Livets skönhet och skörhet

Tänk på att din närmaste granne antagligen sover, om det är en myra, eller kanske en mus, och att din närmaste släkting är en schimpans. En Bonobon, dvärgschimpans som de hette förr. Du är inte ensam. Du har grannar, du har släkt. Du är kanske just nu inte tillsammans med andra människor, men du är inte ensam. Men man kan känna sig ensam. Ljuset i världen, ljuset i livet… När kommer ljuset tillbaka?

Betänk också Gustaf Frödings ord i dikten En fattig munk från Skara:

”… och solen går upp var morgon ny och björkar om vårarne knoppas – vi skulle inte jag hoppas?”

Allt du kommer att vara med om idag: du kommer att se samband med det ena som händer och det andra… Ett samband du ser är inte alltid självklart för andra, det beror på vad man har varit med om, hur man just idag associerar- jag ser en pelargon nu och då tänker jag Appleblossom, och så kommer fruktträd, så kommer Betuwe, så kommer Hallon, så kommer Snår, så kommer Dalby, så kommer Lund, så kommer Studier och så kommer  …   just nu kommer detta, imorgon kommer det antagligen andra saker, och för dig poppar igen helt andra saker och händelser upp när du tänker på ordet Pelargon. Det som verkar vara en tydlig orsakssammanhang för mig, är det kanske inte för dig.

Naturlagarna står fast. Det finns gränser för livet som gör att livet inte är möjligt utanför dem. Fysik, biologi, ekologi, kemi ja det finns lagar på många områden. Men de andra lagarna, de som inte är naturlagarna, de är vi inte bundna av. Dem måste vi själva bedöma om vi vill följa. ”Om du inte äter upp din mat får du inte glass till efterrätt!” Det är en regel, en lag som är högst godtycklig. Men att glassen om den står framme på bordet smälter, det är inte godtyckligt. De tio orden som de benämns på hebreiska, 10 Guds bud brukar vi säga, de är absolut inte naturlagar. Och de är inte alls som lagarna hos de gamla Grekerna: där följer brott mot gudomliga lagar av ett oundvikligt straff även om lagbrottet begås helt omedvetet. De tio orden är inte heller som lagarna hos fruktbarhetskulterna: Om man bryter en lag så mister man utdelning i slutändan. Nej, de tio orden handlar om att vi människor ska kunna behålla den frihet vi är skapade till: frihet att ta emot varje dag som en ny gåva. Att ta emot, utan baktankar, precis som små barn tar emot med glädje, utan att ens fundera på hur de ska återgälda det de har fått. Den öppenheten, den friheten ser man minska hos barnen när de växer upp. Och visst kommer man ihåg själv situationer då tilltron till andra fick sig en törne, seden en ordentligt hack, sedan kanske försvann. Varför blir det så?

För att relationer skadas när gemensamma regler som finns till med hänsyn till de svagaste överträds. När vi säger han eller hon i stället för du. När andra människor blir till för någonting, inte respekteras för sin egen värde. När vi vill styra andra att göra det vi vill, det vi känner för, det vi behöver.

Livet är skört, det goda livet går lätt sönder, men skönhet och skörhet hör ihop. De vackraste blommor håller inte särskilt länge. De vackraste platser kan man bara uppleva ibland. De vackraste relationer får sig lätt en knäck de med. Men det går att odla och plocka nya blommor, det går att upptäcka nya platser där man känner att man är nära paradiset, det går att läka såriga relationer, och det går att skapa nya relationer.

Ljuset återkommer, Johannes Döparen banar vägen för honom som ska ”tikkun olam…” en hebreisk term som betyder ’laga världen’. Världen är trasig, det sköna har visat sig vara allt för skört, fred är svår att skapa, men krig verkar lätt att starta. Vi måste laga världen, vi måste laga våra trasiga relationer, vi måste ta hand om vår värld och alla som bebor den.

Och vi kan inte det av egen kraft, det har visat sig. Men Tredje söndagen i Advent berättar om Johannes Döparen som röjer bråte ur vägen så att den av Gud lovade Messias kan komma fram och se oss i ögonen, och säga: Du kan, om du litar på mig!

