Vi köpte på Kyrkornas Secondhand ett lite runt bord med läslampa ihop byggd. Det passade fint i hallen på övervåningen, om man vill sitta där och läsa en stund. Vi hade lite svårt att förstå vad för sorts bord det egentligen var: var det något från en affär eller kanske från ett hotell? Har den tillverkats i tusen exemplar eller bara just en? Är den tänkt som hallmöbel eller är det något hemmagjort av en duktig snickare?
När jag undersökte den hemma lite mera noga hittade jag en liten silverplatta fäst på foten. Plattan hade finsk inskrift:
palvelustovereilta
12 -5- 1954
Nu är jag inte bättre på att förstå finska än det Google-översätt kan komma med, och jag får fram att det betyder: ’från andra militärer 12 maj 1954’. Kanske någon som läser detta kan hjälpa mig vidare, men jag antar att det är en avskedsgåva från kollegor i det militära till någon. Men varför inga namn eller förband nämnda? Bara årtal. Och hur hamnade den i Mariestad och i Kyrkornas? Hur den hamnade hos oss vet ni nu. Jag är en trogen och bra kund på Kyrkorrnas, köper mera än jag lämnar, vilket till slut inte kommer att gå ihop, det förstår även jag. Men det jag egentligen vill skriva om är just materialet av plattan som sitter på foten av bordet. Det känns så fint att det är riktigt silver. Med stämplar och allt. Silver är egentligen inte så dyrt, och jag har träffat på en del silverplattor med inskription när jag inventerade Mariestads församlingens kyrkors olika inventarier.
Om jag idag ser en liknande men nygjord platta, utgår jag ifrån att den är gjort av plast med lite silver- eller guldfärg på. Plast plast plast… Har vi inte råd med silver längre? Var de som beställde silverplattan till min lampa så pass välbeställda att de hade råd med silver? Eller tyckte de helt enkelt att det var värt att satsa på en riktig platta som skulle hålla till 2025 i alla fall, men säkert även till 2054 och antagligen mycket längre. De där skyltarna med ’Kyrkvärd’ som kyrkvärdarna har på sig när de är i tjänst, kan inte de vara av riktigt silver? Och den där sista brickan på kistan med namn och datum, måste den vara av plast? Jag funderar på att låta göra en ring av en två-och-en-halv-gulden-mynt jag har kvar. Jag har sett fina sådana ringar som Albin W här i stan gör. Men kanske ska jag ha myntet kvar. Det känns så riktigt med silvermynt. Den är ett minne från den tiden då mynten hade ett värde i sig. Mynten var på den tiden gjorda av riktigt silver. De hade sitt värde genom sin vikt. Sedan kom ’fusk-pengarna’ som bara symboliserar ett värde, och nu har vi så gott som inga mynt kvar i bruk, bara plastkort och telefoner som man betalar med. Fast vi är så mycket ’rikare’ nu än när mynten var gjorda av ädelmetall, så har vi ändå inte råd med riktiga mynt, inte med riktiga silverplattor med inskription. Det är väl konstigt. Jag har alltid tyckt om robusta grejor som inte slits med en gång, som smide, massivt trä, sten, glas och keramik, och jag har alltid varit misstänksam mot förnickling, förgyllning, plast och faner – hur snyggt det än är gjort och hur bra det ser ut när det är nytt.
Jag måste undersöka om det finns någon i stan som kan göra silverplattor. En reklamfirma? En juvelerare? Jag vet faktiskt inte, men ska ta reda på det. Och då vill jag beställa en platta till vissa saker som är värdefulla för mig. Men kanske är det mest människor som behöver en silverplatta. Jag tror det är många som skulle behöva få en platta med likande text som ”från dina vänner 14 februari 2026”. Till alla hjärtans dag som exempel då. Eller som julprydnad i granen. ’från en vän, God jul!’ Eller kanske hellre: ’God jul önskas P av K’. För att K tycker att P är värd det.
Willem-Jan Fens
präst i Svenska kyrkan