Det är lite för enkelt att bara säga att det är psykiskt sjuka som begår mord och skjutningar, visst är det sjukt, men det är oftast inte ett infall, även om det också förekommer. Oftast är det planerat mycket lång tid och mycket noga, och ligger det hat bakom dödandet, och religiösa motiveringar. Varför hata någon? Det sägs att hat kommer från rädsla, och kärlek just är avsaknad av rädsla. Det kan jag hålla med om, men hur kan man bli så rädd att man börjar hata och kan tänka sig döda?

Har det något att göra med en perverterad syn på martyrskap? En martyr är någon som visar sig beredd att dö för sin tro/ övertygelse. Men kan det leda till att man beredd att inte bara dö utan även döda för sin övertygelse?

Det är inte sant att Voltaire har sagt: ”Jag delar inte din åsikt men är beredd att dö för din rätt att uttrycka den”. Han sa aldrig det, utan det var en senare författare som skrev om honom som formulerade det så. Jag är dessutom också mycket tveksam till själva utsagan. Det är att ta i för mycket tycker jag. Verkligen. Vi ska varken dö eller döda pga. idéer, åsikter eller tro, tycker jag. Idéer, livsåskådningar och tro kan guida oss genom livet, ge mening åt det meningslösa som vi råkar ut för, ge en struktur åt livet. Jesus säger att det största man kan göra är att ge sitt liv för en annan människa.

Kap 15 i Johannes evangeliet: vers 9 Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. 10 Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek. 11 Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig. 12 Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. 13 Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. 14 Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er.

Han talar om kärlek – dvs. avsaknaden av rädsla – som ett uppdrag, en befallning. Älska som imperativ! ”Släpp er rädsla!” kunde han ha sagt. Låt er inte styras av rädsla, utan älska andra människor istället! Ge sitt liv för sina vänner… och kanske om man växer som människa även för sin ovänner. Men inte för idéer, ideologier eller tro. Nej, det kan inte vara meningen. Det är att slå in på helt fel väg.

Roligt var när jag hamnade i Israel augusti 1979 och där träffade min blivande fru, och upptäckte att hon hade samma fågelbok (men då på svenska) och samma fotokamera och samma intresse som jag hade. Vi fick tillsammans upptäcka Biätare på Karmels sluttningar och massa andra nya arter, inte minst alla de fina hägrarna runt vår by och vid kusten. Och pelikanerna i Hule-sjöarna och skedstorkarna som kom flygande högt över vår by när vi åt frukost ute på våren och hösten.

Det är väldigt spännande att upptäcka fåglarnas sätt att leva, och till slut kan man rätt så lätt känna igen arterna på deras flykt, siluett, rop eller sång. Det är alltid roligt att ha med sig kikare, men jag tycker det är ännu roligare att titta på fåglar utan kikare, bara se hur de beter sig på avstånd. Island var också ett fantastiskt ställe att titta på fåglar. Likaså svenska fjällen. Men även i trädgården kan man göra upptäckter.

Här om veckan landade en ganska stor rovfågel på vår nya pergola. Jag kunde inte se exakt vilken sort det var, kanske en duvhök, den var ganska stor.

I bibeln nämns fåglar på många ställen. I Bibelns första bok, såsom ’skapade efter sin art’ i allmänhet, men också som exempel på hur naturen funkar enligt Guds planer. En sparv som faller till jorden…. Inte är den glömd av Gud. En pelikan i öknen – ett exempel på att hamna på helt fel plats. (har blivit en Uv i bibel 2000) Korparna som kommer med mat till en hungrig profet som gömmer sig på en enslig plats. Hägrarna som bygger sitt bo i de höga träden… Och när profeten Sefanja vill skildra Ninevés öde och kommande övergivenhet, så skriver han så här:

I staden skall hjordar vila,

alla slags vilda djur.

Pelikan och rördrom

skall övernatta på pelarkrönen.

Hör, ugglan ropar i fönstret

och korpen kraxar på tröskeln.

Fåglarnas speciella status hänger säkert ihop med att de är mitt emellan himmel och jord. De hör till jorden, till de skapade djuren, men de kan lyfta sig över jorden, flyga iväg som en bild av friheten och oberoende. I alla fall de flesta. Sedan finns ju strutsar, emuer och pingviner. Och det märkliga fågelnäbbdjuret i Australien, som är ett däggdjur med näbb och som lägger ägg…Visst är skapelsen underbar?

Tack Gud för mångfalden!

