I texterna målas det upp en bild: var och en av oss ska få sitta under vårt fikonträd, i fred ska vi leva tillsammans. Ödemarken ska lysa av bäckar och grönska, marken ska ge sin gröda utan att vi behöver pressa ut det sista ur jorden… Det är inte för stort, det är en verklighet att hoppas på, att arbeta för. Det är fullt möjligt. Det är inga ouppnåeliga drömmar, utan visioner att hämta kraft ur. Det är inte att drömma sig bort i en sagovärld, nej, det är att ta Guds löften på allvar. Ska vi göra det? Ska vi här i Mariestad ta Gud löften på allvar? Ska vi ändra vårt liv, så att fler får plats runt vårt bord (i år inte bokstavligen, men som bild är bordet bra), så att Corona inte får fäste, naturen inte pressas ut och jordens temperatur inte höjs? Ska vi göra vårt bord större när tillgångarna ökar? Det blir så lätt att ta över språkbruket från politiken, att man måste se till realiteten, att vara förankrat i verkligheten. Men varför skulle vi det? Kan vi inte ta Guds ord på allvar? Att Fredsriket kommer, att Guds rike är nära, alldeles nära, så att vi kan nå det när vi bara sträcker ut våra händer till varandra…

Vi var inte naiva, vi trodde att det gick att ta emot människor på flykt, och det gick faktiskt för några år sedan när så många från bl.a. Syrien kom. Utan större problem egentligen. Utan att vi ens behövde sänka vår levnadsstandard. Vi är inte naiva om vi tror att vi kan resa på ett annat sätt, skaffa el på ett annat sätt, göra oss oberoende av oljan ut jorden som orsakat så mycket problem på så många områden. Därför är det viktigt att hålla visioner vid liv, odla och sprida dem rentav. Dagen kommer, då det blir fred på jorden och människor kan leva tillsammans, utan att förstöra den jord vi lever på. Var så säker, men då måste vi börja här. Och nu. Med oss själva. Gud är Gud med oss. Med oss! Immanuel.