Ondskan skrämmer oss, som Goliat skrämde ett helt folk, men med skicklighet som följer av mycket övning kan David övervinna ondskan. Men ondskan sitter även inom David. En av de tydligaste bekännelser av hur en människa inser till slut den ondskan som bor inom henne, hittar vi i Psaltaren 51. Ord formulerade av Ondskans bekämpare David, när han inser att han själv har gjort mycket ont i förhållandet med Batseba. ”Befria mig från min skuld! Jag erkänner mina felsteg, och tanken på det förföljer mig dag och natt!” De orden citerar vi ofta i vår gudstjänst.

När en man tilltalar Jesus med ”Gode mästare” svarar Jesus: ”Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud!”  Även om alla kan inse att det onda finns också inom oss, är det så att ondskan ibland personifieras i en viss person eller i ett visst system. Den människan som kom på idén att spara de ’svagare indianer’ och transportera ’starka svarta slavar’ från Afrika var inte mera ont än någon annan kanske, men hans idé ledde till ofantligt mycket lidande. Vissa människor har medvetet spridit mycket ondska omkring sig, genom våld, lögner, hot och död. De är mera som Goliat än som David, för de ser och erkänner inte sin egen ondska, och just därför är de mycket farliga. De människor som tar upp striden med dem är inte mera goda än alla andra, men de är just mera modiga, och behöver all stöd de kan få i sin kamp. Ryssland och dess ledare är väl någon slags Goliat. Ukraina och dess ledare är väl någon slags David, inte goda, men de bekämpar ondskan. Och de behöver vårt stöd. Och vår förbön.

I Markusevangeliet svarar Jesus sina lärjungar på frågan varför de inte kunde driva ut det onda: ”den sorten kan bara drivas ut med bön.” Men David behövde mod, sina noga utvalda släta stenar från bäcken, sin slunga och sin skicklighet för att kunna vinna mot jätten Goliat. Bön, redskap, skicklighet och mod behövs för att bekämpa ondskan i olika former och på olika platser. Målet med kampen mot ondskan är en bättre värld där vi människor kan leva tillsammans, med respekt för varandra och naturen. Som ensam människa har man kanske inte det modet som behövs, med tillsammans kan vi!

1918 hade Katla på Island sitt sista stora utbrott. Ett utbrott som bröt igenom glaciären och flyttade kustlinjen ut i havet en bit. Islänningar vet att de bor på en vulkanö. Det var inte så konstigt att Astrid Lindgren just valda namnet Katla, när hon skulle namnge draken i Bröderna Lejonhjärta. Draken som dödar eller förlamar alla som berörs av dess andedräkt. Astrid Lindgren kunde geografin och bibeln, och har använd många bilder från bibeln i romanerna hon skrivit. Jag är lite tveksam till budskapet i Bröderna Lejonhjärta, vet inte riktigt hur jag ska tolka allt, men romanen har sina poänger, helt klart.
”…och draken och hans änglar stred, men han övermannades och det fanns inte mera någon plats för dem i himlen… men ve över jorden och havet: djävulen har stigit ner till er, och hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort.” Uppenbarelseboken 12.
Vi ser det i Törnrosdalen: egentligen lika vackert som Körsbärsdalen, men Tengil – ondskan härskar. Vi ser det i Syrien: lika vackert som det förlovade landet, men ondskan här makten. Vi ser det också i vårt eget liv ibland: vi vill det goda, möjligheterna finns egentligen, men allt blir bara fel. Sjukdom och död hotar också oss.
Den Heliga Mikaels dag vill inskärpa att situationen på jorden är allvarlig, mycket allvarlig, men att det sista ordet tillhör Gud. Och Tengil och Katla får inte det sista ordet, aldrig! Inte i Törnrosdalen, inte i Syrien, inte i vårt liv. Draken och hans änglar är redan övermannade. Vi får stärka varandra med att stå ut, organisera uppror mot ondskans välde på jorden, och aldrig acceptera att människovärdet trampas på, som det gjordes i Törnrosdalen. Säg aldrig i någon situation: All makt åt Tengil! Det är att förneka Guds makt. Säg: all makt åt Gud, som vill oss ALLA väl. Han har valt sida, det har Jesus visat oss, han står på vår sida. Alltid.