Fastan

Stilla veckan 2024

»Saliga de som är fattiga i anden,

dem tillhör himmelriket.

Saliga de som sörjer,

de skall bli tröstade.

Saliga de ödmjuka,

de skall ärva landet.

Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten,

de skall bli mättade.

Saliga de barmhärtiga,

de skall möta barmhärtighet.

Saliga de renhjärtade,

de skall se Gud.

Saliga de som håller fred,

de skall kallas Guds söner.

Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull,

dem tillhör himmelriket.

Saliga är ni när man skymfar och förföljer er

och på allt sätt förtalar er för min skull.

Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen.

På samma sätt förföljdes ju profeterna före er tid.

 

Matteus 5: 1–12


– Matt 21: 12–17 Templet rensas

Jesus gick till templet och drev ut alla som sålde och köpte där.

Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor,

och han sade till dem:

»Det står skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus. Men ni gör det till ett rövarnäste.«

Blinda och lytta kom fram till honom i templet, och han botade dem.

När översteprästerna och de skriftlärda såg allt det märkliga han gjorde och hörde hur barnen ropade i templet:

»Hosianna Davids son«, blev de förargade och sade till honom:

»Hör du vad de säger?«

Jesus svarade: »Ja, har ni aldrig läst orden:

Barns och spädbarns rop har du gjort till en lovsång åt dig?«

Sedan lämnade han dem och gick ut ur staden till Betania och stannade där över natten.

En stor vrede måste ha kommit över Jesus. Vi tänker inte honom som arg i vanliga fall. Men när människor far illa, när Gud blir reducerad till kommers, något att tjäna på, när vuxna inte låter barnen få sin plats, ja, då reagerar Jesus starkt, med vrede. Ett bönehus, inte vilket som helst utan det enorma templet i Jerusalem, det stället där Gud låter människor hitta Gud, det heliga stället blir till en stor marknad, där kommersen dyrkas, inte Israels Gud. Han välter bord, duvorna flyr sina korgar som öppnas i fallet, pengarna sprids på stengolvet. Men det inte en skrämmande ilska som ingen förstår, utan berättigad vrede. De blinda och lytta blir inte heller skrämda, de kommer till honom och han botar dem, utan att  de behöver betala eller offra något. Han botar av kärlek, av nåd. Och barnen, som alltid säger det som behöver sägas, om det nu är att kejsaren är naken, eller något annat som ska sägas, ropar: Hosianna Davids Son! De känner igen honom. De har förstått vad han står för! Han tröstar dem som sörjer sakernas tillstånd i världen. Allt detta är förargande för de som har makten: prästerna i templet, skriftlärda som kan läsa men som inte förstår. Han lämnar dem.

Vi ber: Hjälp oss alla att tändas av helig vrede när kommersen tar över dit hus, våra hus. När barn blir satta på undantag och inte får komma fram och höras, när rätten förvrängs och de ödmjuka blir hånade. Hjälp oss alla att vara renhjärtade, hålla fred, och följa dig även när det kostar på. Led oss med din ande. Amen.

Matteus 26: 18–22

När han tidigt på morgonen var på väg tillbaka till staden blev han hungrig.

Han fick se ett fikonträd vid vägen och gick fram till det men hittade ingenting annat på det än blad.

Då sade han till det: »Aldrig någonsin skall du bära frukt.«

Och med en gång vissnade trädet.

Lärjungarna häpnade och sade: »Hur kunde fikonträdet vissna så tvärt?«

Jesus svarade: »Sannerligen, om ni har tro och inte tvivlar,

kan ni göra detta med fikonträdet och mer än så, ni kan säga till berget här: Upp och kasta dig i havet! och det skall ske.

Allt vad ni ber om i era böner skall ni få, om ni tror.«

Att bära frukt… Det vill vi väl alla. Att något gott kommer från det vi gör. Är vi det där fikonträdet som Jesus förbannar? Är det så att om han inte hittar god frukt på oss, då är det vårt slut?

Nej, det skulle inte passa i allt annat Jesus lär och lever. Det skulle inte passa i Stilla veckan. Det finns nämligen träd och träd. Fikonträd i Mellanöstern, idag som på Jesus tid, kommer bara upp av sig själva. Självsådda kan de växa i murar, på oanvänd mark, längs vägar som här. Ofta får de stå kvar, och den som kommer förbi plockar de frukter som är mogna. Ingen äger trädet, ingen har lagt möda på det. Så helt annorlunda som vid Olivträdet, eller vinstocken. Där finns det mycket arbete nästan året runt med dem. Därför säger Jesus: jag är vinstocken, ni är grenarna. Det skulle vara jättekonstigt om han hade sagt: jag är fikonträdet, ni är grenarna. Det låter inte som en jätteskillnad, men det är det. Jesus finns inte bland oss bara som en slump, han blev inte människa av en slump, utan det var planerat, sedan profeternas tid. Ja från begynnelsen, enligt Johannes evangelium. Det kvittar inte om han är här eller inte, vi bygger vårt liv på honom, vi bygger vår kyrka på honom. Och det krävs mycket arbete om det ska bli bra frukt på vinstocken. Det hänger inte på vinstocken, utan på nedlagd arbete om det blir bra frukt. Och visst. Vårt arbete räcker inte till. Vi kan inte göra allt som behövs för att det ska bli bra druvor. Där kommer Guds nåd in. Gud fyller på det vi inte förmår, så att det blir druvor i överflöd. Och där kommer resten av texten in: Tron behövs! Tro på att det du gör duger. Men vet att det inte räcker till. Du kommer aldrig att förtjäna frukt på den gren du är, men det kommer att bli frukt, av Guds nåd. Gratis. En gåva. Att lärjungarna häpnar över att trädet vissnar så tvärt efter Jesus förbannelse visar att de inte har förstått så mycket än. Att låta ett träd vissna, ett träd som ingen gör anspråk på, och som står där till ingen nytta är väl inte något stort. Stort är att tro att varje gren, med mycket arbete och med Guds nåd kan bära frukt. Det är stort. Och det har allt med Stilla veckan att göra. Långfredag är en viktig hållplats på vägen, men inte målet. Det finns en väg vidare. Den ska vi gå i tro, tillsammans.

Vi ber: Herre, vi är grenarna, du är vinstocken. Vi förmår inte av egen kraft bära frukt, vi behöver påfyllning av din nåd. Hjälp oss att följa dig hela vägen.

Amen.

Matt 26: 1 – 16

Jesus sade till sina lärjungar: »Ni vet att det är påsk om två dagar. Då skall Människosonen utlämnas för att bli korsfäst.« Under tiden samlades översteprästerna och folkets äldste i översteprästen Kajafas palats och kom överens om att gripa Jesus med list och döda honom. »Men inte under själva helgen«, sade de, »så att det uppstår oro bland folket.«

Medan Jesus befann sig i Betania hos Simon den spetälske kom en kvinna fram till honom med en flaska dyrbar balsam och hällde ut den över hans huvud, där han låg till bords där. Då blev lärjungarna förargade och sade: »Vilket slöseri! För det hade man ju kunnat få mycket pengar att ge åt de fattiga.« Jesus märkte det och sade till dem: »Varför gör ni kvinnan ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, men mig har ni inte alltid. När hon hällde denna balsam över min kropp förberedde hon min begravning. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.«

Ja, det ligger i luften. Jesus ska bort, det har de med makt kommit överens om, han talar även själv om det. Men alla bland hans vänner hör inte det han säger, alla vill inte förstå det han säger. De har det ju så bra. Sjuka blir botade, blinda får synen tillbaka, Guds rike verkar så nära… verkar redan vara på plats! Det ska nog gå! Men det finns en kvinna som förstår att Jesus inte behöver optimism, utan hopp. Det ska nog inte gå bra, tänker hon. Det verkar inte alls gå bra. Men han behöver stöd, han behöver känna att vi är med honom, trösta honom, stärka honom inför det svåra han talar om. Inför det svåra som väntar honom behöver han veta att vi är med! Och hon vet vad hon ska göra. Hon har köpt denna dyra parfym, nardusbalsam, i en dyr glasflaska som är tillverkat långt borta. Och när hon kommer in hos Simon som har Jesus och hans vänner som gäst, så går hon fram till Jesus och tömmer hela denna lilla flaska över hans huvud. Hon är den enda vi vet om som smorde Jesus. Därför säger vi idag Jesus Kristus, vilket är en översättning till latin via grekiskan från hebreiskan Messias, den smorde betyder det. Det är bara överste prästen och profeter som blev smorda på Guds uppdrag. Nu blir Jesus vår överstepräst och vår profet, vår smorde, vår messias, vår Kristus. Ingen annan hade fått det uppdraget av Gud vad vi vet. Bara hon. Hon kände vad som väntade, visste att han behövde detta. Som en förberedelse på det svåra, död, begravning. Självklart kommer vi ihåg henne.

Vi ber: Tack Gud att Jesus är vår smorde, vår messias, vår Kristus. Vi ber dig om kraft att göra det som är rätt och det som behövs i varje ögonblick. Hjälp oss att ge andra hopp, istället för att säga ’det går nog bra’ när svåra saker väntar.  Hjälp oss att ge varandra stöd när det behövs, och lär oss att vandra tillsammans, även genom mörkret.

Led oss till ditt ljus. Amen.

Då gick en av de tolv, han som hette Judas Iskariot, till översteprästerna och sade: »Vad vill ni ge mig om jag utlämnar honom åt er?« De räknade upp trettio silvermynt åt honom. Från det ögonblicket sökte han efter ett lämpligt tillfälle att utlämna honom.

Kampen mot ondskan (Införd MT 10 mars 2023)

Det är så lätt att se ondskan i andra, hos andra. Jag vill naturligtvis bara väl… Det är de andra som är de onda. Kärleken är djup rotad, ondskan har ytliga rötter, kan man säga lite förenklat i Hannah Arendt anda.


Ondskan skrämmer oss, som Goliat skrämde ett helt folk, men med skicklighet som följer av mycket övning kan David övervinna ondskan. Men ondskan sitter även inom David. En av de tydligaste bekännelser av hur en människa inser till slut den ondskan som bor inom henne, hittar vi i Psaltaren 51. Ord formulerade av Ondskans bekämpare David, när han inser att han själv har gjort mycket ont i förhållandet med Batseba. ”Befria mig från min skuld! Jag erkänner mina felsteg, och tanken på det förföljer mig dag och natt!” De orden citerar vi ofta i vår gudstjänst.

När en man tilltalar Jesus med ”Gode mästare” svarar Jesus: ”Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud!”  Även om alla kan inse att det onda finns också inom oss, är det så att ondskan ibland personifieras i en viss person eller i ett visst system. Den människan som kom på idén att spara de ’svagare indianer’ och transportera ’starka svarta slavar’ från Afrika var inte mera ont än någon annan kanske, men hans idé ledde till ofantligt mycket lidande. Vissa människor har medvetet spridit mycket ondska omkring sig, genom våld, lögner, hot och död. De är mera som Goliat än som David, för de ser och erkänner inte sin egen ondska, och just därför är de mycket farliga. De människor som tar upp striden med dem är inte mera goda än alla andra, men de är just mera modiga, och behöver all stöd de kan få i sin kamp. Ryssland och dess ledare är väl någon slags Goliat. Ukraina och dess ledare är väl någon slags David, inte goda, men de bekämpar ondskan. Och de behöver vårt stöd. Och vår förbön.

