Den där åsnan som Jesus red på in i Jerusalem. Den där åsnan, som fick ta emot hyllningarna tillsammans med Jesus och som kanske njöt av det men som kanske hellre skulle ha fått en morot eller så.

Jag tycker om att tänka mig att den där åsnan hade något slags släktskap med åsnan som Maria red på – höggravid – när de begav sig mot Betlehem.

Kanske vet åsnor saker om att bära människor, oavsett varför de behöver bli burna. De kanske vet något om att vara den som inte ses och inte hyllas men ändå gör sitt jobb. De kanske vet att de gör färden och vägen lite lättare, lite mindre ensam, för den som rider. Och kanske räcker det för dem.

Utan tvivel vet de värdet av vatten och mat och en plats att vila när de kommer fram. Värdet av att få en klapp på huvudet och några vänliga ord.

Jag är själv något av en åsna, men inte en särskilt duktig sådan. Om jag hade varit åsnan som bar Jesus hade jag brölat oupphörligt om att ”min mormors syster kände åsnan som din mamma red på”, tjuvätit av palmbladen och förmodligen trott att alla som stod där och sjöng för Jesus, hyllade mig och ingen annan.

Men om jag hade gjort det tror jag ändå att Jesus hade tittat in i mina åsneögon, klappat mig lite extra mellan öronen och smusslat åt mig en morot. Och så hade han sagt: ”Det är ok. Du får äta palmblad och tro att de hyllar dig. Jag bjuder på det. För jag vet lite om hur det är att vara den som bär och bär hela tiden. Jag vet hur det känns när du längtar efter vatten och vila. Been there, Done that. Så sola dig i glansen du. Så vilar vi efteråt.”

Så tror jag.