Men att lita på någon man inte känner särkskilt väl är inte lätt. Det går inte lita på befallning. Och därför är det så bra att vi först också får höra om Maria som litar på Gud, litar på ängelns budskap. Och sedan även om hur Gud, helt försiktigt för att inte skrämma oss, kommer till oss som ett barn, i en krubba i ett stall. Och sedan får vi bygga upp ett förtroende, när vi mer och mer lär känna honom. Då vågar vi lita på honom!

Det blir bra.

Det blir bra i vår värld.

Den blir lagad.

Många hundra år senare kom några österländska stjärntydare till Judéen. Också de söker en kung, och de har gåvor med sig, och de vill se vad de anar. De har ju sett stjärnan! Var det planeterna Jupiter och Saturnus som sammanstrålade i Fiskens tecken de såg? Fiskens tidsålder kom med något nytt, det trodde de. Jupiter, det är stjärnan som symboliserar den högste guden, allfadern, och Saturnus tolkades som Judas tecken. Efter en del letande hittar de till stallet. Och de överlämnar gåvorna: guld, rökelse och myrra. En av dem brukar avbildas mörk, han med myrra.

Vad skulle du ha tagit med dig till Jesus i krubban? (Om du inte visste att det skulle vara guld, rökelse och myrra förstås!) Ett paket blöjor kanske? En filt? Vad behövde de?
Stjärntydarnas gåvor var kanske lite udda. Men när man tänker efter…
Gåvor till en nyfödd kung, en annorlunda kung som inte behåller sitt guld, som lär oss sedan att be, och kung som helar sår, sår på kroppen och på själen.

Det är symboliska gåvor stjärntydarna kommer med. Välgenomtänkta gåvor, väl behövda gåvor – även idag. Jag tror att Maria och Josef mycket väl kunde behöva lite tillskott i kassan, så där med en nyfödd i stallet, när de dessutom fick komma i väg snabbt till Egypten för att rädda sitt barn undan Herodes. Lite extra kontanter till en fattig familj är inte fel – inte heller idag. Så guldet kom till pass, även om guldet också har ett symbolvärde för kungaprakt och visdom. Rökelse – i ett stall? Varför denna väldoft? När man tänder den, går den tunna rökslingan upp i taket, upp till himlen och sprider sin väldoft i hela stallet. Rökelsen är en symbol för kontakten med Gud, en synlig bön skulle man kunna säga. Rökelsen poängterar förbindelsen mellan jord och himmel, mellan människor och Gud, mellan doft av jord och stall och doft av himmel. Och myrra, jag kan tänka mig att det förvarades i en alabaster flaska. Glas fanns inte mycket på den tiden. En helande salva med en rik doft till en nyförlöst kvinna med sitt nyfödda barn. Var det stjärntydarens fru som stoppat ner det i packningen, som gåva till Maria och hennes son?

Vi behöver alla hjälpas åt med att samla mycket guld till att lindra nöden här hemma och i hela världen. Guld till Ukraina, guld till fattiga i hela världen. Och då är det bäst att lämna guldet till barnet i krubban. Du vet att han inte behåller det för egen del.
Vi behöver också hitta platser och tidpunkter där vi kan komma i kontakt med Gud och med vårt innersta. En himmelsk väldoft kommer att sprida sig i världen då när vi tänder den rökelsen.
Vi behöver även hitta helande krafter i samhället, i världen. Det finns så mycket och så många som vill skingra, som vill dela upp oss i grupper, goda och onda, öst och väst, troende och icke-troende. I stället behöver vi foga ihop, se samhörighet, se det svarta inom oss själva, och det ljusa inom dem som inte är som vi, inte tror som vi, inte lever som vi. För att världen ska bli bebodd av hela människor, för att vi människor ska bli helande människor.
Var med och lämna det du har att bidra med. Och följ sedan barnet, från krubban till hans vuxna liv bland oss människor. Han är ju din bror.

Ja, hopp är en känsla, något man upplever, ett mänskligt behov. Utan hopp går det knappast att leva. Då känner man sig ensam och förtvivlad, man får dålig självbild, och känner att man bara är till besvär.

Václav Havels har skrivit om hopp. Han beskriver hopp som något som inte är en verklighetsflykt, utan tvärtom innebär modet att se verkligheten som den är, och samtidigt våga tro att det går att göra något. Våga tro att det spelar roll vad vi gör, själva, men också som grupp, som församling, som kommun, som land. Som EU.