I Markusevangeliet svarar Jesus sina lärjungar på frågan varför de inte kunde driva ut det onda: ”den sorten kan bara drivas ut med bön.” Men David behövde mod, sina noga utvalda släta stenar från bäcken, sin slunga och sin skicklighet för att kunna vinna mot jätten Goliat. Bön, redskap, skicklighet och mod behövs för att bekämpa ondskan i olika former och på olika platser. Målet med kampen mot ondskan är en bättre värld där vi människor kan leva tillsammans, med respekt för varandra och naturen. Som ensam människa har man kanske inte det modet som behövs, med tillsammans kan vi!

Det är påsk på jorden!

… Om det nu förkunnas att Kristus har uppstått från de döda, hur kan då några bland er säga att det inte finns någon uppståndelse från de döde? Om det inte finns någon uppståndelse från de döda, har inte heller Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom och tom är också er tro… och då finns ingen anledning till att vi är här och firar påsk…


Trons innehåll är att det finns ett liv efter Långfredag, ett liv på andra sidan tunneln, att det finns en väg för dem som vandrar i mörkret, som vi redan på jul hör om. Detta ljus i mörkret tänds på jul, brinner de åren Jesus vandrar på jorden och lär om Guds rike, och det svåra med livet är att det verkar som att ljuset släcks. Det ljus som skulle skingra mörkret släcktes på Långfredag. Då går Jesus in i Dödsskuggans dal. Och det känner vi igen. Vi har varit där, några av oss. Vi har varit i närheten, eller så har vi andra sett gå in i den. Ibland har vi sett hela folkgrupper gå in i den… Syrien.

Om det nu är en dödsskuggans dal, där var och en av oss måste gå igenom, en eller flera gånger, eller om det nu gäller ett folk som helhet som vandrar i dödsskuggans dalar, så betyder dalen att hoppet släcks, att förtrycket blir ohållbart, att man inte klarar sig. Att man är maktlös.

Att tro är inte alls alltid svårt, tvärtom: vissa saker är det lätt att tro på: Jesu död t.ex. är det inte svårt att tro på. Avrättningar av oskyldiga har vi sett så ofta. Döden känner vi till i vårt eget liv. Cornelis Vreeswijk diktar: ”Ingen vet vad lyckan är men sorgen känner alla. Solens värme saknar man när nätterna blir kalla”. Men kristen tro bygger inte på Kristi död, utan på erfarenheten av att han lever bland oss efter hans död. Denna vår erfarenhet talar vi om idag, vi sjunger om den och gestaltar den i musik. Och om vi känner döden i vårt eget liv, och tror på Jesu ord: på tredje dagen ska jag uppstå, då är det inte en tro på att Jesus kan se in i framtiden, att han är någon profet bara, som kan veta vad som händer i förväg, då är det en tro på att det finns liv, efter den mörkaste dag. Då kan vi försöka tillämpa denna erfarenhet på vårt eget liv, och på sorgen vi känner inför dödens framfärd i världen och i vår närhet. Kristus har uppstått! Ja, han har verkligen uppstått! Det betyder att det finns ett liv för dem som vi har sett gå över gränsen från det liv vi känner till, till döden. Det finns ett liv för de som sörjer så de inte kan tro på en framtid. Det är det Paulus menar. Det betyder också att det finns ett liv för Belarus befolkning, för Myanmars folk som också kämpar just nu för sin frihet, det finns en framtid för judar och kristna och muslimska araber i Israel och Palestina. Att det finns ett liv för människorna i Syrien. Att det finns helt säkert ett liv efter konflikter, efter avrättningar, efter sjukdom och död.

De här kvinnorna i påskevangeliet är exempel för oss. De är som vi. De här tre, på väg till graven tidigt denna veckans första morgon vid soluppgången, har förberett sig för att försona sig med tanken på att deras vän och mästare är död. Ännu har de inte kunnat ta in helt detta som hände. Bara lite grand. De börjar de förstå att Jesus är död. Att han totalt maktlöst spikades fast på ett kors. De förstår också att de måste göra något. Tillsammans. Det är Maria, Maria och Salome som Markus berättar om. De ska ta hand om den döda kroppen. Då blir hans död kanske lite mera verklig… och det är det enda de kan göra, annars är de maktlösa. Det verkar så att människorna har rätt som säger att döden igen har haft det sista ordet. De har egentligen själva sett det på Golgota. De var där, men det var ju helt overkligt. Han, deras vän och mästare, som aldrig gjort någon illa, utan talat om Gud och botat sjuka och förlåtit synder… varför skulle han dö…? Tillsammans går de där, till graven där de har hört att han har blivit lagt. De pratar med varandra, och säger säkert något som: ”Vad dumma vi är! Här går vi med våra blommor och kryddor till honom, men hur kommer vi in? Stenen! Den väger ju… Där ser man att en inte kan tänka klart alls. vi skulle ha behövt några karlar att hjälpa oss med att rulla bort den!” Också här upptäcker de igen sin maktlöshet. Men de är redan framme och de ser att stenen redan är bort rullad. Ingen tanke om uppståndelse gror än. Död är död. Jesus är död. De tror väl att några andra har hunnit före dem, så de går in i graven, som är ett rum uthugget ur berget.

I stället för den döda kroppen som ligger, ser de en ung man i vita kläder där som sitter och han säger till dem: ”Var inte förskräckta. Ni söker efter Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått, han är inte här. Se, här är platsen där han blev lagd. Men gå och säg till Petrus och de andra lärjungarna: Han går före er till Galileen. Där skall ni få se honom, som han har sagt er.”

Hör de överhuvudtaget vad mannen säger? Kan man tro på det en man i vita kläder säger? Var det en ängel? Kan man lita på en ängel?

Kan man lita på en präst i vita kläder för den delen? Jag förstår dem, de är som vi. Det blir för tvära kast! De går inte på det någon säger, må han så ha en fin vit lång dräkt. Död är död och Jesus är död. Det är det de just har börjat få in. Någon som påstår motsatsen är antingen dum eller farlig. De springer därifrån, och går inte alls till Petrus och de andra och berättar. De darrar av skräck! Och de sade ingenting till någon, för de var rädda.

Om det som någon i vita kläder säger inte betyder något egentligen, vad ska då till denna påskdagsmorgon? Ett riktigt möte så klart. Jesus visar sig sedan för Maria från Magdala, de möts, vi vet inte vad de sa, Markus vet kanske inte heller eller så tycker han det var oviktigt. Men de möts. Och då blir Jesus liv verkligt för Maria. Då fattar hon till sist vad han har menat tidigare. Då blir inte korsfästelsen en mardröm som man kan glömma, utan korsfästelsen förblir en verklighet, mycket värre än en mardröm, men Gud hade inte övergivit Jesus där på korset fast det verkade så, Livet kunde inte hejdas av en avrättning på ett kors, Livet vann! När hon möter Jesus släpper hennes rädsla, och tron växer fram. Och sedan visar Jesus sig för fler, och för fler, och för oss. Ja, för vi tar till oss deras erfarenhet av att det finns ett hopp, när allt känns hopplöst. Att Gud inte överger oss människor. Vi går inte på det andra säger, utan vi går på deras erfarenhet av ett riktigt möte, de som har träffat Jesus efter uppståndelsen, som de sedan vittnar om. Därför har vi MÖTE som ett viktigt ledord i vår Församlingsinstruktion, och kommer att ha ordet med i den Fin som vi ska skriva under året. Möte, mellan människor, mellan Gud och människor.

När Jesus i slutet av dagens evangelium förebrår lärjungarna att de inte trodde, var det inte för att de inte trodde på vad ängeln sa, utan att de inte trodde på de som har mött Jesus på riktigt! Att lärjungarna inte på trodde på de som hade sett den uppståndne!

När vi möts, och när vi möter de som verkligen har gått in i Dödsskuggans dal, så ska vi inte övertyga dem med ord att Jesus lever, inte att det finns ett hopp för dem med, utan vi ska berätta om de som verkligen har sett den uppståndne, och om de som verkligen har mött den uppståndne Jesus i sitt liv, idag. Då finns möjligheter att de kan ta till sig det. Det är inte de som ska producera tro, utan tro är alltid en gåva. Det vi säger med ord är en sak, och det kan viftas bort, men om vi delar våra erfarenheter av vårt möte med den uppståndne, då kan Gud skänka tro. Och den tron behövs så väl i vår värld. För de som har mist sina anhöriga och nära, för de som lever sitt liv i svårigheter och mörker. Då kan ett påskens ljus bryta fram! Då gäller även för dem:

Kristus har uppstått från de döda!
Ja, han har verkligen uppstått!
Amen.

Stilla veckan- Han bar våra smärtor…

Hy droech onse smerten.

T’en zijn de Joden niet, Heer Jesu, die u cruysten,

Noch die verradelijck u togen voort gericht,

Noch die versmadelijck u spogen int gesicht,

Noch die u knevelden, en stieten u vol puysten,

T’en sijn de crijchs-luy niet die met haer felle vuysten

Den rietstock hebben of den hamer opgelicht,

Of het vervloecte hout op Golgotha gesticht,

Of over uwen rock tsaem dobbelden en tuyschten:

Ick bent, ô Heer, ick bent die u dit heb gedaen,

Ick ben den swaren boom die u had overlaen,

Ick ben de taeye streng daermee ghy ginct gebonden,

De nagel, en de speer, de geessel die u sloech,

De bloet-bedropen croon die uwen schedel droech:

Want dit is al geschiet, eylaes! om mijne sonden.

Jacobus Revius


Nu fick ni läsa, eller titta på, en dikt skriven början på 1600-talet, skriven på tidig nederländska, där Jacobus Revius kommer fram till att Jesus död inte ska lastas judarna, inte romerska soldater, utan ska lastas honom själv.

Annars var grunden till pogromer och judeförföljelse i det kristna Europa just den tanken att ’de har dödat Jesus’, judarna alltså. Antisemitism har djupa rötter i Europeisk kultur. liksom rasism har djupa rötter i Europeisk kultur. Andra världskrigets fasor som förebådades av nazisternas övertag och Hitlers Tredje Rikes grundande och genomförande, vilande på nazistisk grund, kunde få näring ur den här antisemitism. Och därför är det viktigt att i Stilla Veckan fundera över detta. Varför och hur kunde Auschwitz och alla andra koncentrationsläger byggas i det kristna Europa? Vilken teologi är möjlig efter Auschwitz? Hur talar vi om Jesus folk? Som kyrka är det vårt arv, och vi måste ta ansvar för hur vi tänker och talar.

