Jag: Jo, du, Gud.
Gud: Ja.
Jag: Jag har fått en blogg.
Gud: Det låter som en välsignelse.
Jag: För alla som läser den.
Gud: Och kanske även för alla som inte läser den.
Jag: För alla helt enkelt.
Gud: Så kan det förstås vara.
Jag: Jag tänkte att jag skulle skriva upp alla våra imaginära samtal i den bloggen.
Gud: Mmm.
Jag: De som vi har i mitt huvud liksom.
Gud: Ja, de måste ju vara fascinerande och spännande på en hel mängd olika sätt.
Jag: Jag vet att du aldrig skulle använda dig av ironi.
Gud: Vem, jag?
Jag: Så du måste mena varje ord.
Gud: Alltid.
Jag: Så då förstår jag dig rätt.
Gud: Nästan aldrig.
Jag: Men det verkar gå bra ändå?
Gud: Det finns underverk överallt.
Jag: Jag är bara bekymrad över en sak.
Gud: Oh, do tell.
Jag: Att folk ska uppfatta det som samtal med någon slags låtsasvän.
Gud: Hur menar du?
Jag: Tja, samtalen är ju påhittade.
Gud: Fast den stora frågan är vem som hittade på hjärnan som hittade på samtalen. Tänk på den du.
Jag: Ja, så småningom. Men nu tänker jag så här: Tänk om folk tror att DU är imaginär?
Gud: Och tänk om de tror att DU är imaginär.
Jag: Jag? Men jag finns ju på riktigt.
Gud: Hur vet du det?
Jag: För att jag typ… är mig?
Gud: Och jag är mig.
Jag: Det låter fint.
Gud: De där gränserna folk har mellan riktigt och påhittat. De är lite absurda tycker jag.
Jag: För att… du inte finns på riktigt?
Gud: Jodå. Oroa dig inte för det. Men grejen är att det finns så många saker som är på riktigt som ingen ens har börjat fundera på att utveckla möjligheter att ens påbörja en förståelse för att ana än så länge.
Jag: Eh…
Gud: Problemet är nästan aldrig att människor tror på saker som inte finns.
Jag: OK.
Gud: Problemet är att ni inte tror på en massa saker som faktiskt finns.
Jag: Men.
Gud: Så nu vet du.
Jag: Nästan ingenting faktiskt.
Gud: (uppmuntrande) I så fall börjar du fatta.
Jag: Det känns fullständigt som att jag inte alls fattar.
Gud: Då är du något på spåren.
Jag: Men.
Gud: Det gör inget. Sådana här ögonblick av klarsyn varar ändå aldrig särskilt länge.
Jag: Eh. Skönt?
Gud: Du är snart dig lik igen.
Jag: Det känns tryggt.
Gud: Det tycker jag också.