Jag såg just en film som jag kan rekommendera: Don’t look up.

Filmen är tung, ligger kvar som en sten i hjärtat, men det fanns ett stråk av hopp i den. En mycket vacker scen på slutet av filmen, föreslagit av skådespelaren som har huvudrollen i just den scenen, han som spelar Yule:  De har alla gjort vad de kunnat, men det gick inte hela vägen fram. Men de samlas, runt ett bord, till det som är antagligen deras sista måltid. De berättar för varandra vad som har varit bra i deras liv, och man ser att de får styrka av att vara tillsammans, och av att göra det som människor gör när livet är som bäst:  äta tillsammans, inte äta för att överleva, utan äta för att njuta av maten och varandras sällskap. När de har berättat färdigt säger någon: Ska vi säga ”amen” tillsammans? Ingen är religiös, och de har inga ord för bön. Men det har Yule. Han har tagit avstånd från etablerad religion, men har uppfostrats i den, kan den, har orden. Han räcker sina händer till dem bredvid sig, och alla räcker varandra händerna i en cirkel runt bordet, och han ber. Bönen kunde passa in som dagen bön på söndag:

“Dearest Father and almighty Creator,

we ask for your grace tonight, despite our pride.

Your forgiveness despite our doubt.

Most of all, Lord, we ask for your love to soothe us through these dark times.
May we face whatever is to come in Your divine will
with courage and open hearts of acceptance. Amen.”

På svenska i min översättning:

”Kära Fader och allsmäktig skapare, vi ber dig om din nåd ikväll, trots vår egen stolthet.

Din förlåtelse, trots vårt eget tvivel.

Mest av allt, Herre, ber vi om att din kärlek ska lugna oss i dessa mörka tider.

Må vi möta det som kommer genom din gudomliga vilja med mod och öppna accepterande hjärtan. Amen.”

Att vara tillsammans ger oss hopp och mod att leva. Även den sista minuten.

Se nu denna film, och tänk inte på eventuella meteorer, utan på klimatet. Vår tid att handla är utmätt. Vi kan göra det som behövs. De som styr de stora skeenden är inte vidare intresserade. Det hänger på oss alla att göra det vi kan.

Men vi får göra det tillsammans.

Trons innehåll är att det finns ett liv efter Långfredag, ett liv på andra sidan tunneln, att det finns en väg för dem som vandrar i mörkret, som vi redan på jul hör om. Detta ljus i mörkret tänds på jul, brinner de åren Jesus vandrar på jorden och lär om Guds rike, och det svåra med livet är att det verkar som att ljuset släcks. Det ljus som skulle skingra mörkret släcktes på Långfredag. Då går Jesus in i Dödsskuggans dal. Och det känner vi igen. Vi har varit där, några av oss. Vi har varit i närheten, eller så har vi andra sett gå in i den. Ibland har vi sett hela folkgrupper gå in i den… Syrien.

Om det nu är en dödsskuggans dal, där var och en av oss måste gå igenom, en eller flera gånger, eller om det nu gäller ett folk som helhet som vandrar i dödsskuggans dalar, så betyder dalen att hoppet släcks, att förtrycket blir ohållbart, att man inte klarar sig. Att man är maktlös.

Att tro är inte alls alltid svårt, tvärtom: vissa saker är det lätt att tro på: Jesu död t.ex. är det inte svårt att tro på. Avrättningar av oskyldiga har vi sett så ofta. Döden känner vi till i vårt eget liv. Cornelis Vreeswijk diktar: ”Ingen vet vad lyckan är men sorgen känner alla. Solens värme saknar man när nätterna blir kalla”. Men kristen tro bygger inte på Kristi död, utan på erfarenheten av att han lever bland oss efter hans död. Denna vår erfarenhet talar vi om idag, vi sjunger om den och gestaltar den i musik. Och om vi känner döden i vårt eget liv, och tror på Jesu ord: på tredje dagen ska jag uppstå, då är det inte en tro på att Jesus kan se in i framtiden, att han är någon profet bara, som kan veta vad som händer i förväg, då är det en tro på att det finns liv, efter den mörkaste dag. Då kan vi försöka tillämpa denna erfarenhet på vårt eget liv, och på sorgen vi känner inför dödens framfärd i världen och i vår närhet. Kristus har uppstått! Ja, han har verkligen uppstått! Det betyder att det finns ett liv för dem som vi har sett gå över gränsen från det liv vi känner till, till döden. Det finns ett liv för de som sörjer så de inte kan tro på en framtid. Det är det Paulus menar. Det betyder också att det finns ett liv för Belarus befolkning, för Myanmars folk som också kämpar just nu för sin frihet, det finns en framtid för judar och kristna och muslimska araber i Israel och Palestina. Att det finns ett liv för människorna i Syrien. Att det finns helt säkert ett liv efter konflikter, efter avrättningar, efter sjukdom och död.