Och jag tycker också det är därför viktigt att inte gå på den nit att tro att antisemitism nu väller in i Sverige pga. invandringen från Mellanöstern. Det är inte där antisemitism har sin grund, grunden finns hos oss, i Europa. Alla var inte lika klarsynta som Jacobus Revius. Jag tycker att det är missvisande att knyta antisemitism till invandringen. Antisemitism är inget främmande, utifrån kommande företeelse på något sätt, utan är grundlagd i Europas kultur, allt annat är att säga att svansen rör hunden, istället för tvärt om. Den var utbredd i Nederländerna, är utbredd i hela Europa. Jag tror att det just är därför att den finns i Europas kultur, att nyanlända immigranter från Mellanöstern inte skolas in i ett nytt tänkande. Det har visst att göra med deras tidigare erfarenheter och kultur, men det ska man se i ett sammanhang, det handlar mycket om politiska konflikter i Mellanöstern och Israel-hat. Men för att integreras och kunna ta till sig nya värderingar behöver man komma in i det nya samhället. Hålls man utanför kommer man aldrig att möta de värderingar som finns i det nya landet. Tror någon att en nyinvandrad kastar sig över DN:s ledarsida att få en uppfattning om modern liberalt tänkande? Inte då. Någon välutbildad som har en tydlig vision om att bli en del av Sverige gör det säkert, men långt ifrån alla. Så det ligger visst ett stort ansvar för mottagande befolkningen att släppa in nyanlända invandrare in i samhället, och i den sociala gemenskapen. Har ni inte varit på föräldraträffar där ’alla’ föräldrar var närvarande men inte de som kommit relativ nyss? Har ni inte varit på midsommarfirande där invandrare lyste med sin frånvaron, för att ingen tog dem dit och upplyste dem om att de var välkomna? Integreringen handlar inte bara om att bli kvitt antisemitism som man fått in med modersmjölken, utan antisemistim är något vi alla får kämpa med i vår omgivning i mötet med infödda svenskar lika som i mötet med invandrare. Integrering handlar om att människor steg för steg kan känna sig mer och mer en del av Sverige, utan att behöva bli blå-gula, och det handlar bland annat om att komma bort från så kallad hedersvåld, men också antisemitism, och klan-tänkande, och att acceptera det miljöansvaret vi alla ska ta, och bejaka de sociala rättigheterna och ansvar vi har etc. etc. Alltså en hel komplex av idéer och värderingar som i sig inte är specifikt svenska, men som är accepterade i Sverige, men inte heller är automatiskt universella. Och där har vi alla ett jobb att göra. Att säga att ”Då är det svenskarnas fel då?” visar bara att man inte själv vill ta ansvar för att förmedla de värderingar som man har, och där vi vill bygga samhället på. Och sedan finns det en del saker som kom med invandringen som är bra, och det ska vi inte heller glömma av, men det är inget som behöver eller ska vägas upp mot antisemitism eller annat negativt. Vad man vinner eller förlorar på är inte intressant, tycker jag, det är vi alla, infödda svenskar tillsammans med invandrare från mellanöstern och Nederländerna och Island och alla andra länder som få forma livet här i Sverige så att alla får plats och rum att utveckla. Ett demokratiskt Sverige där friheten inte begränsar andra. Och där vi inte lägger vår egen skuld på andra. Lär det av Revius. Han var tidig han!

Göteborgs filmfestival 2021

För första gången har jag varit med på Göteborgs filmfestival, eftersom jag kunde vara med on-line i år, och man kunde välja att se vilka filmer man ville. Att stå i kö, att samlas med stora skaror, och ändå missa den filmen man helst hade velat se är inget för mig. Det här var trots eländet med Corona, näst intill perfekt. I källaren har vi en storbilds-TV 140cm diagonal (– varför säga tum?) köpt när äldste sonen ville ha storbild och flyttade in i källaren, f.d. gillestuga. Inte riktigt biografkänslan förstås, men näst intill. Fördelen med källaren är att det finns ett glas vin att få, och att man kan ta en paus, så som det var förr när filmrullarna skulle bytas, så att man kan diskutera lite snabbt vad man har sett och byta lite tankar om detta.


Det visade sig efteråt att vi hade valt bort en del filmer som vann pris, men vad gör det? Det går nog att se dem efteråt. Det blev trots allt 32 långfilmer vi såg, en del lååångfilmer rent av, och en drös kortfilmer som jag ofta fick känslan av att det nog hade varit roligt för dem som hade gjort dem, men inte så mycket att se på för oss. Jag tror inte att jag kommer att diskutera dem något vidare, jag tror inte det var någon som lämnade något speciellt efter sig, trots att jag är glad i kortfilmer generellt, liksom jag inte automatiskt föredrar romaner framför noveller.

Jag tar metoden ’Tala film tala liv’(som jag tror att den heter) som metod för det jag skriver: 1. Känslan som finns kvar efter filmen 2. Scen som gjorde intryck 3. En person i filmen man skulle vilja prata med detta om…

Jag redogör inte för innehållet, det går att googla lätt, inte heller vilka priser eller nomineringar till priser de fått, för det tycker jag i stort är ointressant.  Jag vill belysa från mitt perspektiv (jag har ju inget annat) på vilket sätt filmen tar upp viktiga ämnen och hur man belyser och bearbetar dem. Och då med den baktanke, eftersom jag är präst: De människor jag möter i mitt arbete har varit med om en del, och vad de har varit med om är inte alltid lätt att veta, och ska man kanske inte heller veta. Men en människa man möter 2021 har en historia (naturligtvis) och det är inte så konstigt att människor är som de är: varma, snälla, öppna, men också kyliga, slutna, spydiga och mycket annat. Hur möter jag Gritt (filmen Gritt) om hon helt oförhappandes sveper in på en vegetarisk lunch i Marieholmskyrkan? Har vi i kyrkan något som kan fylla det tomrum hon känner? Varför har Irina så många konstiga krav när hon ska gifta sig i Domkyrkan, och varför vill hon inte att jag nämner hennes namn Laura alls, fast hon heter så egentligen på hindersprövningen? (filmen Persona Non Grata- Hvar kragerne vender). Efter filmen känner jag att jag inte behöver skriva Irina på näsan vilka namn ska nämnas, och Gritt får vara lite flummig, vad gör det?

filmerna vi såg

  • Gagarine (Frankrike)
  • Tove (Finland)
  • Conference (Ryssland)
  • The Killing of Two Lovers (USA)
  • Aalto (Finland)
  • Undine (Tyskland)
  • Days (Taiwan)
  • Rose’s Wedding (Spanien)
  • Persona non Grata (Danmark)
  • The Macaluso Sisters (Italien)
  • Mama (Kina)
  • Never Gonna Snow Again (Polen)
  • Kamrater (Ryssland)
  • Night of the Kings (Cote d’Ivore)
  • A Song Called Hate (Island)
  • Limbo (GB)
  • Molecules (Italien)
  • A l’abordage! (Frankrike)
  • Gritt (Norge)
  • The Father (GB)
  • Radiographe of a Family (Iran)
  • the Last Bath (Portugal)
  • Biginning ( Georgien)
  • The Salt in Our Waters (Bangla Desh)
  • Sanna Mödrar (Japan)
  • Liborio (USA)
  • Flee (Danmark)
  • Dating Amber (Irland)
  • Mon Amour (Frankrike)
  • Notturno (Irak)
  • Digger (Grekland)
  • And Tomorrow the Entire World (Tyskland)

Länderna inom parentes är där filmen till största del avspelas, inte produktionsland eller regissörens hemvist alltid.

Tove *** Finland Sverige

Jag har lite svårt för filmer som handlar om verkliga personer, om de inte spelar sig själva, som i ’Spring Uje spring’. Till viktiga dialoger i filmen skulle man vilja ställa frågan: ” Jamen sa hon verkligen det?” eller ”Svarade hon verkligen så?” Jag hade nog hellre sett en film om en fiktiv kvinnlig målare precis efter kriget i Finland, men då hade kanske alla ropat: ”Det är inte Tove!” Nej, men har vi kommit den verkliga Tove närmare? Vem kan svara på det, förutom Tove i sin himmel?

  1. Känslan: Jaha, då vet en lite mera om Tove Jansson. En fin film, men vad gav den? Inte så säker. Bra skådespel, bra bild, men det blir näst intill en dokumentär, tyckte jag.
  2. Scenen – I början säger mormor tror jag: ”ska ni (pappan och Tove) bråka före maten eller efter?” Det gjorde ju klart att hon behövde bryta sig loss från pappan, en känd konstnär.
  3. Känns inte så angelägen att prata med någon. Tove själv kanske: ”Men strunt i alla andra, det du gör är bra och det vet du!”

Persona Non Grata – Hvor kragerne vender    Danmark
Jag tyckte att filmen till sitt tema påminde om filmen Masjävlar, där också en dotter kommer tillbaka från ett annat liv i stan, och där mamman föreslår att baka en championpaj, som om det skulle lösa något. Kan inte tänka på Dalarna eller höra dalmål utan att tänka på championpaj. Det är inte lätt att komma tillbaka till den jord man har flytt ifrån. Man kan inte smälta in igen utan att tappa man har jobbat så mycket med att bli kvitt. Tyckte detta gestaltades på ett fint sätt i denna film, som jag tycker är värd att se. Och, nästan på ett Majgull Axelsson-sätt, får man förståelse för plågoanden, hon talar ut till slut. Hon är ingen djävul. Hon är bara människa.

  1. Livet är inte lätt. Först får man lära sig en massa, och när man flyttar hemifrån måste man försöka bli av med allt man har lärt sig… Lite Sisyfos- känsla. Men stenen kommer upp till slut om man jobbar på. Allt är inte sisyfos-arbete!
  2. Huvudpersonens (Irina) plågoande från barndomen ska gifta sig med Irinas bror. Kvällen innan insisterar kvinnan som har nästlat in sig i familjen på ett otrevligt sätt, på att visa på datorn intervjun som Irina har gett i tv-n, där hon beklagar sig om sin uppväxt och ’livet på landet’. En skarp scen.
  3. Brodern – verkar vara en hygglig människa, som borde hållit kontakt med sin syster Irina. Även om hon ’bara försvann’ har han också ett ansvar att upprätthålla relationer. Varför gjorde han inte det?

Gritt ** …men värd att se i alla fall! Norge

Filmen är för lång, och lite spretig. 2 timmar är lite mycket för att berätta denna historia. Men Gritt är verkligen en intressant person. Hon har så mycket idéer, vill så mycket, och har inga redskap, ingen utbildning, ingen sammanhållen livsåskådning som ger stöd. Och inga vänner som ställer upp. Men kanske orkar man helt enkelt inte med sådana vänner? Hade jag orkat med Gritt? Tveksamt. Hon bluffar, visst, hon lurar, hon stjäl även. Men efter alla dessa försök, och alla misslyckanden kommer hon till sig själv, när hon får låna en stuga. Där får hon ihop de trådar som kan väva någon slags struktur- fint i filmen med att hon bokstavligen knyter ihop trådarna.  Och därför tycker jag att du ska se filmen. 1. Känslan av det förlorade fåret, som söker sig till andra får utan herde de också.  2.  Tar scenen med när hon röjer undan allt i och kring stugan hon har lånat, och lämnar tillbaka nyckeln och ger sig av. Den inger hopp, känner jag. 3. Skulle vilja fråga Gritt vilken utbildning hon skulle vilja gå. Något riktigt, något som ger redskap att utföra det arbete hon egentligen skulle vilja göra. Hjälpa henne med det.

