Vad är det för farligt med att hjälpa andra? Nej, det är inte farligt alls om det verkligen är hjälp man ger, men verklig hjälp kommer aldrig uppifrån utan från människa till människa. Ni kommer ihåg Lutherhjälpssymbolen som vi hade: två människor  med jordklotet som bakgrund, som ger varandra handen. Eller en hjälpande hand. Jämlikar. Också från Afrika och andra världsdelar har hörts rop: ”Hjälp oss, vi har inget och kan inget. Kom och besök oss och se hur stora behoven är!” Också då, mer förr än idag, har misstaget begåtts att man har skickat hjälp som inte var hjälp, utan snarare skadat länder, samhällen, människor. Tydligaste exempel är att vi förr har skickat mat, från nord till syd. Det har kostat mycket, för våra bönder vill så klart ha betalt för grödan, vart det nu ska skickas. Och så har det kommit mat som ibland har varit okänd, och folk har inte riktigt vetat vad man ska använda det till, och maten som lokalt produceras i hungerns närområde, har de lokala bönderna inte kunnat sälja, för alla har tagit gratis maten från utlandet. Så de lokala bönderna har slutat odla för marknaden, för det har inte längre lönat sig. Och ett mer eller mindre fungerande jordbruk har kollapsat. Detta har hänt på många ställen. Ett annat exempel med missriktad hjälpvilja: En del föreningar har fadderbarn, ACT Svenska kyrkans har det inte. Just för att det finns så otroligt många fällor att fastna i när man väljer hjälpa samhällen genom fadderbarnsystemet. Bara för att nämna en fälla: barnet kan mycket väl bli en sorts mjölkko för en familj, ja även för en by. Tänk dig: ett barn i en syskonskara har faddrar långt bort i norra Europa som regelbundet skickar pengar till barnets skolgång, d.v.s. skolavgifter, böcker, uniform, mat. Vilken status får ett sådant barn? Och vad händer om barnet upptäcker att det är en inkomstkälla för hela familjen? Och vad händer när det visar sig att ett syskon kanske är mera lämpad till att studera vidare, men det syskonet har inga faddrar.

Därför har man börjat nu med att adoptera byar, men även då finns en risk att människor känner att utvecklingen byn tar del av inte är deras utveckling.

Nu kan det visst gå bra med mattransporter, och ibland är det den enda möjligheten, och ibland kan det vara bra med fadderbarnsystemet för att engagera människor, men riskerna finns, och de ska undersökas. Vi har t.ex. också ”adopterat” Fer, en besökande ungdom från Filippinerna som inte hade råd att läsa vidare, och genom att vi har betalat hans terminsavgifter, har kan kunnat läsa och ska nu snart bli präst. Det har gått bra, men det är en risk vi tagit. Och vi har varit vaksamma.

Det som styr en kristen människas etiska val, måste vara den Gyllene Regeln. Världens enklaste etiska regel, och dessutom gångbar i hela världen, i många religioner. ”Allt vad ni vill att människor ska göra för er, det ska ni även göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger!”, säger Jesus. Den ska naturligtvis inte tolkas på barnens vis: allt som jag tycker om tycker säkert andra också om. På vuxnas vis ska man så klart resonera så: om jag gärna blir bjuden på något jag tycker om, så ska jag bjuda andra på något de tycker om, och inte det jag tycker om. Och så får man också tänka så: om det blev hungersnöd här i landet och pengarna tog slut, vad skulle jag då önska: att få ett paket majsmjöl från Afrika, eller få ett par kilo potatis som en utländsk hjälporganisation har köpt hos en bonde i Örebrotrakten. Och tänk om allt hade kraschat här i Europa och jag hade inte möjligheten att försörja mina barn och skicka dem till skolan, vad skulle jag då önska: att jag fick ett jobb som lönade sig, t.ex. att jag kunde odla något till export, eller skulle jag vilja att ett av mina barn blev uttagen av ett hjälpprogram som styrdes av människor i Zimbabwe? Fanns det inget annat skulle jag självklart vara glad för majsmjölet och Zimbabwes fadderbarnprogram, men då skulle jag vilja veta om verkligen alla andra möjligheter var uttömda.

Och nu i Coronatider: hur vill du bli bemött? Med respekt, med att andra tar det ansvar som de har, och inte i onödan utsätta någon för smitta.

Och om du flyttade in i Mariestad, på vilket sätt skulle du vilja bli välkomnat av grannar, av kommunen, av Svenska kyrkan?

Jag tror att du skulle vilja höra att du var välkommen, du skulle vilja få den information som intresserar dig, som gör att du få reda på vart du har hamnat. Men du skulle säkert också vilja tala om vad du har att komma med, vad du kan bidra med. Du skulle säkert också vilja träffa nya vänner. Alltså: är vi beredda att vara någons nya vän?

Att vara människa är alltid att vara medmänniska enligt Jesus. Att ge den respekt man önskar sig för egen del. Att låta andra komma till tals så att både behov och förmågor kommer fram.

Dialogen, samtalet är mänskligt, och är grunden för att kunna vara människa i relation till andra. I dialogen respekterar man varandra, är man jämlikar, accepterar man att man är olika, att man inte behöver tycka samma sak för att kunna leva tillsammans.

Medmänniskans krav är oändliga. Det etiska kravet som ställs på oss är utan gräns. Men det betyder inte att det inte är någon idé att svara på andras rop. Det betyder att vi ska lyssna, så som Gud lyssnar till våra rop. Alla rop inte är rop om hjälp, det kan mycket väl vara ett rop om uppmärksamhet. På ett rop ska man alltid svara. Hur man ska svara får man avgöra från fall till fall. Men utan respekt för andras behov och förmågor är det bäst att hålla tyst. I alla fall vänta lite, tänka igenom vad som blir bäst, och ta in synpunkter från den som ropar.

Självklart blir det fel ibland. Självklart vänder vi dövörat till ibland när vi skulle ha lyssnat. Men då ska man veta att Gud alltid är där, och erbjuder oss nya möjligheter, ny kraft. Att Gud kan öppna våra öron, och likaså kan öppna andras öron. Vi har alltid en chans till. Därför ska vi ge varandra också en chans till. Det behövs. Vi människor är så.

Amen.