När jag tittar ner, ser jag fötter – och inte rötter.

Jag hörde någon säga det för länge sedan, och har tagit orden till mig, gjort dem till mina. Jag har fötter, och jag kan gå precis vart jag vill, nästan. Vart jag än går, så står jag med fötterna på samma jord, var jag än är, och med samma himmel över mig, långt borta, men nära. Jag hör jorden till. Vår gemensamma jord. Det betyder inte att jag känner mig rotlös, det betyder inte att jag inte har rotat mig här i Sverige, i Mariestad, för det har jag. Men bara i överförd betydelse: jag tar min näring ur den här lokala jorden, det är med fötterna i Vadsboleran jag för närvarande lever mitt liv, i den del av Guds jord som hör till Mariestads församling. Jag lever mitt liv tillsammans med många andra, med några som har gått en mycket längre väg än jag har gått. Jag kom från under havsnivån, från poldern bakom sanddynorna vid Nordsjön. De kom från en tropisk övärld, som uppifrån ser ut som paradisöar, men som inte är ett paradis för alla. Och jag lever med någon från Västergötland, ytterst västerut. Majoriteten hemma är födda utomlands, majoriteten är från tropikerna. Och för många som frågar: ”Var är du ifrån?” duger inte svaret ”från Mariestad”. ”Ja, men egentligen?” kommer sedan. Vaddå egentligen? Var jag har mina rötter? Har jag dem inte här i Vadsboleran? Är det inte där jag odlar min persilja? Mina blommor? Är det inte här jag köper mitt bröd, men också rosor? Är det inte här jag har mitt hus, min familj, min vardag? Är det något som inte duger med det? Tycker ni som frågar att jag smusslar undan något? Vad vill ni veta, och varför vill ni det? Är jag inte med i statistiken om hur ofta någon i Sverige kontaktar sjukvården? Är min familj inte med när det redovisas hur en barnfamilj i snitt har det i Sverige?

Dessutom spelar det ingen roll var man är född, det spelar ingen roll vilket pass man har. Frågan kommer ändå, när ens utseende eller brytning inte riktigt är som majoriteten – hur den nu ser ut…

”I Bråten bor det inte många svenskar”

”Du är inte helsvensk”.

Är det okay att säga så? Får man inte bli förbannat när folk, utan att mena något illa, yttrar sådana dumheter? Är det kanske inte riktigt svenskt att bli förbannat?

På häktet för ett antal år sedan hade jag pratat med en kille från Helsingborg, som talade utpräglat skånska, vilket jag efter studierna i Lund inte alls har några svårigheter med att förstå.  Men jag hade glömt hans namn, och han hade bytt rum när jag kom tillbaka efter en vecka för fortsatt samtal. Jag frågade någon i personalen vart skåningen hade flyttad. Jag tyckte det var lättast att beskriva honom så, eftersom han talade så väldigt tydligt skånska. Tjänstgörande rynkade pannan och undrade vem jag menade. ”Han killen från Helsingborg”, sa jag. ”Jaha, han från Libanon!”, var svaret. Visst. Han var född i Libanon, det hade han berättat, av palestinska föräldrar utan officiell status, utan libanesisk pass. I Sverige hade han rotat sig, kommit hit som barn, råkat ut för en del svårigheter, och hamnat lite snett. Men talade präktigt skånska. Hade han verkligen rötter kvar i den libanesiska jorden? Eller i den palestinska? Ja, han hade nog präglats av sin bakgrund, det gör vi alla. Man har en historia, familjen har sin historia, sina historier. Och dem ska man varken glömma eller gömma.

Men när jag ser ner, ser jag fötter. Och inte rötter.

Och frågar du mig var jag är ifrån – egentligen, då svarar jag om jag har en dålig dag – Grönland (där har jag aldrig varit) eller kanske från Planeten Jorden, eller kanske från Paradiset. Ja, är inte jag släkt med Adam? Han som blev tagen ur jorden? Jag vill tro det. Och du får tro vad du vill.