The Macaluso Sisters –Le sorelle Macaluso ***** Italien Sicilien.
En pärla, mycket berörande. Inte många svar, men vackra bilder om människor som försöker leva det liv de har fått. Jag undrar ofta när jag träffar gamla människor med ett liv bakom sig varför de är som de är. Den där gamla kvinnan som nu har dött har också varit ett barn, en flicka, haft systrar, drömmar, förlorad en massa, och gått miste om en del som hon rimligen skulle ha fått. Alla som drömmer om att bli danslärare blir inte det. En del får arbete på slakteri. Som laboratorieassistent. Och går miste om kärleken. Man vet så lite om varför det blir som det blir. 1. Känner ett lugn i att saker och ting alltid blir som de blir. Det får vara så, och hur det blir är verkligen inte skrivet i stjärnorna, utan det beror ofta på om man får de redskap och möjligheter i sina händer eller inte. 2. Scenen när dinosaurieägget som systrarna plockar med sig när de är på väg till stranden dyker upp igen i slutet av filmen. I en låda, ett minne från en tid långt, långt tillbaka. Lilla systerns glädje över ägget, men hon själv blev aldrig vuxen. Minnen ska vårdas 3. Dans-systern. Skulle vilja veta vart drömmarna tog vägen… Om det blev något som hon hade drömt om som barn… Se filmen! 5 snöflingor!

Never Gonna Snow Again **** Polen Tyskland
Ni har hört kanske sången Little Boxes on the Hillside… Denna film handlar mycket om Big Boxes på en rad. Alla hus är unika och stora, pampiga, men alla är samma. Varje familj är olika, men deras liv är det samma: de är olyckliga och dricker och röker och längtar efter att vara i sin kropp. En magi-kunnig hypnotisör och massör blir indragen i en massa människors tomma liv i ett av Warszawas ’gated communities’. Ett lyx-ghettos olyckliga invånare blir genomlysta med skarp blick. 1. Det är synd om människorna. Det är bara att inse. 2. Mycket vacker magisk scen när huvudpersonen träffar, eller snarare får kontakt med sin mamma i någon slags foyer med blinkande ljus. 3. Massören är så duktig, att man längtar efter en behandling, inte prata.

Night of the Kings – Le nuit des rois ***** Côte d’Ivore, på franska det mesta.
Fantastisk film i extrem miljö. Tänk dig ett modernt fängelse. Ta bort allt förutom det yttre skalskyddet. Inga dörrar, inga möbler, ingen el och alla fångar blandade och överallt. Ett eget samhälle, som har sina regler och sin etik. Och sitt styrelseskick. 1. Det går att skapa skönhet ur intet. Med fantasins hjälp. 2. Scenen där huvudpersonen berättar sin första historia och ett helt gäng fångar hoppar fram som dansare, och samtidigt som har berättar spelar de upp det han säger. Han säger: ’skorpion’ och de bildar en skorpion med sina kroppar. Otroligt vackert och mera inspirerande än att visa en film på en tv-skärm. Kan vi berätta? Kan vi bara visa film? Kan vi dansa? Vi behöver mera sådant! 3. Ledaren Barbe Noire skulle vara roligt att prata med. Han är i filmen vid livet slut, och hans liv räcker nog till en film till antar jag. Han har skarp blick och på något sätt i detta helvete vill han väl, det intrycket fick jag i alla fall. Se filmen! 5 snöflingor!

Beginning –   Georgien
Bara det att det är en georgisk film gör den värd att se. Det är i Europa, men längre bort än Turkiet. Själva berättelsen känns lite udda: förtryck av Jehovas vittnen, men det handlar främst om Yana, hennes bakgrund, hennes känslor, äktenskap. Hur jag nu ska tolka slutet vet jag inte. Jag blev inte riktigt klok på filmen. 1. Förvirring. Vad händer egentligen? 2. Dopet i floden: varför i hela friden doppas alla bakåt i vattnet medan de håller för näsan? 3. Yana, hon behöver hjälp i sin ensamhet.

Aalto **** Finland
Fin film som tar dig till många av BÅDE Aino och Alvar Aaltos verk. Är du intresserad av arkitektur och design är det en sevärd film. Fina bilder från hela världen med hans verk, och mycket bakgrundinfo.
Frågor man kan ställa sig:
 arkitektur är av alla kulturyttringar den mest tillgängliga. Vad tycker du?
 Tänk på en vacker stadsdel. Vad är det mest iögonfallande? Vad behövs?
 Vilka av de visade byggnader gillar du mest? Varför? Vad är kännetecknande för den?
 Formgivning – varför tror du vissa föremål blir klassiska?
 Spelar det någon roll om ett vackert föremål säljs på IKEA eller på fina Designbutiken?
 Har IKEA vackra föremål?
 Vad är vacker? Är det att proportionerna stämmer?

A Song Called Hate * Island
Ganska intressant film, när jag nu har sett den. Den saknar dock en del för att kunna förstå var ockupationen handlar om. Men en bra fråga som ställs är: Liksom Olympiska spelen är Eurovision Song Contest inte politiskt. Eller? Vad är politik? Som alltid när det gäller Palestina blir filmen lite ensidig, vänskap skapas innan resan med bara med palestinier, och det ger en bias åt upplevelsen. Inga andra länder som är med på ESC som har några problem med grannar eller minoriteter? Men det som är bra är att de (Hatari) vill någonting utöver ’vinna’.


Radiograh of a Family    Norge/Iran/Schweiz
Otrolig fin film, men nästan mera än en dokumentär, det är trots allt en berättelse om öst och väst som Enligt Kipling aldrig kan mötas, men enligt Goethe inte går att skilja åt. ’Huvudpersonen’ är ett hus i Teheran där många scener är tagna. Rummet skiftar bit för bit allt eftersom åren går, från väst till öst, från modern till traditionellt, från innan revolutionen tills idag. Ett fotoalbum är också viktig. Mycket snyggt gjort, allt. Mycket intressant och belysande. Kan man vara muslim och kvinna i Geneve och känna sig en hel människa på 50-talet? Går det att vara sekulär i Teheran och vara en hel människa efter den islamiska revolutionen? När är man Någon? När blir man Ingen?


Flee ***** Danmark
Mycket fint gjort tecknat film om en framgångsrik afghansk flykting i Danmark. Trådar nystas upp och en historia berättas, mycket varsamt. Vad ska man hålla tyst om? Vad ska man berätta för vem, och när? Är allt man är med om ’allas’ egendom eftersom det angår andra också, eller finns det sånt som är ens eget? 1. Lättnad. Saker och ting faller på sin plats om man får ihop sin historia, och vågar berätta den. Sorg, för allt det svåra det innebär att vara människa. 2. Ingen scen direkt, annan än den där han ligger på mattan och berättar, och där man ser hans känslotillstånd trots begränsningarna som tecknat för med sig. Jag tycker i vanliga fall inte om tecknat, annat än Bamse och Flintstones, men denna mix av skiss och och tydligt tecknat blir helt enkelt bra. 3. Jag skulle vilja fråga Frågeställaren, vännen som lockar fram historien hur han vågade. Det är ju explosiva saker man hanterar. Han gör det så fint. Se filmen! 5 snöflingor!

Gagarine    Frankrike
Visste ni att det fanns en förort i Paris uppkallad efter Gagarin? https://en.wikipedia.org/wiki/Cit%C3%A9_Gagarine
Filmen är ett motstycke till filmen Les Miserables från 2019, som också bör ses. Jag tycker att den här filmen tillför mycket till diskussionen om förorten i Sverige också, och det är bra att se båda dessa filmer. Filmerna är rätt så olika, men tangerar samma frågor. 1. Känslan kvar efteråt: Glöd! Brinner man för något så satsa, mot alla odds! Vänskap bär, över könsgränser och etnicitet! 2. Scenen som gjorde intryck: när ’växthuset’ är klar och fungerar. Jag tänkte på Eden Project i Cornwall. Ja, Youri (huvudpersonen) åstadkommer mera än Eden Project, fast i mindre skala. 3. Någon att ta en kopp kaffe med: Youris mamma, som sviker sonen så totalt, men har hon ett val? Ja, man har alltid ett val. Hur tänkte hon?

Mama ** Kina Frankrike
Fina bilder, men jag tyckte att filmen var svårt att följa. Var är de? Vilka är det? Vem bor var med vem? Väldigt lite dialog, och då i stilen med: matar du hönsen? – Ja, jag matar hönsen. När det är alldeles uppenbart att hon matar hönsen. ” In the end, only memories, images and sounds remains.” ja, vad minns man? 1. Känslan: Vad är det som händer egentligen? Oro. 2. Scenen: när de bär den döende kvinnan på bår på långa avstånd till staden. Också här temat staden – landet. Migration. 3. Vet inte, de var så tysta alla, finns det någon att prata med? Ja, det gör det säkert, men att komma igenom den barriären är nog inte lätt.

Limbo   Storbritannien – spelas på de Yttre Hebriderna.
Udda, lite rolig film, med ganska stor dramatik. Fina bilder. 1. Känslan: vemod, tänker på psaltaren 137 ”… i pilträden som växte där hade vi hängt våra lyror….bad oss att sjunga …..hur kan vi sjunga Herrens sånger i ett främmande land? ” Är det rätt att be flyktingar om en sång? Är det just musiken, sången som förlöser och befriar till slut? 2. Scenen. Huvudpersonen är ute på vandring på de Yttre Hebriderna och kommer in I ett härbre, stall, där det finns en brinnande eld. Där träffar han i drömmen sin bror som valda att fortsätta kämpa den väpnade kampen i Syrien. Vacker scen och den stämmer till eftertanke. Elia i grottan-scen på ett sätt. Vändpunkten. 3. Läraren, hon är fantastiskt (dum) men rolig och engagerad! Hon är en karikatyr av läraren för invandrare. Inte ett måste, men värd att se, en bra film med fin gestaltning. Om man tål överdrifterna i skolsalen, som är engelsk humor när det är som sämst eller bäst, beroende vad man tycker.

