Jag är på utlandsuppdrag. Tänker inte så mycket på det, för jag är hemma på samma gång. Men när jag hör andra som ska gå på ett eller annat uppdrag utomlands, så tänker jag: Vad spännande! Tänk om jag skulle… men så slår det mig: Det steget har jag redan tagit, flera gånger om. En gång 1979 när jag bestämde mig för att jobba ett år i Israel, i en by som specialiserat sig på dialogen mellan judendom, kristendom och islam, ett år som blev nästa två år, när jag fick chansen att sedan arbeta som privat lärare i Jerusalem för några nederländska barn. Och en gång till 1982 när vi bestämde oss för att flytta till Sverige, detta land jag då egentligen inte visste så mycket om, landet som ratade min lärarutbildning! Skolverket sa: Ska du jobba som behörig hemspråkslärare i nederländska, ska du läsa nederländska på universitetet i Göteborg, och sedan gå lärarhögskolan i Mölndal – jag som var utbildad lärare för hela grundskolan i Nederländerna. Visst känner jag igen frustationen hos läkare och farmaceuter med utländsk utbildning, som inte få jobb här i Sverige! Jag läste religionsvetenskap i stället, och blev präst i Svenska kyrkan. Jag är hemma här, men är ändå på utlandsuppdrag!
Livet är inte alltid en dans på rosor, men ändå, eller just därför, var det första jag gjorde i Lerum 1982 att gå på en gammaldanskurs – utan att kunna någon svenska. Det gick sådär, jag har lite svårt för takt. Kan vara taktlös ibland, i flera bemärkelser. Men schottis, hambo, polka och snoan lärde jag mig, fast aldrig riktigt bra i gammaldans har jag blivit. Men det var roligt, att göra något själv, utan att ha ’tolk’ med sig. Och lite fördel var det att jag dansade bland andra med polisassistenten som skulle förlänga mitt uppehållstillstånd. Det gjorde inte så mycket när jag kom in lite sen med ansökan. Vi kände varandra. Sverige är inte så byråkratiskt stelbent som många tror. Det mesta fixar sig.
Att jag rotade mig i Sverige så lätt (ja, var det lätt?) var naturligtvis att jag fick komma in i ett sammanhang direkt från början. Svärfamiljen, vänner som min fru redan hade, och inte minst Svenska kyrkan. Första gudstjänsten jag var på, var lite främmande: jag förstod inget, kunde inte sjunga med i psalmerna – jag som älskar att sjunga – och det kändes som en katolsk gudstjänst som jag varit med på i Nederländerna. Var detta en protestantisk gudstjänst? Var det så i alla lutherska kyrkor? Jag kom att älska gudstjänsten, psalmerna, språket, och framför att den folkliga öppenheten. Och så som jag blev välkomnat 1982, vill jag också att Mariestads församling välkomnar de som kommer hit, utan att direkt behöva bli medlem, utan att någon frågade vad man har här att göra. Bara få vara med, som jag fick vara med, i gudstjänst, bibelstudium, kyrkospel som Vis Man förståss – jag bröt så äkta när jag sa mina repliker på svenska! I Julspelet i Lerum fick jag svara på Marias fråga varför jag hade tagit med mig Myrra till Jesus. ”En sådan vällukt, här i stallet! Varför myrra?” sa Maria. Jag kommer ihåg mitt svar: ”Jag vet inte så noga… det var nog min fru som stoppade ner det i min packning… kanske tänkte hon på barnets mor, och hennes glädje!” Den raden har betytt mycket för mig. Den stämmer. Vi vet inte alltid varför vi har med oss vissa saker på vår livsresa, saker som vi ändå vill lägga i Guds hand. Det är kanske någon annan som har utrustat oss med det vi har, men det vi har kan svara mot andras glädje, det ska vara som att stämma in i den gemensamma lovsången! Livets dans, det är ändå två steg framåt, och en tillbaka, två steg framåt, en tillbaka. Också den formuleringen är hämtad ur Lerums Julspel ’En glädje för hela folket’ av Daniel Sandén. Man kommer framåt, men det finns bakslag. Vi dansar livets dans tillsammans- även om vissa inte kan hålla takten. Du får vara med, med det du har och kan. Som du är.
Glad sommar! Vi ses!
