Vår tradition är längre än ett människoliv. I detta korta människoliv är det lätt att fastna i gamla hjulspår. Fastna i ett tänkesätt, i ett beteendemönster. Gör man samma som förut, så behöver man inte tänka efter, och det underlättar. Jag behöver inte slå upp recept på pannkakor: jag kan det utantill, jag gör alltid på samma sätt. Och när det blir våfflor på sommaren i trädgården, då tar jag ungefär samma recept, för att inte behöva slå upp och kolla. Av ren lättja, jag medger. X antal ägg, x dl mjölk, x dl mjöl, och lite bakpulver, vispa ihop och sedan x dl mjölk till. Jag tar X = 3 i normal fall, 4 om ’alla’ är hemma , 5 om jag vill ha lite extra. Det går bra med pannkakor att göra så. Det kommer inte så noga, och det blir gott om man har något gott till. Samma recept i 40 år. Inga problem.

Men livet är mera än att grädda pannkakor. Av livet får det inte bli pannkaka. Omvärlden förändras, och med det måste våra val av ingredienser och recept för livet bli annorlunda än de var för 20 år sedan. Man kan inte stanna kvar i gamla hjulspår! Nya stigar måste hittas, nya mål stakas ut. Nya reskamrater ska tas med i beräkningen. Inte ens kyrkan är samma som hon var för 40 år sedan. Mycket har ändrats. Men till sitt väsen är hon samma: samma Jesus Kristus förkunnas, samma budskap om Guds rike, samma förlåtelse utan gräns. Men med nya ord, nya melodier, nya former, nya recept, ny delaktighet. Så har det varit i 2000 år. Samma centrum, nya vägar. Vi firar i år Reformationsjubileum. 500 år sedan Martin Luther spikade sina teser på slottskapellets port (det sägs att han gjorde så, fast andra betvivlar det). Några hammarslag som åstadkom en jordbävning över hela den västra världen. Om påvens makt, om förlåtelsens innebörd, om hur vi människor kan ha en bra relation till Gud, trots att vi gör så mycket fel.  Luther tyckte kyrkan hade fallit platt som en pannkaka på sina egna grepp. Den hade bundit människorna till jorden, istället för att öppna upp kontakten med Gud. Därför översatte han snart bibeln till tyska, så att folket själva kunde läsa vad som stod där. Därför talade han mot celibatet och prästernas ställning över vanliga människor. Och talade om att räddningen, frälsningen är en gåva från Gud, inte något vi själva kan åstadkomma eller köpa. Den är av nåd, dvs. gratis. Prästerna skulle gifta sig och bilda familj. Leva som alla andra. Alla nyttiga yrken är ett kall sa han. Gud styr inte bara genom de som tror, och genom kyrkan, utan genom ordningen i samhället också. Ja, många nya tankar kom att diskuteras i hans samhälle. Och folk tog ställning.  Många nya ingredienser för livet kom till. Nya sätt att leva och tro. Nya sånger, ny musik.

Det är nu 500 år sedan, men det är fortfarande aktuellt. Tradition: ja! Men den ska inte binda oss, den är inte normgivande. Vi får själva bedöma vad vi vill ha med, och vad inte. Det är lutherskt att tänka så. Och det ska vi fortsätta med. Och de här tre ’ej till salu’, som kommer att uppmärksammas under detta år:

• Frälsningen – ej till salu! 

Skapelsen – ej till salu!

Människan – ej till salu!

Det är tre bra tankar när man bygger en kyrka, när man vill vara kyrka i världen. Hur vi ska fylla i dem i Mariestad får du vara med på att bestämma om! Våra kyrkor är öppna, det finns många samlingar, och det är val i år, samtidigt som vi ska skriva en ny församlingsinstruktion! Allt ska inte göras om, men vi vänder på de flesta stenar och ser hur de kan passa bäst i vår tid, inte mormors tid. Var med och bygg! Din insats behövs! WJ

Nej, jag menar inte organisationen, utan vår största kråkfågel. Det lär finnas 32000 par i Sverige. Jag tycker om kråkfåglar, och de lär vara de smartaste bland alla fåglar.

För några år sedan hittade min fru en skadat kajunge i trädgården.  Det blev en trevlig bekantskap. Vi kallade den Katja Kaj, efter figuren i en av oss omtyckt dansk tecknad serie Katja Kaj och Bente Bent. Den lärde sig aldrig flyga, men den blev riktigt tam, och hade ett eget hus på vedskjulsväggen att ta skydd i när det regnade. När vi åt ute på terrassen satt den på vedkorgskanten och väntade sig något. Fina blå ögon hade den, och följde efter i trädgården när man rensade ogräs. Och den klättrade upp i det stora äppelträdet via en stege vi hade byggt. Och sedan klättrade den upp i toppen, och störtade ner i gräset bredvid brevlådan. Hon var inte så stor, Katja Kaj. Och hon var rädd för kråkorna som är så mycket större, och för skatorna, som är ganska aggressiva.

Förra veckan vid Brattefors på Kinnekulle landade en korp i ett dött träd nära oss. Oj vad stor den var. Svart, stor, och ropade på en partner kanske så i vårljuset: korpkorp! Korpkorp! Ingen vacker sång, men ett vackert rop!

Tacka Herren med sång,lovsjung vår Gud till lyra, han som täcker himlen med moln, som skänker regn åt jorden och låter gräset gro på bergen, han som ger föda åt djuren,åt korpens skrikande ungar. Han gläder sig inte åt stridshästars kraft och soldaternas snabba steg.

Nej, Herren älskar de gudfruktiga, dem som hoppas på hans nåd. (psalt 147)

Gud ger, av nåd, alltså gratis. Åt korpens ungar (fast föräldrakorpen får samla maten),  liksom åt oss. Det vi får, gratis, är inte till salu.  Vi kan inte säga: det här är min korp, jag betalar! Vi ägde aldrig Katja Kaj heller. Vi delade trädgård. Det är dessutom förbjudet att äga vilda djur, men frågan går djupare än Sveriges rikes lagar. Det som ges, går inte att köpa. Ej till salu, är en av markeringarna vi gör i reformationsjubileet vi firar i år.

Människan – ej till salu! Vi måste alltså respektera alla människor, och unna dem en plats under solen.

Skapelsen – ej till salu! Vi kan inte bara ta och ta, utan att bry oss hur det går för skapelsen. Haven ska inte fyllas med sopor och plast, också dataskärmor och telefoner måste in i kretsloppet.

Frälsningen – ej till salu! Vi får gratis, vi får leva vårt liv i förlåtelsens tecken, och rädda dem som vi kan rädda.

Maria fick ta emot den största gåvan av allt: ett barn, som ska visa oss vad nåd är. Luther återupptäckte att nåden inte är till salu.