The Last Bath    Portugal – Ultimo Banho
Det är så synd att man alltid översätter filmtitlar, oftast helt I onödan. Jag kan inte portugisiska, men av ordet ultimo förstår jag att det är inte bara är ’sista’, tidsmässigt, utan även det yttersta, rumsmässigt eller längst bort från mitt perspektiv, och även ’sist men inte minst’ av betydelse. Så jag kan tänka mig att titeln lika gärna (eller hellre) skulle kunna översättas med ’Den slutgiltiga reningen’. Katarsis. Filmen handlar om, tycker jag, om vad man vill ha ut av livet, och på vilket sätt. Josefina vet precis hur hennes liv kommer att se ut: hon ska gå vidare i klostret där hon bor med att ta hand om ungdomar, och det gör hon rätt i. Hon behövs där. Och för att besegla detta livsval vill hon ge de ”ultima” löften: hon ska bli nunna och avstå från egendom och egen familj, utan hon ska viga sitt liv åt andra i Guds tjänst. Skulle jag kritisera henne för detta? Nej, hon vet vad hon gör och väljer rätt. Men så väljer Livet en annan väg. Kanske kommer hon tillbaka till klostret, det vet vi inte, men med stöd av en äldre nunna (abbedissan?) väljer hon Alexandre, hennes systerson som är uppvuxen hos sina morföräldrar, och mormor redan har dött. Alexandre och morfar har klarat sig så där på gården, verkar det som, tills morfar dör. Detta med kroppslig närhet hade Josefina valt bort i och med klosterlivet. Men nu tvättar hon han tvätt och hans kropp. Tills hon själv måste ta sitt slutgiltiga, ultimata bad. Mycket fin gestaltad film. Vackra vingårdar. Vackert landskap, vacker historia. 1. Känslan kvar: Ja! Det går alltid att tänka om! Välja en annan väg, som vuxen, som tonåring! Det går! 2. Scen: Josefina sitter i slutet på filmen på en bar och raggar. Vilken annan människa är hon som vamp och som nunna. Men ändå samma. Varför dömer vi på folks yttre? För att vi inte själva ha tagit det Ultima Banho kanske? Är vårt dop det ultima banho? Kallelse till att vara människa och inte döma? 3. Skulle vilja fråga Josefina efter filmepisoden i livet hur hon ser på framtiden, och om blod är tjockare än vatten. Är det det? Man säger också: blod kryper, där det inte kan gå. Säger man så på portugisiska med?

The Salt in Our Waters    Bangladesh
Liksom Persona Non Grata en historia om staden och landet, men då i en feodal muslimsk setting i Bangladesh. Men också en miljöfilm. Klimatförändringarna påverkar Bangladesh mycket, då så stor del av landet är mycket låglänt och ligger vid havet. Vart ska människor ta vägen, med fler stormar, högt vatten och sämre fiske? Jag tycker ofta att naturfilmer på tv saknar det mänskliga perspektivet, som om vi människor inte rymmer i naturen. Att vi inte uppför oss som en del av naturen är en annan sak. Men den här filmen är också en naturfilm, fast man inte lär sig några växter eller djur, men naturen är alldeles närvarande, men skönhet och hot. Tar liv och ger liv. Det är också en film om konst och konstnärskap. Om att ge barn möjligheter, och begränsa barnen i deras utveckling. Och om ekonomi och makt som kommer med pengar och pengar som kommer med makt. Att filmen blir lite gullig ibland, och lite ”blåögd” gör att den inte får 5 krabbor, utan 4. Värd att se är den i alla fall. 1. Känslan kvar: Vacker! Skönhet! Jag vill dit! Men inte när det stormar då. 2. Scenen när alla barnen håller på att skapa och bygga på sitt, och ta sina luftfiskar runt i byn! Barnsligt glädje som ska dödas av de (vissa) vuxna. 3. En kaffe med byhövdingen, för att höra vad han ser för framtid för byn… och dess styrelseskick.

Liborio   
Dominikanska republiken (andra hälften av ön där Haiti utgör västra delen) första hälften av 1900-talet, tänk på Thoreaus Walden på 1800-talet, lägg till en skopa messiansk nyandlighet och kult. Ett socialt experiment i naturlig miljö. Dans, musik, godhet. Kan det vara kittet i ett samhälle? Liborio visar detta, han utnyttjar inte makten han får. Men som så ofta tolereras inte sådana nya projekt av dem som har den yttersta makten. Jag hade aldrig hört talas om den här rörelsen, som bombaderades med napalm på 60-talet av Amerikanerna, men det var 40 år efter Papa Liborios död, och rörelsen ska även ha några anhängare kvar i dag. Googla om du vill veta mera. Mycket fin film. 1. Känslan kvar: vilken kraft det finns I sang, musik och dans! Satsa på det du! 2. Scenen när han inte förmår uppväcka ett dött barn. Rörande, när han ändå visar att den döde finns… Liksom i The Macaluso Sisters. 3. Liborio är en sådan spännande person att man verkligen skulle vilja träffa honom. Han har kraft – och missbrukar den inte! fyra cirklar! OOOO

Conference   Ryssland, m.fl länder
Enormt seg början på filmen. Men sedan tar den sig. Så håll ut! Det som först ser ut som en trött samling tysta människor, visar sig vara en samling traumatiserade människor som alla bär på sina minnen- som är rätt så olika. De har alla sina minnen och sina förluster av ett gisslandrama på ett teater. Och alla bär på sitt. Alla har frågor, alla bär skuld. Att bära skuld är en tung uppgift. Det vet vi. Och förlåtelse finns inte att få som en kopp kaffe ur en automat. Relationer blir ansatta, människor gör saker de sedan ångrar och som har livsavgörande resultat. Och det gestaltas fint i början av filmen, utan att man förstår då. Men rensning är att tungt jobb att utföra. Diagonalt, mellan bänkraderna, och det är inte färdigt förrän allt är gjort. Det tar tid, i filmen också. Slutar du dammsuga när du har gjort halva rummet? Nej. Men den dammsugning som behövs inom oss, slutförs inte alltid. Och det är ett problem. Men det går att göra. Tiden däremot läker inga sår. Jag hittar inte filmen på nätet, kanske kommer den på Draken Film så småningom.

  1. Känslan kvar: Nedtyngdhet, ett för stort lass att bära…
  2. Scen som gjorde avtryck: när huvudpersonen med hjälp av andra som vill stanna för att göra jobbet färdigt, barrikaderar dörrarna. Ingen in och inte ut nu!
  3. Dottern, som verkar glömma sin lilla dotter. Ta tid till henne, skulle jag säga.
    https://www.youtube.com/watch?v=ov66vapBdx0

The Killing of Two Lovers **** USA
Ett förlorat äktenskap? Detta är ’landet’. Byn Kanosh I Utah där filmen är inspelad, går att hitta på Google maps. ( https://www.google.se/maps/place/Kanosh,+Utah+84637,+USA/@38.8031374,-112.456506,14z/data=!4m5!3m4!1s0x874b48a3b0f7d781:0xf12ce1b4add4e03f!8m2!3d38.8013558!4d-112.4374387) i streetview kan du se husen.
Några hundra meter mellan platserna där det inspelas. Förvånande likt en liten by i Skaraborg. Det finns egentligen en hel del fina hus, från den tiden då bygden blommade. Fyra barn från den tiden då de var en familj på riktigt. Pappan har flyttat till sin pappa, på slutet av byn. Mamman har en älskare som vill leka pappa. Ja, vad gör människor för att få leva det liv de vill leva? Vet de vilket liv de vill leva? Jag tyckte det var en bra film, välgjort, kanske värd mera än fyra raketer. Eftertänksam och utan pladder, naken, något som jag ofta saknar hos amerikanska filmer. Detta är inte Hollywood, det märks -som tur är. 1. Känslan kvar: tappert! Gott att se några som inte ger upp! Några har i alla fall gjort en barnkonsekvensanalys av sina handlingar. 2. Scen. Överraskning för barnen: de ska skuta upp raketer med fallskärm, alltså inte fyrverkeri med färger. Och en går inte iväg. Dottern var också för stor för att gilla sånt. Och detta på festplatsen i byn, annars övergiven. En bild för hela filmen. För livet i stort. Alla raketer går inte iväg. Även om man siktar på trädtopparna …. 3.Vem jag skulle vilja träffa: Inte prata med någon, men sitta på samma restaurang med hela gänget, och beskåda det hela lite på avstånd. Upptäcka kärleken som finns där mellan dem alla. Man blir lite varm av sånt.

Undine **** Tyskland /Frankrike 2020
Bara efteråt förstod jag att det var en ”saga”. En historiker på ett museum är också vattennymf. Magi alltså, och en nymf kan man inte hålla fast. Jag tycker i allmänhet om tyska filmer, de är ofta välgjorda och inte så sensationella, men ändå spännande. Men det jag kommer ihåg nu, efter den, är mest en liten vag känsla av flyktighet. Något ogripbart har jag sett. Inte drömskt eller något fantasifull, utan bara det att man inte kan fatta, begripa allt. Tänker på min favo-filosof Levinas (jag är verkligen själv ingen filosof, och jag kan inte hans filosofi, bara snuddat vid den). Litauisk-judisk från födseln, men arbetade i Frankrike och skrev på franska. En av hans grundtankar är just att man varken kan eller ska begripa en annan människa. Be-gripa , det är något våldsamt över det. Det är något med att ta i sin hand, hålla fast. En annan människa är alltid en annan, och detta annorlunda är just det värdefulla. Och det känner jag är också filmens budskap. Det är mycket man kan veta, det är mycket man kan göra, yrkesmässigt och på andra områden. Men begripa en annan människa: ge dig inte på det. Låt henne vara en gåta. Hon är värd det. 1. Känslan kvar: som jag skrev: ogripbarhet, flyktighet. 2. Scen: många fina scener, en fantastisk scen är när en liten dykare simmar fram i ett akvarium… och… Ja se filmen! 3. Jag skulle vilja träffa killen (Christophe) om 10 år, och höra hur han minns det som hände. Länken: tyska wikipedia https://de.wikipedia.org/wiki/Undine_%282020%29

Days  Taiwan
Ja, en fin film på sitt sätt, jag var kanske trött när jag tittade, men den var lite väl långsam och lång… drygt två timmar, mycket lite händer, men det som visas är ensamhet. Värk. Smärtbehandling. Och sysslor visas som en meditation, vilket jag tycker ett fint sätt att förhålla sig till rutinarbete. Laga mat som en meditation. Och kameran star stilla hela tiden så länge scenen pågår. Bara det ger en långsam känsla. Man ser allt. Man hinner se allt. Grönsaker tvättas, noga, lagas sedan. Regn ute, vind, man hinner se…Men bara från en vinkel, tills scenen byts, och vinkeln är ny. Två människor med helt olika liv och förutsättningar möts, den ene har beställt massage, den andre ger massage. Köpa och sälja. Något mera -men bara kort- något som liknar vänskap, men som är bara avslutningen av en transaktion. Ojämna förhållanden: makt – maktlöshet. Jag ångrar inte att jag har sett den, den var fin, men jag ska inte se om den. 1. Känslan kvar: ensamhet. 1+1 = 2? Eller är 1+1= 1+ 1? 2. Scenen som gjorde intryck: när den ene betalar den andra, och ändå går efter för att bjuda på lunch. Liknar vänskap. 3. Mycket tyst film, inte mycket blev sagt. Känner nog inte direkt för att prata med någon av dem. Inte för att de inte skulle ha något att berätta ytterligare, men för att de verkar svårpratade, båda.


Notturno  italien
Nja, tyckte att beskrivningen jag läste innan jag såg filmen sa lite för mycket, lite missvisande. Som jag uppfattade filmen rör den sig i skärningslandet mellan Turkiet, Irak och Syrien, inte så mycket mer, men jag kanske har fel. Rörande bilder, fina scener, det jag minns mest efteråt är sorgen i rösten och rörelserna hos mamman som besöker platsen/fängelset där hennes son torterades och dog. Fruktansvärd. Väldigt fint filmat. Otroligt fina bilder från ett vattenrikt område (Irak nedströms de stora floderna?), någon åker ut med båt. Jag skulle vilja veta mera om platserna, där det är som man är i filmen.

