Graven

Livet förnyas oupphörligen, och du förnyas också

Vi kommer så sällan dit numera, och det är kanske som det ska vara. Sorgen ska flytta ut från den fysiska platsen och in i livet, in i hjärtat, bli en del av min ständiga berättelse.

Men det är ändå något som händer, när jag står vid den där lilla stenen, hämtad från Västkusten, med Ansgars namn och alltför korta liv inristad.

Något händer, en känsla av kontakt. Jag möter – inte Ansgar, men åh, tänk om. Men jag möter inte honom här, han är inte här. Jag möter mig själv, den jag som stod där 2002, rå, skör, hopplös. Så omgiven av sorg, som om sorgen var mina kläder.

Jag möter mig själv vid graven. Jag ser den hopsjunkna hållningen, den livlösa blicken, det oformliga kaos som livet då var.

Och jag vill rusa fram till Charlotte 2002 och säga ”Det är inte hopplöst. Det blev annorlunda. Sorgen gick inte över, men den sorterade sig liksom, och nu orkar du bära den. Och andra tider kom. Ur största smärta föddes största tänkbara glädje, Ansgars småsyskon. Och ur den glädjen, ett helt nytt kaos: småbarnsåren. Och de har fött nya åldrar, nya tider, och livet pågår. Så, Charlotte2002, du är inte död. Det bara känns så. Livet förnyas oupphörligen, och du förnyas också.”

Men jag kan inte säga det genom åren, jag kan bara lämna henne där, den kvinnan som stod där vid graven och försökte förstå hur livet kunde göra så ont.

Sorgen och smärtan äger henne, och det gör ont, men det är som det ska vara, för inget annat skulle gå att hantera för henne än just sorg och smärta.

Och sedan åker jag. Bort från henne, bort från Ansgar.

Och livet förnyas oupphörligen, och du förnyas också.

Och det är väl, någonstans och på något sätt, som det ska vara.