Gud gjorde alltså inte fel, när Gud skapade ormen med sin delade tunga. Ormen ingår i skapelsen, Gud står bakom den. Ser man en orm, ser man prov på Guds skapande arbete. (Och evolutionens verk, men det är en annan historia.) Men sedan i kapitel 3 i Första Moseboken börjar ormen prata. Den beskrivs inte som ond, men som listigast av all djur. Det står så tror jag för att man inte vet var man har den. Den är svår att bestämma plats på. Man ser den ringla fram, och sedan är den borta… Och den har som bekant en delat tunga. Den talar välformulerat, men det kan tolkas på olika sätt. Det är inga vanliga plumpa lögner den kommer med, men sanning är det verkligen inte heller, det den säger. En halvsanning är som bekant också en lögn. Ormen stryker människans ego medhårs, för att sedan hugga till med sitt gift. Den är len och sval men dess bett är allt annat än len och sval. Å ena sidan talar den sanning, men å andra sidan talar den det vi skulle vilja var sanning men som inte är det. Den smickrar. Och vem är inte känslig för det? O, vad vackert du sjunger, tycker kråkan om att höra. O, vad vacker du är, vill Babianen att andra ska säga. Vad snabb du är! Säger man till Sengångaren för att smickra. Nej, nu ljuger jag av rena farten. Djuren är inte känsliga för smicker. Det är vi människor. Tyvärr. Och därför ska man akta sig för ormen. Klappa den gärna när den är ofarlig. Lyssna försiktig om den börja prata. Men tro inte att den talar hela sanningen. Och var lika vaksam när människor talar smickrande. Men tror dem när de talar gott.

Jag var nyss i  Nord Italien i ett ekumeniskt kloster för både män och kvinnor, och där fanns det många avbildningar på ugglor. Och när jag frågade varför det fanns så många ugglor, så pekade en klosterbroder på en inmurad platta, och den visade sig innehålla samma text som finns i en svensk barnvisa. Och lyssnar man på den, så ser man är Ugglan nästan är motsatsen till Ormen.

“Om en vis gammal uggla berätta jag ska.

Ju mera hon hörde, ju mindre hon sa.

Ju mindre hon sa, desto mer fick hon höra.

Så borde alla mänskor göra”

en visa av Systrarna Klack

Ormen har inga öron men känner vibrationer mycket bra, och talar med delat tunga. Ugglan har stora ögon att se i mörkret med, och hör mycket bra. Och säger inte mycket.

När jag flyttade till Sverige 1982, var den vegetariska matsedeln inte särskilt utvecklad än, och det var alldeles uppenbart att det fanns mycket fin och gott fisk på menyn. Så sedan dess äter jag rätt så mycket fisk. Ja, även rökt makrill kan jag tycka nu är rätt så gott, men helst har jag den i filéer så jag slipper ögonen, och jag vill ha bort lukten  direkt efter maten. Bort med pappret och bort med soppåsen!

Det finns så mycket att välja på i fiskdisken: gös, den här underbara fisken jag aldrig hade ätit förut. Och Abborre! Va gott! Och rökt braxen, väldigt gott, men det finns inte i fiskdisken i Sverige tyvärr. Och fjällröding från Jämtländska kalla sjöar! Och vanligt odlad lax från Norge, lättare mat att tillaga finns inte. Och sedan alla havsfiskar: sjötunga! Skrei! Rödspätta! Och sedan soppa på flera olika sorter. Jag vet inget godare än fisksoppa med saffran och fänkål. Eller med curry.

Är fisket småskaligt och tas de från ett hållbart bestånd, eller är det ekologisk odlat fisk så är fisk en enorm bra proteinkälla för människor världen över. Men det är en resurs vi måste hushålla med så att den finns kvar till kommande släkten. Det är med fiskbestånd så, att om en viss art försvinner, ändras ekosystemet så pass genomgående, att andra arter tar över och det är jättesvårt att få försvunna arter tillbaka.

Fisk är ett centralt begrepp i bibeln. Vardagsmat för Jesus och hans vänner. Som snickare har Jesus säkert spikat på båtar när han kom till Galileiska sjön och vandrade runt där med sina lärjungar, varav flera var just fiskare. När folkskaran behöver mat när de kommer till Jesus ut i vildmarken, bjuder Jesus dem på en pojkes fem bröd och två fiskar. När lärjungarna går ut och fiskar igen efter uppståndelsen, så uteblir fiskelyckan efter en hel natts fiske. Då kommer landkrabban Jesus med anvisningar om hur de ska kasta ut näten… och det blir fisk i överflöd. Och när de kommer i land med all fisk, så har Jesus redan en eld på stranden, med bröd och grillat fisk. Han bjuder. Fisk är alltid en symbol för god mat, den där vardagsrikedom som inte har något med pengar att göra… när Jesus undervisar och samtalar om bön och människans väsen, så säger han: ”Jag säger er: Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas. Finns det någon far ibland er som ger sin son en orm när han ber om en fisk eller ger honom en skorpion när han ber om ett ägg? Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte fadern i himlen ge helig ande åt dem som ber honom?”  Också här får fisken vara en symbol för en god gåva. Också därför får dopbarnen en dopfisk. Gud är god.

Och fisk är gott.

p.s. ett tips till föräldrar med småbarn: För att få våra barn att vilja äta fisk när de var små, fick de en krona för varje ben de hittade. Det blev en del ben stulna från min tallrikskant, men vad gjorde det!