Digger   Grekland
På kanten av en enorm, verkligen en enorm gruva kämpar en skogsbonde för sin rätt att leva det liv han vill på den jord han äger, norra Greklands fastland. Det går sådär. Frun stod inte ut, och har för många år sedan försvunnit till Kreta med den då unge sonen. Efter många år dyker sonen upp med motorcykel och krav på sin far i bagaget. Vilken sida väljer han? Det traditionella livet eller det ’moderna’ med förstörelse av natur och miljö som följd? 1. Känslan kvar: kärlek till jorden är stark. Ge inte upp! Att rädda en människa är kanske att rädda sin framtid. 2. Scen: Huset som förstörs, en hemsk scen, men samma grävskopa som förstör huset…. Ja då får du se filmen. Avslöjar inte mera. 3. En öl med sonen om de minnen han har från sin barndom I garden. Och hur han ser på sin framtid skulle vara spännande att samtala om.

Und morgen die ganze Welt (And Tomorrow the Entire World)   Tyskland
Igen en bra tysk film, välgjord. Men kanske lite förutsebart. Överklassflicka, första års juriststudent, engagerar sig i ett kollektiv av antinazister. Förälskar sig i slagskämpe som är ledare, men som är med för slagens skull, han är inte alls ideolog. Han kommer undan när det brinner. Nåja, det är inte det som är intressant i filmen. Det intressanta är att ultrahöger är på frammarsch, och som bekant inte bara i Tyskland. Man kan i oändlighet analysera varför, vad det beror på, vilka som stödjer osv. Denna film handlar om hur man ska bekämpa deras framfart. Om man kan bekämpa deras framfart. Med våld eller med fredliga medel. Vedergällning som princip? Hur förhåller man sig till det? Kan man genom studera juridiken stadga rätten, demokratin? Jag tänker också på tv-serien Den tunna blå linjen, där det förekom en ultrahögerdemonstration, polisen emellan och barnfamiljer, vanliga människor och våldsamma antifascister blandade på andra sidan. Hur förhåller man sig i ett sånt sällskap? Vad är polisens roll, och hur utför de sitt uppdrag? Filmens titel är tagen ur en nazistisk kampsång: idag hör Tyskland oss, imorgon hela världen. Det lägger ett ansvar på den här tyska juridikstudenten: om vi inte stoppar dem nu, drabbas hela världen (igen). Regissören har själv varit med i en antifa grupp i sin ungdom, och det kan man märka. Liksom huvudpersonen är hon av överklass, och har en väg ut, om det börjar brinna. Det har vi vita medelklass alla egentligen. Nu börjar jag tveka, kanske 4**** ändå?

  1. Känslan kvar: lite avundsjuk på att inte vara ung längre, det var så spännande!
  2. Scen: det fanns många fina scener, en rolig scen är när det försöker komma in i staden som är avstängd för att det förväntas bli bråk mellan fascister och antifascister. De kör dit i mammas fina bil och säger till polisen att de ska på bröllop. De är finklädda och släpps igenom. Men också otäcka scener med slagsmål.
  3. Slagskämpen som inte står för något egentligen, bara för våld, när han vet att han far tar ut honom ur elden när det behövs. Hur tänker han? Tänker han?

La Boda de Rosa – Rosa’s Wedding   
Äntligen en filgod-film. Utan komplikationer, men ändå rolig och to the point. Värd att se, kul, men inte så djup. Det behövs väl inte alltid? Rosa är dötrött på allt och alla som hänger på henne, behöver henne, dra fördel av hennes sätt att alltid ställa upp. Därför planerar hon att viga sig. Översättningen Wedding blir inte bra, som så ofta. Varför håller man på med att översätta filmtitlar? La Boda skulle bättre kunna översättas med vigningslöften. Ett ord som används för bröllop så klart, men wedding hör ihop med foga samman. 1. Känslan kvar: eufori! Lyckan finns om du är bestämd, kanske du får den – en stund. 2. Scen. Vackraste scenen kanske när hon vandrar runt i sin sedan några år döda mammas syateljé. Tiden har stått stilla, och allt är vackert och lugnt. Hon landar. 3. Beställa en prästskjorta hos Rosa, och medan hon tar mått höra lite hur det går, med hennes dotter och allt.

Kamrater    Ryssland
Det är spännande att få inblick i någon som verkligen trodde på sovjet -ideologin. Filmen visar både hur farligt och fel kommunismen var i verkligheten, men även hur någon kunde tro och lita på att det ändå var till det bästa. Vi som är uppvuxna i väst vet så lite om Sovjetunionen, bortom klichéerna och de fakta som står i historieböckerna. Men hur upplevde människor sin värld? Hur kunde man vara en trogen partimedlem och pamp óch dra fördel av sin position? Är vissa mera kamrater än andra? Ja, jag vet absolut för lite om detta, och vill se mera. 1. Känslan: förvåning. 2. Scenen: när huvudpersonen börjar gräva i jorden på en kyrkogård i en by, där hon tror dottern har grävts ner på ett ovärdigt sätt. 3. KGB-agenten som verkligen tar en risk för att hjälpa huvudpersonen att hitta sin dotters lik. Skulle vilja veta varför han hamnade inom KGB, verkade inte passa där.

à l’abordage!   Frankrike
en filgood-film till! Ett kort möte tjej-kille i Paris och fortsättningen i franska alperna. Inte som killen tänkt. Två killar på temat ovanlig vänskap. Helt enkelt en kul film, med humor och allvar. 1. Känslan efteråt: filgod. 2. Scen: massa roliga scener. 3. En öl på karaoke- stället vid campingen. Då kan man träffa alla! Och sjunga med!

The Father    Storbritannien – Frankrike
Oj! Vilken fin gestaltning av växande demens. Aldrig sett en film som ger just den känslan som demensdrabbade själva måste uppleva. En film alla borde se. Att jag ”bara” ger den 4 stjärnor är för att själva storyn inte är så mycket. Det är kanske inte en berättelse som berättas, utan en känsla som förmedlas genom dialoger och bilder. Och vem kan göra det bättre än Anthony Hopkins? Man upplever som tittare hur det är att ha demens. Prova. Se den.


Sanna mödrar    Japan
Mera i tid kunde inte denna film visas, med turerna kring stulna barn från vissa länder i internationell adoption. Man ska absolut också läsa Salomos Domslut i bibeln (1 Kungaboken 3), som ställer samma frågor: föräldraskap ska visas. På söndagsskolan fick jag berättelsen uttydd så här: den biologiska mamman ville att barnet ska leva, och ger det hellre bort än att det dör. Medan Salomos domslut inte säger något om biologi, utan drar slutsatsen: den som vill/kan ge barnet en framtid, trots allt, ska ha vårdnaden, oberoende av biologin. I Sverige har vi också sett kampen mellan biologiska och fosterföräldrar, med dödligt resultat. Detta är inte lätta frågor, och filmen ger inga lätta svar, utan tvärtom problematiserar den föräldraskapet på ett fint sätt. Det finns så mycket värme i den här filmen, så mycket förstående och kärlek, och som det brukar vara i japanska filmer: så fina dialoger som låter också tystnaden tala. Man känner automatiskt för båda kvinnor, och adoptivpappan, man behöver inte, och kan inte välja sida. Det öppna slutet i filmen gör detta möjligt dessutom. Samarbete kan vara något gott. Tänk om kvinnorna i Salomos fall direkt hade sagt: barnet som lever är vårt, vi bor och lever ihop och tar ett gemensamt ansvar. Så långt går inte filmen heller, men vem vet vad som hände efter filmens fiktiva historiebeskrivning tog slut? En ny film? 1. Känslan kvar: värme, och bra att de inte dömer, inte drar för hastiga slutsatser! 2. Scenen: den unga kvinnan Hikari som har fött barnet kommer tillbaka till hemmet som nu ska stängas och där hon har fött barnet som blev adopterat. Mycket fin scen och samtal. Fin miljö. 3. Chefen till Hikari, som är så förstående och öppnar sitt innersta för henne, vilket han inte alls hade behövt göra, men det var starkt gjort. Hikaris föräldrar så klart också – ser de inte vad de gör?

Dating Amber ** – Irland
90-talets problem för gay ungdomar på Irland känns inte riktigt något jag vill fördjupa mig i. En ungdomsfilm, men kanske inte riktigt aktuell för konfirmander heller? Okay dramakomedi om du tycker om sånt. Inget jag ångrar att jag har sett, men inte ett minne för livet. Fanns några luckor, tyckte jag. två husvagnar… inte mera.

Mon Amour    Frankrike – språk: franska och ryska
Konstigt nog egentligen, eller inte konstigt nog, men jag tror att detta är den bästa filmen jag såg på hela Göteborgs filmfestival. Men varför kan jag inte riktigt fånga, och det är kanske just det som gör att jag tyckte så mycket om den. Något har det att göra med att den är så skickligt gjort, klippningen är så att man hör en fråga – ofta ganska intim fråga – på franska, medan man kan studera ansiktet på den som får frågan, studera så att säga hur hen tar emot den, och sedan får man ett mycket ärligt svar, mycket ärligare än vad man har väntat sig, på ryska. Det blir så äkta, det blir ett sådant äkta möte med personerna i filmen och med mig som tittar. Frågor till gamla men också unga, härjade människor om kärlek, om vad de föll för hos sin partner, om hur livet har blivit, vad man kan och inte kan drömma om, vad man kan och inte kan vara tillfreds med. Jag fattar inte hur en fransk stadsbo, gay, vågar åka till Sibirien, och hur han lyckas få förtroendet för dem han möter… Det är klart, där det inte gick, de som han inte fick kontakt med, är inte med i filmen, det förstår jag. Men denna enorma gräns mellan Öst och Väst, mellan fattig och rik, mellan de med makt över sitt liv och de som inte har det, mellan hetero- och gay, mellan män och kvinnor, mellan påklädda och nakna, allt detta överbryggar David Teboul i sin film. Men som sagt, hur han klarar detta vet jag inte. Kanske är det med livet som insats? Med hans egen smärta som insats? Hans egen förlorade kärlek och döden av hans partner vävs igenom filmen, och är kanske kraften som gör att han kan göra resan. Men jag höll andan många gånger under filmen, och blev stark berörd. Nästan tre timmar är lång för en film, men ge dig själv chansen att träffa de här människorna, och studera deras ansikten! 1. Känslan kvar: överväldigande förtroende man får genom filmen. 2. Scen: en blind kvinna intervjuas. Hon minns sin man bara som ung, hon ser inte hur gammal han är, ett sådant fint samtal! 3. Man skulle helst vilja prata med alla i filmen, om språket fanns, om tiden fanns, om förtroendet fanns. Men inte med ett glas vodka tack! Det blir lått för mycket! 5 (tomma) glas för filmen!


Time to Pause * dokumentär, Storbritannien.
En stillbildsfotograf som själv är i karantän, gör en pandemi-dokumentär av nätsamtal med folk över hela världen. Värd att se, man möter människor och hör deras tankar och ser deras känslor speglade i deras ansikten. Men inget jag egentligen minns något ifrån.

