Jag kan ibland bli lite smått irriterad, när man hör i medierna om meditationens välgörande effekt. Om att man kan få meditation på recept, eller litteratur på recept. Inte för att jag tycker att det är bluff, men för att vi alltid har haft det i kyrkan. Däremot skulle jag tro att de flesta skulle reagera starkt om en läkare ordinerade 10 mässor och däremellan dagliga Herrens bön och böner ur andra bönböcker, och daglig bibelläsning. Men det är just det som man nu i sekulär form rekommenderar. Steg 1 inför bön är att sitta i lugn och ro, inte bakåtlutande utan rakt upp, med händer knäppta och lyssna inåt. Det lär vi konfirmanderna. Och ja: mindfullness gör en stor sak av det. Bara vara. Kristen bön tar nästa steg också: man lägger fram det som rör sig just nu i tankarna, i hjärtat. Det finns några sorters bön att urskilja, (men det är inga vattentäta skott mellan dem).
1. Klagobön. En stor del av psaltarpsalmerna är just klagoböner. I dess kortaste form ber man helt enkelt: VARFÖR? Amen. Man kan fylla på med allt som man beklagar: att människorna inte kommer överens, att sjukdom och död drabbar oss, att kärleken till pengar styr så ofta människors handlande, att torkar drabbar många länder, att man inte kan förstå varför föräldrarna… eller barnen… eller syskon… Det är nyttigt att klaga. Gud tål det också. Man behöver inte skylla på Gud, för att kunna lägga fram sina problem och funderingar inför Gud. Man får perspektiv, och man funderar också på hur det skulle vara om det inte var som det var… Det är gott att klaga, men man ska inte fastna där så klart.
2. Det finns ju så mycket att tacka för! Och det är det man kanske ska börja med i bönen. Men om man inte är så van vid bön, är det kanske lättare att tacka efter klagan, ta detta som tvåan. Kortaste formen är: Tack Gud! Amen. Och så kan man fylla på med allt som är gott. Allt man har och njuter av, allt man kan och är till nytta. Ja, ska man nämna allt, där får man inte gjort något mera den dagen, så någon begränsning får man ta med i beräkningen. Men det blir alldeles uppenbart hur mycket gott Gud oss ständigt ger… Medmänniskor som delar vårt liv, du kan lätt nämna de första 30 du kommer på. Och sedan platsen där du bor, dina saker som du är rädd om, dit körkort och ditt pass om du har sådana saker, träden i parken, biblioteket, affären, cykeln, bilen, rullatorn. Osv. osv.
3. Men sedan som trean är det dags för förbönen. I dess kortaste form: Hjälp (dem) Gud! Amen. Den här bönen är en följd av klagobönen. Man ber om hjälp, om kraft att kunna ändra på något som är fel.
I de här bönerna gör man sina egna tankar till Guds tankar, och tvärtom: man gör Guds tankar till sina egna tankar. Man säger till Gud: detta som berör mig, vill jag också att det ska beröra dig Gud! Och det som berör dig Gud, låt det också beröra mig! Och då kommer man av sig själv till den fjärde formen av bön:
4. kontemplation eller tillbedjan med ett svenskare ord. I dess kortaste form är det: Du och jag Gud! Amen. Det behövs inga ord. Vi vet det båda två: Gud och jag hör ihop, precis som Emil och Alfred, i Astrid Lindgrens berättelse om Lönneberga. När de har badat, och kommer just upp ur vattnet (fin symbolik!) säger Emil: du och jag Alfred! På samma sätt finns det en samhörighet vi kan känna med Gud, en närhet som inte behöver ord. Du och jag Gud! Amen. En närhet som inte utesluter någon annan. Gud och jag blir inte ’bästisar’ där en tredje inte får plats. Vår närhet behöver inte ens markeras. Jag behöver inte ens ha ett kors runt halsen. Jag vet: Gud känner mig bättre än jag själv gör. Och det jag känner av Gud är kärlek och barmhärtighet. Alla dessa former av bön finns med i utställningen Ikoner i förvandling av Ludmila Pawlowska. Direkt när man kommer in i Domkyrkan Berlinmuren- muren mellan oss, hål, kulor, blod. VARFÖR Gud! Amen. Men också alla de seende ögon. Jag är sedd, kan se in i himlen! Tack Gud! Amen. Och ”Brevet till dig”, i flera former. Där står det alltihopa, det jag ber om, det jag vill ha Guds uppmärksamhet på, det jag önskar för andra och mig själv. Och överallt, men kanske särskilt i de ryska ikonerna är det band mellan Gud och människan synlig. Du och jag Gud. Amen.
Har du inte varit på utställningen än så är det dags. Innan du vet flyger dina tankar iväg…. Och du ber….

