En gång ska Gud och jag gå ut och gå över de himmelska vidderna, och jag ska ställa den fråga som jag så länge funderat över till Gud. Och sannerligen, Gud ska svara med en hastighet som vida överstiger de flesta av dagens operativsystem.

Jag: Hur vet man att du inte är en robot?
Gud: Eh… va?
Jag: Den frågan var du inte beredd på va?
Gud: Jag vill påminna om vad ordet ”allvetande” betyder.
Jag: Men varför sade du ”Eh… va?” om du redan visste vad jag skulle säga?
Gud: För du tycker om när jag reagerar med förvåning.
Jag: Aha!
Gud: Aha?
Jag: Aha! Proves my point! Du är som en robot!
Gud: Förklara.
Jag: Du förutser vad jag vill och så utför du det. Som en bra robot.
Gud: Tanken på att jag skulle vara en robot. Av alla grejer.
Jag: Bevisa att du inte är det.
Gud: Turingtesta mig.
Jag: Så jag ska typ sitta vid en dator i ett rum och skriva frågor till dig och så ska du skriva in svaren på en annan dator i ett annat rum och så ska jag lista ut om du är en robot eller inte?
Gud: Det är så Turing-testet går till.
Jag: Jag går bredvid dig här på de himmelska vidderna och jag är ÄNDÅ inte säker. Jag vet inte att det skulle bli tydligare om vi var i olika rum.
Gud: Point taken.
Jag: Så. Bevisa att du inte är en robot.
Gud: Jag har aldrig… alltså jag gillar inte riktigt det där med bevis och så.
Jag: Du vill att vi ska tänka själva?
Gud: Och känna efter i era hjärtan.
Jag: Hur har den strategin funkat hittills tycker du?
Gud: Rätt bra faktiskt.
Jag: Aha. Men det kanske du bara tycker för att du är en —-
Gud: Jag har en alternativplan. Bevisa att jag är en robot.
Jag: AH! Listigt. Den gillar jag. Få se här… Du är en robot för att du – ja, men det jag sade i början. Du gör som jag vill.
Gud: Tycker du verkligen att jag gör som du vill?
Jag: Inte särskilt ofta egentligen.
Gud: Så?
Jag: Jag sade inte att du skulle vara en särskilt bra robot.
Gud: Så du menar att jag är en robot och dessutom en dålig robot?
Jag: Jag SÄGER inte. Jag argumenterar för.
Gud: För att vara en dålig robot har jag hållit ganska länge, ändå.
Jag: Ja.
Gud: Så…
Jag: Du kanske är bra ur hållbarhetssynpunkt men dålig ur människouppassarsynpunkt?
Gud: Den saken kan jag hålla med om.
Jag: Aha!
Gud: Jag är inte en människouppassare.
Jag: Förutom när du torkar folks fötter.
Gud: Jag ÄLSKAR människorna. Men jag gör inte alltid som ni vill.
Jag: Jag för min del vill inte ha mina fötter torkade, tack.
Gud: Ok, det är ok. Jag hade ändå inte tänkt—-
Jag: LURAD! Nu gör du som jag vill igen.
Gud: Om du syftar på att jag ibland låter bli att göra det du inte vill, så…
Jag: Det kan vara så att du är en robot och att du bara lurar mig.
Gud: Så nu är jag en lurig robot?
Jag: Ja, det skulle du kunna vara.
Gud: Grundproblemet är inte om jag är lurig eller inte, utan om jag är en robot eller inte. Och – det här är inte ett bevis direkt men en slags idé åt dig. Jag är inte en robot för jag har skapat er. Jag är ett ursprung, inte ett resultat.
Jag: Är du säker?
Gud: Väldigt säker.
Jag: Du kanske är resultatet av människors längtan efter mening.
Gud: Så jag inte finns på riktigt utan bara som en tanke?
Jag: Typ.
Gud: Då är jag iallafall ingen robot.
Jag: En tankerobot? En robottanke?
Gud: Men jag finns. Och jag är starten på allting. Och jag är slutet på allting. Jag är den jag är.
Jag: Och du menar att en robot inte är den den är?
Gud: En robot är den du säger åt den att vara.
Jag: Om jag är duktig på att programmera kanske.
Gud: Men jag är bara den jag är. Jag är, om man så vill, kärleken.
Jag: Och kärleken är ingen robot?
Gud: Kärleken är långt ifrån en robot.
Jag: Programmerad kärlek.
Gud: Det finns inte. Det är oberäkneligheten som gör kärleken levande. Det är livet som gör kärleken oberäknelig. Det är kärleken som gör oberäkneligheten till en del av livet.
Jag: Är inte helt säker på att jag hängde med där.
Gud: När det gäller robotar så tänker man ut så många instanser som möjligt och så programmerar man för det.
Jag: Ja.
Gud: När det gäller mig så kan man inte ens börja ana med tankarna en liten miljontetusendelstrilljardendel av vem jag är.
Jag: Så att… du kanske är en väldigt, väldigt bra robot?
Gud: Kanske. Förutom att du nyss kom fram till att jag var tvungen att vara en väldigt väldigt dålig robot, om jag nu är en robot.
Jag: Hur ska du ha det egentligen?
Gud: Jag? Det är du som försöker pressa in mig i formen ”robot”.
Jag: Mäh.
Gud: Ni gör det iochförsig rätt ofta.
Jag: Försöker robotisera dig?
Gud: Nej. Nej, det händer inte så ofta. Men ni försöker få in mig i en form. Förminska mig, förstå mig. Det kommer ni aldrig att klara.
Jag: För att… för att… för att… är det vi som är robotarna?
Gud: Nej. Ni är inte tillräckligt logiska eller tjänande.
Jag: Det borde finnas ett slags raffinerat Turing-test för att fastställa vem som är en Gud.
Gud: Det finns redan.
Jag: På riktigt?
Gud: Javisst. Jag brukar kalla det för ”en promenad över de himmelska vidderna”.
Jag: På. Riktigt.
Gud: Allt jag gör är på riktigt.
Jag: Även det här samtalet?
Gud: Hmm.