Jag upptäckte en bildhuggare, vars statyer jag hade sett, men inte så samlade som nu, i bildträdgården bakom katolska kyrkan i Hoofddorp, Nederländerna.  Karel Gomes, född i Holland i en kristen familj, men med rötterna i judendomen, som så många nederländare. Många av hans statyer är i naturlig storlek, men det fanns också en serie av statyer som var ungefär 30 cm höga, alla med temat ’döden och….’,  t.ex. havande kvinna, gammal kvinna, biskopen, älskande etc.  Döden tittade i formen av ett benrangel till människa över axeln. Personerna verkade vara omedvetna om dödens närhet, så upplevde jag statyerna i alla fall.  Gripande bilder, jag blev berörd. Min mamma hade dessutom dött dagen innan medan jag höll henne i handen. Jag hade själv sett döden i vitögat.

De gamla gravstenarna i Mariestads Domkyrka  är smyckade med dödsskallar, timglas, benknotar. Momento mori, sa man på medeltiden: tänk på att du ska dö. Spegeln på många målningar står för flyktigheten, likaså nyutslagna blommor. På Facebook läste jag en historia om någon ung människa  som hade blivit trött på att äldre alltid sa på bröllop: ”Nästa gång är det din tur!”. Hen hade också börjat med det, skrev hen vidare, men då på begravningar. Nu tror jag iofs att man inte behöver säga så på begravningar, för jag tror att alla tänker tanken ändå… Vem är nästa på tur? Är det jag? Är det en av de mina? Jag hörde någon säga någon gång: ”om jag dör… då vill jag…” Ursäkta bara, OM du dör? När du dör menar du väl?

Min mamma hade ett långt och lyckligt liv bakom sig. Hon visste de senaste månaderna att döden stod hela tiden precis bakom henne, satt bredvid henne när hon var ensam. Döden var inte någon fiende, utan snarare en räddare, som kom med vilan. Dagen innan hon dog frågade min syster vad som hade varit det bästa i hennes liv. Hon hade svårt att svara, men hon visste vad hon svarade: ”Att jag fick barn. Och att jag fick ge det vidare”. Vad var detta ’det’ som hon menade hon hade gett vidare? Bland mycket annat är det först och främst den kristna tron, där en kärleksfull Gud är med sitt folk i nöd och lust. Han dömer ingen, avvisar ingen. Det har alltid varit en självklarhet i hennes tron, och några andra hotfulla bilder av Gud har hon aldrig förmedlat. Och det har mina systrar och jag fått med oss, som en självklarhet, och inte som något som vi fick erövra trots kyrka och bibel. Det hon har lämnat vidare  är också lusten att sjunga. I kyrkan, i körer, medan man diskar, när man hänger tvätt, när man går i skog och mark, när man sitter i bilen. Överallt och alltid. På olika språk. Vi fick lära oss sånger på frisiska, på nederländska, på afrikaans, på papiamento, engelska, tyska, franska, danska, både psalmer och barnvisor, som folkvisor. Men också har hon lämnat vidare lusten att plocka blommor, helst vilda blommor, men några grässtrån bland dem. Inga plast- eller sidenblommor i vår familj. När hon tidigare kunde vara hos oss i Mariestad några veckor under sommaren, så sa hon alltid: ”plocka fram lite vaser från överskåpen, jag når inte, så plockar jag blommor. Och då kom jag hem senare var  huset  fylld med blommor i blandade färger, i buketter med olika blommor i samma färgskala, med rosor och vilda blommor.  Och samtidigt hade hon hunnit plocka alla vissna blommorna i trädgården. Men också har hon lämnat vidare att hushållsarbete inte är tråkigt, om man bara får göra det på sitt eget sätt.  Allt detta kan man som barn ta emot, eller lägga det bredvid sig, men man kan aldrig säga att man inte har fått det. Sedan har jag också fått en massa skräp naturligtvis, men det har jag kastat. Jag har blivit uppfostrat i så där en 18 år, sedan dess har jag behövt 18 år till, till att kasta det jag inte ville ha. Det är gjort nu. Men det sista hon har lämnat till oss får vi ta med oss: dödens närhet är inte så otäck, inte när man har blivit gammal. Man kan bara släppa taget, och då faller man. I Guds hand. Hon släppte och föll som ett lov på hösten, singlade ifrån oss på sin 89:onde födelsedag. Det hade hon tänkt ut själv. Och det var bra.