Hänger på Facebook bara.
Gud: Mmm.
Jag: Jag älskar Facebook.
Gud: Man behöver inte vara Gud för att förstå det.
Jag: Jag orkar dessutom inte resa mig.
Gud: Men ändå orkar dina fingrar röra sig över tangentbordet.
Jag: Mystiskt va?
Gud: Det kan vara så att du behöver sova, vet du.
Jag: Bevisa det!
Gud: OK. Gå till den där söta bilden på ugglan som din kompis just lade ut.
Jag: Den som jag kommenterade?
Gud: Just den.
Jag: OK. (Bläddrar fram) Jag har den.
Gud: Läs kommentarerna.
Jag: Va? OK. Men… VA?! Skrev jag så?
Gud: Det ser ut så.
Jag: Men jag… Nä. Det var inte jag. Någon måste ha ändrat vad jag…
Gud: Så någon annan stal dina inloggningsuppgifter och skrev fyrtioåtta Y:n som en kommentar? Till en ugglebild?
Jag: Jag tycker det låter som en rimlig förklaring. För det var iallafall inte jag.
Gud: Jag tycker det verkar lite långsökt.
Jag: Aha. Men det kanske var en del av en plan? Det kanske var någon som tycker att jag borde gå och lägga mig? Någon som tänkte anföra det som BEVIS på att jag är trött? Någon som är allsmäktig och kan —
Gud: Titta inte på mig. Jag går inte in och ändrar vad folk skriver på Facebook. Då skulle jag aldrig hinna göra något annat.
Jag: Men… Jag kanske… Jag måste ha…
Gud: Somnat lite kanske? Fyrtioåtta Y:n.
Jag: Fast det kan ju ha varit en… Dikt? En typ avantgardistisk dikt? För trött, ser du, det är jag verkligen inte.
Gud: Du påminner lite om dina barn faktiskt. När de var ungefär tre år.
Jag: Det var du som ville att vi skulle bli som barn, kommer du ihåg?
Gud: Mmm.
Jag: Så jag gör ju bara som du säg–
Gud: Den som är under tretton får inte ha Facebook.
Jag: Men jag är ganska säker på att det inte har med ens mentala ålder att göra.
Gud: Gå och lägg dig. Just do it.
Jag: Jag ska bara…
Gud: Vet du, i min allvisa godhet ska jag se till att Facebook finns här och väntar på dig imorgon bitti. Gå och lägg dig nu.
Jag: Jaja. OK då.

Godnatt Gud. Det är ändå en bra idé, det där med sömnen. En fin uppfinning, faktiskt. Tummen upp på den.

Godnatt Facebook. Vi ses imorgon.

Och Gud ska säga: ”Fråga nu då, allt det där du skulle ställa mig mot väggen om…”
Och jag ska säga ”OK Gud, teodicéproblemet.”
Och fråga allt om hur det kan finnas så mycket ont
När Gud nu är god och älskar oss.

Och Gud ska berätta, äntligen berätta, svaret.
Svaret som jag alltid velat ha.

Och jag ska säga ”Varför SADE du aldrig det?”
Och Gud ska le.
Och jag ska säga ”Men om du bara hade berättat, hade jag ju kunnat skriva om det på Facebook.”
Och Gud ska le.
Kanske lite sardoniskt.
Och jag ska säga ”Du menar inte att det var därför du inte berättade? För att jag inte skulle skriva om det på Facebook?”
Och Gud ska le stort och innerligt.
Och jag ska säga ”Det är väl inte så att du har låtit bli att berätta den stora sanningen om teodicéproblemet för oss människor för att du inte ville att den skulle hamna på Facebook?”
Och Gud ska le, mystiskt och inåtvänt.
Och jag ska säga ”Men det kan ju inte vara sant! Det fanns ju massor av livsfrågor före facebook, massor av andra tider och platser och folk som också har grubblat över teodicéproblemet. Facebook är ju liksom inte allt i världen!”
Och Gud ska le vackert och lyckligt.
Och jag ska kanske bli lite misstänksam, och slutligen säga ”Det råkar inte vara så att det var det här som var meningen?! Att hela den här konversationen har ägt rum bara för att du skulle få höra mig säga orden ”Facebook inte är allt här i världen”?!?!”

Och Gud ska le, dröjande och meningsfullt.

Och långsamt, långsamt, göra tummen upp.