Som hjälp kan man läsa t.ex.Psaltaren 13. Den har också allt ovan.
För körledaren. En psalm av David.
2 Hur länge skall du glömma mig, Herre?
Hur länge skall du dölja ditt ansikte?
3 Hur länge skall tankarna mala,
mitt hjärta ängslas dag efter dag?
Hur länge skall min fiende triumfera?
4 Se på mig, svara mig, Herre, min Gud!
Ge ny glans åt mina ögon,
låt mig inte somna in i döden,
5 låt inte min fiende säga att han besegrat mig,
mina ovänner jubla över mitt fall.
6 Jag litar på din godhet,
mitt hjärta skall jubla över din hjälp.
Jag vill sjunga till Herrens ära,
ty han är god mot mig.

Det är bara att säga: Amen!

På nederländska lektionerna läste vi bara nederländsk litteratur (inkl. flamländsk) och på engelska engelsk litteratur, och på tyska tysk och på franska fransk. Det var på högstadienivå, så just på franska kom jag aldrig så längt, men jag stavade mig igenom La Belle et la Bête, från 1790 av Gabrielle-Suzanne Barbot de Villeneuve, i en modernare skolversion. Max Frisch – Biedermann und die Brandstifter fick vi läsa, och på engelska lite mera avancerad litteratur. Man skulle lämna in en litteraturlista med 10 verk på varje språk, som man måste kunna redogöra för, utan krav på att ha läst dem på originalspråket. Tyska och engelska har jag haft mycket nytta av, franska lite mindre, men det känns ändå bra att kunna lite, kunna beställa något, och när vi var i Barcelona kunde jag ändå läsa lite skyltar på katalanska, som är mycket mera likt franska än spanskan är. Sedan har det blivit lite hebreiska, svenska, grekiska, danska, några ord indonesiska så att jag kunde hälsa och beställa rum och mat och fråga efter vägen när vi reste runt där några veckor i början på 90-talet. Det mesta av språken är borta på de områden man inte använder. Jag har kunnat Herrens bön t.ex. på nästa alla nämnda språk, men det kan jag inte nu längre. Jag kan det knappt på nederländska nu. Sångerna sitter bättre, för då har man melodin till stöd. Språk måste användas för att behålla det. För att kunna använda språket som redskap för att få ut ett budskap. Så är det också med bildspråket. Liksom man måste använda tyska för att behålla det man kan, så behöver man ser bilder, tolka dem, för att behålla och utveckla den förmågan. Liksom det kan räcka med att ibland se en tysk tv-serie för att få lite påfyllning av sitt tyska, kan det räcka med att ibland slinka in på ett museum eller ett galleri för att upprätthålla bildspråket. För det vi inte kan tala om med ord, kan vi ofta tala om med bilder. Orden: ”Gud ser dig!” kan förstås som: ”Gud ser allt fel du gjort och för bok över det! Passa dig!” Men en bild av Hagar i öknen (det finns många, men Rembrandts är bra), där hon är den första i bibeln att ge Gud ett namn: ’Seendets Gud’, kan inte tolkas på det viset. Bilden tolkar hela berättelsen om Hagars förtvivlan i sin ytterst utsatta situation, som en berättelse om Guds omsorg och trofasthet. Så är det också med ikoner. Det är bilder som talar sitt eget, rätt så annorlunda språk. Ett fönster mot himlen har de kallats. Henry Matisse skriver passionerat om dem från ett Moskva-besök 1911: ” jag har sett kyrkokonst från många olika länder, men ingenstans har jag mött en sådan uttryckskraft, en sådan känsla av mystik….” I sommarens stora utställning i Mariestad kan du från 1 juli se riktiga ikoner, och inte minst Ludmila Pawlowskas verk inspirerad av just denna ikonkonst. Du kan vandra från Domkyrkan, via Prästgårdsträdgården, Residenset till Marieholmskyrkan och öva upp ditt bildspråk. Det är verkligen konst som har ett budskap. Till dig.
WJ