Och Gud ska säga: ”Fråga nu då, allt det där du skulle ställa mig mot väggen om…”
Och jag ska säga ”OK Gud, teodicéproblemet.”
Och fråga allt om hur det kan finnas så mycket ont
När Gud nu är god och älskar oss.

Och Gud ska berätta, äntligen berätta, svaret.
Svaret som jag alltid velat ha.

Och jag ska säga ”Varför SADE du aldrig det?”
Och Gud ska le.
Och jag ska säga ”Men om du bara hade berättat, hade jag ju kunnat skriva om det på Facebook.”
Och Gud ska le.
Kanske lite sardoniskt.
Och jag ska säga ”Du menar inte att det var därför du inte berättade? För att jag inte skulle skriva om det på Facebook?”
Och Gud ska le stort och innerligt.
Och jag ska säga ”Det är väl inte så att du har låtit bli att berätta den stora sanningen om teodicéproblemet för oss människor för att du inte ville att den skulle hamna på Facebook?”
Och Gud ska le, mystiskt och inåtvänt.
Och jag ska säga ”Men det kan ju inte vara sant! Det fanns ju massor av livsfrågor före facebook, massor av andra tider och platser och folk som också har grubblat över teodicéproblemet. Facebook är ju liksom inte allt i världen!”
Och Gud ska le vackert och lyckligt.
Och jag ska kanske bli lite misstänksam, och slutligen säga ”Det råkar inte vara så att det var det här som var meningen?! Att hela den här konversationen har ägt rum bara för att du skulle få höra mig säga orden ”Facebook inte är allt här i världen”?!?!”

Och Gud ska le, dröjande och meningsfullt.

Och långsamt, långsamt, göra tummen upp.