När en ny handbok kom på tal för några år sedan, vet jag att vår dåvarande biskop starkt reagerade på den korta remisstiden som föreslogs. Han sa då – jag tror under ett biskopskollegiesammanträde – vilket han refererade till stiftets kyrkoherdar: Om det ska vara så kort remisstid, ska i alla fall i Skara stift alla församlingarna vara med! Och så har det blivit. Varje församling bestämmer iofs själv om man ville vara remissförsamling, men den stora majoriteten av Skara stifts församlingar har varit remissförsamling, och provat de olika förslag och lämnat ett remissyttrande. Så också vi i Mariestad. Vi gav vår nyanställda komminister Olle Ohlsson uppdraget att föra oss genom remissarbetet, och vi bestämde oss att prova så mycket som möjligt. Och det har vi verkligen gjort. Och Olle Ohlsson har jobbat hårt med att få fram agendor med de nya förslag, vi har sjungit igenom dem med musikerna, och inte minst provat dem i församlingens gudstjänster. Sedan har vi utvärderat det vi har använt i arbetslaget, med församlingsborna, med kyrkvärdarna, och till slut lämnat ett gemensamt remissvar på ett kyrkorådssammanträde. Våra fyra musiker har varit engagerade i detta arbete, och deras synpunkter har kommit fram. Det som tydligt kom fram från våra musiker var att ’musiken inte var färdig’, och förslaget var att anta orden, med de ändringar vi föreslog, och låta musiken vara fri. Och det är ungefär förslaget som nu har antagits av kyrkomötet. Det bearbetade förslaget är antagen, man jobbar vidare med musiken. Så gott som helt i överensstämmelse med vårt remissvar.
Det som jag är mycket tveksam till i ledaren är alltså detta:
• Svenska akademins kritik har blivit bemött på ett sakligt sätt, och det som vi i Mariestads församling tyckte var för lite poetiskt och för snuttigt har delvis tagits bort, delvis ändrats, eller också har det funnits andra alternativ att använda.
• Att kyrkans musiker till majoritet skulle vara mot förslaget stämmer inte för Skara stift vad jag vet, och säkert inte för Mariestad. Att man som jag skrivit ovan inte tyckte om allt är en annan sak.
• Nog finns det olika riktningar inom teologin, men att Svenska kyrkan är på väg att överge sin tro är lite väl magstark påstående. Den negativa kritiken jag har hört mest är från de som värnar banden med den Romersk katolska kyrkan. De vill inte stöta sig med den. Men är det församlingsbornas intresse på något sätt? Den breda majoriteten som ÄB hänvisar till är inte bara röstsiffrorna, utan även remissarbetet jag har beskrivit ovan. Besluten grundar sig på remissvaren. Dessutom ’finns allt det gamla kvar’ som ett alternativ i den nya handboken. Man kan fira gudstjänst ’som förr’.
• Arbetsprocessen med den nya handboken har fått kritik av ett revisionsföretag. Den kritiken är berättigad, men man kan lika väl säga att trots att tiden har varit för knapp, är resultatet inte så dumt alls. ”Experter har inte tillfrågats”- ja, då får man väl säga vilka experter. De störta experter vi har är de som besöker våra gudstjänster regelbundet. De har tillfrågats. Och diskussionerna har pågått under alla år sedan 2011, om inte tidigare. Mariestads församling var remissförsamling, och våra synpunkter har bevisligen tagits hänsyn till.
• Biskoparnas skulle ha varit tysta(de). Var för man det ifrån? De har tagit upp teologin och liturgin på biskopsmöten, på träffar i sina respektive stift, på präst- och diakonmöten, på bloggar och hemsidor. Att kunna komma överens om något, är det att inte ha en mening eller vara tystad?
• ”Den åldrade besökaren kommer inte att höra orden eller psalmerna han (min kursivering) hörde som konfirmand. ” Handboken uttalar sig överhuvudtaget inte om några psalmer, de finns i psalmboken. Och på vilket sätt skulle det vara bra för någon att fira gudstjänst med orden från säg 60 år tillbaka? Det är nog inte många församlingsbor som vill det, är min uppfattning.
• Skulle handboken få liten auktoritet? Och skulle församlingarna bortse från den och ’köra på som vanligt’? Så länge vi är en episkopal luthersk kyrka så kommer de allra flesta församlingar om inte alla, att utgå från den nya handboken. Om man vill finns de gamla kyrkliga melodier och orden kvar som ett alternativ bland andra. Kyrkan står och faller inte med en handbok. Det är ’bara’ ett redskap när vi formar våra gudstjänster tillsammans med de som deltar.

Allt i kyrkan står inte rätt till, allt vi gör är inte bra, men att måla upp en katastrof där få känner igen sig i, är inte särskilt meningsfullt.

Det känns lite konstigt idag att se människor röka. Det känns så gammaldags på något sätt, som när man ser en film som avspelar sig på 50-talet, då ’alla’ rökte. På kontoret, i skolan, i köket medan man lagade mat, när man bytte på barnen eller läste en bok, och även i sängen. När som helst. Med en av följderna att det stod askkoppar överallt, och att gardinerna luktade rök, även i sovrummet. Det fanns även käcka toapappershållare med askkopp ovanpå.
Jag tycker allt sådant är otänkbart nu. Fast det störde mig inte det minsta på 70-talet. Man säger att det inte går att stoppa. Men vad är det som hindrar att vi varje år höjer åldern för tobaksinköp? Det är väl ingen vettig människa, inte ens inom tobakslobbyn, som förespråkar att någon människa om är född säg år 2005 eller senare ska få köpa cigaretter eller snus? En 12-åring ska väl inte röka? Och nästa år då? 2018? Nej, en 13-åring inte heller. Varför inte sluta sälja till alla födda 2005 och senare för all överskådlig framtid? 2035, när de fyller 30 får de fortfarande inte köpa tobak men inget som har varit tillåtet har förbjudits dem. Och sedan år 2085 får bara de som är 81 köpa tobak. Är det rimligt att de kommer att ’köpa ut’ till sina barnbarn som vill börja röka? Nej, då är tobak bara förknippat med gamla människor och inget att längta efter. Och alla under 80 år som har tobak på sig kan blir av med den tobak de har. Olovligt att ha på sig! Det vore väl ett steg framåt för mänskligheten.