Molecules * Italien
Ja, så där… Venedig är en underbar stad, och mycket speciell när alla turister är borta. Men filmen kan inte riktigt fånga mitt intresse, trots familjeminnen och någon slags story i bakgrunden. Fina bilder, visst, fina scener på gyttjebankarna på de öar som hör till Venedig där väl aldrig en turist kommer…
Lockdown Cinema * också ett pandemi-verk, korta filmer på några minuter, som jag misstänker har varit roligare att göra än att se. Jag tror de kan nå sin publik snarare på ett museum, några minuter visning, än att man blir nöjd i biosalongen eller biosoffan hemma.

Till sist: när man läser en roman skapar man sina egna bilder, och författaren kan beskriva vad någon tänker. Ser man en film blir bilderna presenterade, men vad människor tänker och känner måste man föreställa sig själv – som om det vore jag som var med om detta. Som om jag var med och såg detta hände. Ja, man är med och ser saker hända förstås. Liksom alla bara kan tolka sina egna drömmar, kan alla bara tolka det man ser på film själv. Film berör människor på olika sätt. Och vad någon tycker är en bra film, tycker en annan är inget att se. Så jag vill inte övertyga dig om att ’den och den filmen är bra’ utan bara visa lite hur jag upplevde filmen, vad jag la märke till, pga. mina erfarenheter och mitt liv. Vad som berörde mig, vad jag minns efteråt, och vem jag tyckte var en person som jag skulle vilja veta mera om. Film är naturligtvis lögn, liksom poesi, liksom romaner. Men film är berättelser som måste berättas, och där sanningshalten inte alls är viktig. Det viktiga är att jag är med om något som jag annars inte haft någon aning om. Känslor som aldrig hade väckts, egna minnen som aldrig hade vaknat upp igen. Jag ser mitt liv i filmens ljus, i filmljuset. Jag ser kärlek i människors ögon, kärlek och längtan i deras beröring av en annan, rädsla för att göra fel och bli avvisad, och ett lugn som sprider sig när någon inser att livet är just så det levs. Att livet är en gåva, och inget man äger. Och att vi människor är skapade medskapare. Och att lärjungaskap är ett livslångt uppdrag. Det är film. För mig.

Elia och Baal

Jag tar inte fram hela förhistorie om Elia och Baal, det tar oss för långt bort. Men hela Elias kamp under hela hans liv handlar om striden vem som ger landet fruktbarhet. Är det Baal – med fruktbarhetskulten, man måste ge för att få. Eller är det Israels Gud som ger av nåd – alltså gratis, utan att vi behöver ge. En Gud som vårdar relationen mellan sig och sin skapelse, där det finns krav, men inte krav på att ge, utan krav på att vårda: de sociala relationerna, de andliga relationerna, de ekologiska relationerna och de ekonomiska relationerna.


Baalskulten vinner av och till, folket går över till att tänka sådd och skörd: Vems fel är det att mannen är blind, hans eller hans föräldrar? Frågar folk Jesus. Så Baalstänkande fanns på Jesus tid, och på vår tid. De som inte har arbetat i Sverige, varför ska de få social trygghet? Fråga vissa även idag. Slutstriden vinns av Israels Gud, det vet vi, men i det stora kriget förlorar Guds medarbetare slagen ibland. Som nu. Elia är i en djup depression. Han är rädd och flyr för sitt liv. Satsar man hela sitt liv och all sin tid på att hålla människor fria, föra dem till ett liv där man verkligen kan vårda de viktiga relationerna i sitt liv och arbetar för en social, en andlig och en ekonomisk och ekologisk hållbarhet, och man får lägga ner allt och fly för sitt liv, då är inte depressionen långt borta. Vad var meningen med det hela? Vad spelar det jag har gjort för roll? är allt inte bara tomhet och av inget värde?
Det är så bra att Gud inte ger upp oss. Gud behöver sina medarbetare, behöver sina kämpar. Gud behöver dig, och mig. När vi ger upp, när vi läggar oss på soffan eller under en ginstbuske om du har någon sådan- ja de finns rätt så mycket på Torsö… lite invasiva har jag hört, då skickar Gud en ängel, som inte säger: Ryck upp dig! Om du sår får du skörda! Nej, ängeln kommer med vatten och bröd, och i kyrkan med vin och bröd när Corona är över. Och säger: Stig upp och ät! Annars orkar du inte gå hela vägen! Och hela vägen, det var för Elia vägen till Horeb, Guds berg, där han får möta Gud i ljudet av en stilla susning. Så arbetar den Gud som vårdar sig om relationer. Så tar vi emot nåden, den som fyller på av vatten och bröd och energi, det vi inte själva kan åstadkomma. Lovad vare Gud.

Achav berättade för Isebel allt vad Elia hade gjort och hur han hade dödat alla profeterna med svärd. Då skickade Isebel bud till Elia och lät säga: »Gudarna må straffa mig, nu och framgent, om jag inte redan i morgon låter dig möta samma öde som dessa profeter.« Elia blev rädd och flydde för sitt liv. Han kom till Beer Sheva i Juda, där han lämnade kvar sin tjänare. Själv gick han vidare en dagsled ut i öknen, och efter vandringen satte han sig under en ginstbuske och önskade sig döden. »Det är nog«, sade han, »ta mitt liv, Herre, jag är inte bättre än mina fäder.« Han lade sig ner och somnade där under ginstbusken. Då kom en ängel och rörde vid honom och sade: »Stig upp och ät!«När Elia såg upp fick han se en glödkaka och ett krus med vatten vid huvudgärden; han åt och drack och lade sig att sova igen. Herrens ängel kom en andra gång och rörde vid honom. »Stig upp och ät«, sade han, »annars orkar du inte hela vägen.« Elia steg upp och åt och drack, och måltiden gav honom kraft att gå i fyrtio dagar och fyrtio nätter, ända till Guds berg Horeb.

1 Kung 19

Inget är som vanligt. (ur MT fredag27 november 2020)

Allt är annorlunda nu under pandemin. Men det blir jul i alla fall! Och för att förbereda oss har vi adventstiden på oss. En fasta från början, som egentligen varade till och med julafton. Det var då på julafton man doppade det gamla brödet i skinkspadet, för att få lite försmak av skinkan som skulle fram till jul. Ja, vi i vår tid är otåliga. I en pjäs av Lars Norén (som inte skriver några komedier precis, ni vet…) säger en far till sin vuxna dotter något som: ” …du har aldrig haft tålamod, och tar på dig pälskappan innan vintern slår till!” Det där med päls är ju inte så vanligt längre. Men allt annat tar vi också gärna lite tidigare på oss, för varje år lite tidigare, känns det ibland. Men resultatet blir ofta att man hinner tröttna på festen i förtid. Och julgranen riskerar att åka ut på annandag jul. 


I kyrkan försöker vi hålla tidsschemat som ligger i kyrkoåret, annars blir det svårt att hålla ordning på psalmerna och texterna. Nu på söndag blir det HOSIANNA! Då vet man att advent har börjat! Hosianna-ropet  är både glatt och allvarligt: det är hebreiska och betyder ”Rädda oss då!” Så det är ett rop om hjälp, men samtidigt ett glatt rop, för vi ser att Jesus rider in i Jerusalem – inte för att han tycker det är häftigt, utan för att vi behöver honom, Davids son. Man kan tycka det är lite fel att han rider in som vuxen innan jul när han föds, men det är för att vi ska vara medvetna om varför han blir född, varför han vill vara vår lillebror, för att sedan bli vår storebror. Han vill visa oss vägen till ett liv värd namnet. Han kommer som befriare till oss alla, och inbjuder oss att följa honom. Också i Corona-pandemin. Också det livet med alla sina begränsningar vill han dela med oss.

Så även om du inte kan vara med som vanligt och sjunga eller lyssna, så tänk på att sången pågår världen över, dygnet runt i olika tidszoner, och du kan vara med genom att säga eller sjunga: Hosianna Davids son! Välsignad vare han som kommer i Herrens namn!

Glad advent önskar jag er alla!

ORO

Hjälp oss milde Herre Gud.

…för alla synder, för lögn och vidskepelse, för allt ont, för djävulens grymhet och list, för pest och hungersnöd, för krig och världsbrand, för ondskans makter i himlarymden, för uppror och splittring, för eld och våda, för ond bråd död, för den eviga döden – Bevara oss milde Herren Gud!


mörka moln men några är på väg…

Litanian sjunger vi under fastan som förbön ibland. Jag har tyckt tidigare att texten har varit lite väl tung när det finns vår i luften och vinterns mörker har släppt sitt grepp. Men i år känns orden alldeles på sin plats. Jag tänker inte bara på Corona-oron, utan på hela situationen i världen. Ser man på nyheterna är det bara Corono för hela slanten, men allt annat finns kvar så klart. Mörka moln på flera håll. För människorna i Syrien ser det inte precis ljusare ut, med eller utan Corona. Venezuela – blir det någon lösning? Kongo…? Afghanistan… ja ni känner till listan. Och så några viktiga politiska ledare i världen som inte kan axla rollen, handlingsförlamning när det gäller klimatet, och så ett virus ovanpå detta.

Flyktingsituationen 2015 klarade vi galant om man jämför med de andra kriserna vi står inför. Sverige stannade inte, världen stannade inte. Många av dem som kom då har landat på riktigt hos oss, och de kommer att smälta in som Balkanflyktingarna har gjort tidigare. En ny våg skulle vi visst klara, om vi bara reagerar lika solidarisk som vi gjorde då. Antingen måste vi få stopp på kriget i Syrien och oron i hela Mellanöstern, eller så får vi ta emot flyktingar. Så är det bara. Något annat val finns inte. Jag tycker, trots att många inte håller med mig, att de månaderna 2015 /16 visade vad vi kunde om vi verkligen vill.

Annat är det med klimatet. Där är det samma enkla val vi står inför: antingen begränsar vi våra utsläpp av CO2 och minskar halten av växthusgaser och stoppar uppvärmningen, eller så gör vi det inte i tid, och då är det kört, på det viset att vi måste ställa om vårt sätt att leva men då ’under galgen’ i stället för nu, när det fortfarande finns tid. Annars kommer vårt liv på jorden att ändras drastiskt, och vi kommer att få många fler klimatflyktingar än var kriget i Syrien kan förorsaka.  Ett enkelt val egentligen.

Och det visar sig att vi kan minska utsläppet. Det är väl konstigt att ett virus kan åstadkomma det som hot mot våra barn och barnbarns överlevnad inte kunde. Nu plötsligt går det att välja bort flyget. Men bara under Corona-hotets galge.

Jag håller inte med de som tycker att man inte ska oroa folk. Finns det anledning till oro, är oro den mest adekvata känslan man kan ha. Allt annat är lögn och rosa drömmar. Men oron ska inte förlama oss, och inte heller gå över till panik. Någon har sagt: låt dina känslor vara motorn, men sätt dem inte bakom ratten. Nu är jag inte så mycket för bilar och bilbildspråk, men det här förstår jag och håller med. Förståndet ska styra vad vi gör, men kraften framåt kan man mycket väl få av sina känslor, även av oro och rädsla.

