Det är måndag 5 maj kl.17:00 och jag är ledsen. Jag står på torget och känner en stor sorg svepa sig kring mig som en svart kappa. Den kyler ner min kropp och färger allting grått, eller snarare mörkbrunt. Fast solen skiner, och det gillar jag, och många människor står nära mig, unga som gamla, kända och okända, det trivs jag vanligvist också med. Och jag har dotterns hund Sazza i kopplet. Jag borde känna glädje och tillförsikt. Men jag kan inte. Jag tar hunden upp. Och känner mest sorg.

Men inte bara. För det finns en hel del att glädja sig över: att unga människor från Mariestad drar igång en fredlig tyst demonstration för att visa att vi är många i Mariestad som gillar olika. Att vi trivs med mångfalden. Därför vänder vi så gott som alla som är på torget Jimmy ryggen. Vi hör hur han mal på, men vi tar inte till oss.

Hur kan någon vara så avtrubbad att hen inte ser vad nationalism åstadkommer, var den än dyker upp? Och då menar jag inte en sund nationell stolthet, att man vågar visa att man är glad i det land man bor i, utan den osunda exkluderande nationalism, där man är rädd för det främmande, och ser allt annorlunda som ett hot. Där man klassar folk efter hudfärg och etnicitet. Det gör mig bedrövad att någon enda människa kommer till torget för att lyssna till det en modern fascist har att säga, och det gör mig bedrövad att han ändå får så mycket uppmärksamhet, även av mig. Men jag kan inte stanna hemma och låtsas att han inte finns. Det går inte. Han kommer mig alldeless för nära. Hans budskap är inte för mig, men han pekar på mig. Det är jag som är den skyldige. Det är jag som gör att hela Sverige kantrar, enligt honom. Det beror på mig och mina gelikar.

Invandrare. Med judar i släkten och som frälsare. Med barn från Asien. Med en blandkultur hemma. Med den fasta övertygelse att alla människor har samma värde och ska behandlas som medmänniskor, utan att ta hänsyn till status, härkomst, kultur kön, sexuell läggning eller språk. Inte heller har jag en blågul flagga på tomten. Jag sjunger inte med i någon nationalsång, för det har jag slutat med för 20 år sedan. Jag håller inte traditionella könsroller högt.

Jag erkänner.

Jag tar hela skulden på mig.

Därför passar det bättre att stå tyst, än att ropa buu och kasta ägg. Det är ju jag som är skyldig, de pekar fingar åt mig. Klart man blir ledsen. När sådana som de för makten kan det blir verklighet, vi har sett det. Jag kan skickas ’hem’, i alla fall förlora mitt medborgarskap. Barnen likaså. Vi kan bli tvungna att sjunga med i sånger vi inte alls kan stå för, vi kan tvingas lova lojalitet vi inte alls känner. Jag kan tvingas avsäga mig min tro, på den judiska frälsaren, som på alla människors lika värde.

Nu säger några kanske: det kan väl inte hända bara för att några röstar på ett fascistiskt parti?

Ja, det sa man även i tyskland på 30-talet, på Balkan på 80-talet, och i Ukraina bara för några år sedan. Men allt kan hända om man släpper tanken att varje människa är en medmänniska, och att främmande människor inte är mot-människor.

Jag står på torget i Mariestad och tänker på alla som enligt vissa inte är välkomna. Jag tänker vidare på Auschwitz, tänker på Riga där min far var tvångsarbetare under Andra världskriget. Jag tänker på vännerna från Serajevo som fick fly till Sverige. Det kunde ha varit jag. Det kan vara jag och min familj som är näst på tur.

Klart jag känner sorg.