jag: Vad är det som går och går och aldrig kommer till dörren?
Gud: Jag vill säga något om våra samtal, men…
jag: Det är ju du!
Gud: Jag?
jag: Ja, du vet. Matteus 8:20. ”Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud.”
Gud: Snyggt leende.
jag: Snyggt leende?
Gud: Den där perfekta blandningen av ”nöjd över ett lyckat skämt” och ”jag är så from och kan så många bibelställen”.
jag: Visst är jag rolig och bra?
Gud: Mmm. Rolig.
jag: Och bra!
Gud: Fast jag håller inte med om att jag aldrig kommer till dörren.
jag: OK.
Gud. Uppenbarelseboken 3:20. Du vet.
jag: Ja, JAG vet så klart. Men alla andra som står här ute på de himmelska vidderna och lyssnar kanske behöver…
Gud. (citerar) ” Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in…”. Så. Vid dörren.
jag: Det står så MYCKET i Bibeln.
Gud: (med nöjd röst) Japp.
jag: Så fort det står något så står det något annat som typ säger något helt annat.
Gud: (precis lika nöjd) Ofta känns det så ja.
jag: Varför är det så komplicerat? Du kunde väl ha skrivit upp typ tio saker som alla skulle tänka på så skulle vi kunna komma överens om.. och förstå.. och… det skulle inte vara så komplicerat.
Gud: 2 Mosebok 20.
jag: Vadå, vad är det? Tio Guds bud eller något?
Gud: Typ. Och det är ju inte så okomplicerat heller. Allting håller ni på att tolka och fundera över.
jag: Det är ju du som uppfann hela grejen med språket. Tänk om du hade gjort det lättare så hade vi inte behövt…
Gud: Nej, alltså jag gillar att ni tolkar och håller på. Jag gillar att ni funderar och tänker och gör ert bästa för att förstå.
jag: Men egentligen fattar vi nästan aldrig.
Gud: Det vet jag inte om jag håller med om.
jag: Ordet ”aldrig” ska bort?
Gud: Ordet ”nästan” ska bort.
jag: Så vi fattar inte?
Gud: Det är inte ert fel.
jag: Det är ditt fel.
Gud: Det vet jag inte om jag vill hålla med om. Men nu när det är så här att ni inte fattar så får vi göra så gott vi kan. Vi får försöka satsa på att ni försöker förstå.
jag: Så vadå, det är vi, mänskligheten, som går och går och aldrig kommer till dörren?
Gud: Inte alls. Jag håller dörren öppen för er och ni kommer när ni kommer.
jag: OK, men svara på frågan då.
Gud: Jag svarar på så många frågor jag kan, hela tiden.
jag: Vad är det som går och går och aldrig kommer till dörren?
Gud: Så många saker. Klockan. En man som fastnat med hängslena. En dator.
jag: OK, de vanliga svaren alltså.
Gud: Ibland är de vanligaste svaren bäst. Och ibland…
jag: Ja?
Gud: Ibland kan jag identifiera mig fullständigt med de där som aldrig kommer till dörren. Det är därför det där första citatet du hade, om att människosonen inte får vila sitt huvud någonstans. Jag vet hur det känns att gå och gå.
jag: Det är … bra, antar jag.
Gud: Det är därför jag tycker så mycket om de här samtalen vi har.
jag: För att du får känna på allt mänskligt lidande då?
Gud: Det har jag inte påstått .
jag: Vad påstår du då?
Gud: Att det är viktigare att gå tillsammans än att komma fram till saker hela tiden.
jag: Snygg räddning.
Gud: Men så är jag Gud också.