Därför: lyssna på expertisen, de som verkligen kan detta med smitta och virus. Inte självutnämnda experter på Facebook som ger goda råd, dem kan man vara utan. De verkliga expertisen kan visa vägen vad vi ska göra när vi ska välja, vad vi ska göra tillsammans. Och kraften att verkligen göra detta, att verkligen tvätta händerna en extra gång och mycket annat, den kraften kan man få ur sin oro. Så vårda den öm.

Kristna säger massa kloka saker. Kristna säger också en massa dumheter. En av de dummaste utsagor av en kristen var på någon slags konferens jag bara lite snabbt tittade in i, i Jerusalem 1980. Det var mitt under inbördeskriget i Libanon. En kvinna berättade att hon aldrig hade sovit så bra som under de värsta bombningar omkring henne. För hon litade på Gud och visste att hon inte skulle träffas av en bomb. Med bibelverser som stöd så klart. Att lita på Gud är så klart bra i alla lägen, även under bombhot eller Coronavirusattack. Men att sova gott tyder på att man inte har förstått något. Nej. Jag är inte rädd att drabbas av virus. Händer det så händer det. Men jag måste se till att jag inte smittar andra, inte upptar sjukhussäng i onödan, inte belastar andra i min omgivning, utan hjälper dem. I stället för att sova gott kunde hon varit frivillig hos Röda korset, tröstat barn som förlorat sina föräldrar. Sett till att skadade räddades ur bombade höghus etc.

Så är det också nu. Medan vi litar på Gud, och Guds omsorg om oss alla, kan vi se till att vi hjälper de som behöver hjälp, tröstar de som är rädda, ringer dem som är ensamma och se till att vi inte i onödan belastar vården. Gud ger oss ett uppdrag, och det uppdraget är inte att sova oss igenom den här perioden. Men sova behöver vi så klart – och vila. Så att vi orkar. Orkar vara Guds medarbetare i ett land som har visat sig vara kapabel att hantera kriser.

I huvudet på en präst som samlar… så att ögonen går i kors! [ur Vårbladet, Mariestads församling}

Jag äger till min stora glädje en hel uppsättning kataloger från ett internationellt känt stort möbelföretag. Jag har ett ex från alla år jag har bott i Sverige – förutom ett. Men den ska jag nog få den med. Jag har en påse med vackert koppartråd, som jag någon gång ska väva något av. Hur och när vet ingen. Men tråden är bra att ha. Växter är också roliga att samla på, och fördelen med dem är att de helt enkelt ibland försvinner av sig självt. Min fru är en hejdare på att odla fram nya rara arter. Men på jobbet finns min fina korssamling, på väggen i mitt rum. Du får komma och titta om du vill. Där finns det många fina, och de finaste är kanske de som inte ens är kors, men som har blivit kors i mina eller andras ögon. Du kanske ser vad det har varit…

 

Det är konstigt med kors, det är ett tortyr- och avrättningsredskap, egentligen inte något att ha i en kedja runt halsen eller att ha på väggen, om det inte vore för Jesus. Han har visat oss, sina lärjungar, att döden inte har det sista ordet. Att tron på kärleken som kraft är starkare än något annat. Det kors han dog på var antagligen ett T –kors. En stolpe, med en tvärbjälke på toppen. Tänk på att det inte fanns/finns mycket trä i Israel, och att sågar inte fanns än. Om träet bearbetades var det med yxa, det skulle klyvas i plank. Och höga raka träd är en sällsynthet i området, och därför är Libanons cedrar så eftertraktade, redan när man byggde templet i Jerusalem och senare. Men inte gjorde man ett kors av en cederstam från Libanon naturligtvis. Korset måste ha varit lite knotig och inte särskilt rakt. Inte bearbetat. Och återanvänd många gånger. Korsdöden var så plågsamt, att det var förbjudet att döma romerska medborgare till korsfästelse. Men Jesus var inte romersk medborgare, han var galileisk jude. Och en sådan gick att avrätta på ett kors.

 

 

Vi har två typer av kors. En med Jesus på, och då kallas korset för Krucifix. Alltså Korsfäst egentligen. Men så har vi även kors utan Jesus, och de symboliserar faktumet att Jesus togs ner, lades i en grav, och uppstod den tredje dagen. Ett kors utan Jesus fokuserar inte på lidandet, utan på uppståndelsen skulle man kunna säga.  Jag har båda sorter i min samling, och de härstammar från olika världsdelar, några från öst, från Israel- Palestina, och från El Salvador, vars namn betyder Räddaren, alltså Jesus Kristus världens räddare. Eller Frälsare om du vill använda det ordet hellre. Korset är tecknet på räddning undan döden. Även om vi alla en gång ska dö så är det faktum inget hot, utan bara ett konstaterande. Livet finns hos Gud.

Villkor- krav – religiös fanatism- Abraham binder Isak -predikan 5 i fastan

Der blir inte lättare av att man lätt förväxlar krav med villkor. Man kan säga: ”Mitt barn, jag älskar dig, och jag vill att du visar respekt och lyssnar på det jag säger. Jag vill att du är hemma innan tolv”. Och då kan barnet svara:”Javisst, jag älskar dig med, jag hör vad du säger men jag håller inte med dig. Bussen kommer inte fram förrän kl. 01.” Man kommer fram till en lösning då. Men man kan inte säga: ”Mitt barn, jag älskar dig óm du gör vad jag bestämmer, bara OM du är hemma en viss tid”. Det går inte. Kärlek kan inte villkoras. Detta OM kan inte vara med. Jag tror att vi alla kan komma ihåg en situation där vi kände krav från våra föräldrar, där vi kände oss tvungna att gå en annan väg än vi själva hade tänkt. För vi trodde att vi kunde förlora deras kärlek. Var det ett krav, eller var det ett villkor? Med Guds kärlek är det samma sak. Den villkoras inte, och vi kan inte villkora vår kärlek till Gud. ”Gud jag älskar dig OM du… ger mig ett långt liv, om du håller mig frisk, OM jag klarar körkortet utan att ha läst på”. Jag tror att Abraham, trots att han så att säga var den som upptäckte Gud, inte hade fattat detta riktigt. Han hade nog inte tänkt färdigt här.  Han lät detta med villkor slinka in i sitt sätt att tänka. Villkoret för att Gud ska älska mig och ska ge mig en framtid är att jag är beredd att offra min son. Ge min son till Gud. Den sonen som just är min framtid… jag trodde var min framtid…

Men Isak då?

Isak kände sig bunden. Var bunden av sin far Abraham. Trons fader Abraham tyckte att den egna upptäckten av Gud var så viktigt, att han var villig att binda sin son vid ett altare för det. Så att hans tro och tillit skulle visas. Gud hade satt det som ett villkor – trodde Abraham. Han skulle offra sonen i landet Moria. Moria, det är salvia, räddaren. Landet där räddningen finns. Platsen där Gud låter sig hittas. På berget där Herren blir sedd. Senare tempelplatsen. Denna berättelse handlar så klart också om oss. Vi tror så lätt att andra måste upptäcka det vi har upptäckt.  Att våra barn ska upptäcka den Gud som vi har upptäckt…Att andra ska tro som vi tror. Det blir religiöst tvång! Men Gud sätter stopp för det. I bibeln, men även i koranen finns den här berättelsen. Bind inte Isak, lossa banden, befria honom! För Abrahams Gud vill inte bara vara Abrahams Gud, utan vill också vara Isaks Gud. Gud är en Gud för levande. Döda inte för din tros skull. Döda inte i Guds namn. Isaks Gud vill också vara din Gud. Du behöver inte tro på Isaks Gud, och du behöver inte tro på din mormors Gud, inte din mammas eller din pappas. Vi får alla bygga våra egna relationer till Gud. Jesus hjälper oss med det, visar oss att vi ser Guds ansikte i vår nästa, i alla dem vi möter. Han är försonaren, den som helar den i bland så tillknycklade relationen till Gud och vår nästa. Han delar sitt liv med oss, för att vi ska leva. Och det är också det liknelsen som Jesus berättar handlar om. Bort med det religiösa tvånget! Bort med tanken att någon ska sätta livet till för en religion, vilken det nu än må vara. Enligt Markus vill de religiösa ledarna röja Jesus ur vägen, för att han just talar om Guds villkorslösa kärlek! Han botar, han förlåter, utan att först kräva något annat än tillit, tro. Han älskar de svaga, de skadade, de utan hopp, och de vågar lita på hans kärlek. De ser Guds makt, när Jesus handlar. Makt som inte kräver offer, inte kräver underkastelse, makt som upprättar de som snubblat. Makt som delar liv. Människorna även idag hör Guds röst när de lyssnar på Jesus. Samma röst som Abraham hörde: Lyft inte din hand mot pojken och gör honom inget ont! Att binda någon, det är att döda, att lossa någons bojor är att ge liv! De religiösa ledarna i Jerusalem binder människorna fast på altaret: ”Så ska ni tro! Så ska ni leva! Tro på Vår Gud! Tro som vi! Gör som vi säger! Vi känner Gud och ni ska tro på vår Gud!” Jesus säger i liknelsen: de är som arrendatorer som inte vill leverera vin i betalning. De vill inte ge tillbaka glädjen. Vin är i bibeln en symbol för glädje som följer på arbete.  Det är mycket arbete att anlägga en vingård.

Man behöver göra terrasser på en södersluttning, stängsla in det hela för att inte fåren och getterna kan komma in, ett vakttorn behövs och en vinpress. Och sedan måste man ha vinstockar och plantera dem, vattna de första åren utan att få några druvor. Sedan har man mycket jobb med att beskära varje år, och från det tredje året kan man skörda. Sedan arrenderar Gud ut vingården. Och skickar tjänare till arrendatorerna för att få ut vinet, glädjen. Men han får inget, de pryglar och misshandlar tjänarna. Ja, det är den historien vi kan läsa i GT, om hur Gud skickar profeter till sitt folk, för att folket ska leva sitt liv i frihet och samklang med varandra och Gud. Men kungarna och de religiösa ledarna vill inte ha med profeterna att göra. De lyssnar inte, slå dövörat till, vänder sig bort och förföljer dem.  Och, säger Jesus, arrendatorerna, alltså de religiösa ledarna på hans egen tid, gör precis som de i GT gjorde. De vill inte ge Gud det som tillhör Gud, utan de vill bestämma själva. De vill bestämma över folket. Och de gillar inte att Jesus lär människorna att kärlek, även Guds kärlek är villkorslös, även om Gud ställer krav på hur vi lever våra liv. Och kravet är att vi ser till att glädjen sprider sig i världen! Vi ska lämna en gladare värld till våra barn! Att vi är tillsammans på väg, vägen vidare, är för att vi kan hjälpa varandra och dela våra bördor men även vår glädje! Vi kan sjunga tillsammans! Vi har tagit på oss att som kristna tala tydligt i ord och handling om Jesus. Talar man tydligt om Jesus, så måste man göra klar för alla som lyssnar att det inte finns några villkor för att få höra till, för att få del av Guds kärlek. Och att de krav som följer är detta självklara att dela glädjen, och  att ge Gud äran. Det gör vi varje gudstjänst. Lovad vare du Kristus!