De här kvinnorna i påskevangeliet är exempel för oss. De är som vi. De här tre, på väg till graven tidigt denna veckans första morgon vid soluppgången, har förberett sig för att försona sig med tanken på att deras vän och mästare är död. Ännu har de inte kunnat ta in helt detta som hände. Bara lite grand. De börjar de förstå att Jesus är död. Att han totalt maktlöst spikades fast på ett kors. De förstår också att de måste göra något. Tillsammans. Det är Maria, Maria och Salome som Markus berättar om. De ska ta hand om den döda kroppen. Då blir hans död kanske lite mera verklig… och det är det enda de kan göra, annars är de maktlösa. Det verkar så att människorna har rätt som säger att döden igen har haft det sista ordet. De har egentligen själva sett det på Golgota. De var där, men det var ju helt overkligt. Han, deras vän och mästare, som aldrig gjort någon illa, utan talat om Gud och botat sjuka och förlåtit synder… varför skulle han dö…? Tillsammans går de där, till graven där de har hört att han har blivit lagt. De pratar med varandra, och säger säkert något som: ”Vad dumma vi är! Här går vi med våra blommor och kryddor till honom, men hur kommer vi in? Stenen! Den väger ju… Där ser man att en inte kan tänka klart alls. vi skulle ha behövt några karlar att hjälpa oss med att rulla bort den!” Också här upptäcker de igen sin maktlöshet. Men de är redan framme och de ser att stenen redan är bort rullad. Ingen tanke om uppståndelse gror än. Död är död. Jesus är död. De tror väl att några andra har hunnit före dem, så de går in i graven, som är ett rum uthugget ur berget.

I stället för den döda kroppen som ligger, ser de en ung man i vita kläder där som sitter och han säger till dem: ”Var inte förskräckta. Ni söker efter Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått, han är inte här. Se, här är platsen där han blev lagd. Men gå och säg till Petrus och de andra lärjungarna: Han går före er till Galileen. Där skall ni få se honom, som han har sagt er.”

Hör de överhuvudtaget vad mannen säger? Kan man tro på det en man i vita kläder säger? Var det en ängel? Kan man lita på en ängel?

Kan man lita på en präst i vita kläder för den delen? Jag förstår dem, de är som vi. Det blir för tvära kast! De går inte på det någon säger, må han så ha en fin vit lång dräkt. Död är död och Jesus är död. Det är det de just har börjat få in. Någon som påstår motsatsen är antingen dum eller farlig. De springer därifrån, och går inte alls till Petrus och de andra och berättar. De darrar av skräck! Och de sade ingenting till någon, för de var rädda.

Om det som någon i vita kläder säger inte betyder något egentligen, vad ska då till denna påskdagsmorgon? Ett riktigt möte så klart. Jesus visar sig sedan för Maria från Magdala, de möts, vi vet inte vad de sa, Markus vet kanske inte heller eller så tycker han det var oviktigt. Men de möts. Och då blir Jesus liv verkligt för Maria. Då fattar hon till sist vad han har menat tidigare. Då blir inte korsfästelsen en mardröm som man kan glömma, utan korsfästelsen förblir en verklighet, mycket värre än en mardröm, men Gud hade inte övergivit Jesus där på korset fast det verkade så, Livet kunde inte hejdas av en avrättning på ett kors, Livet vann! När hon möter Jesus släpper hennes rädsla, och tron växer fram. Och sedan visar Jesus sig för fler, och för fler, och för oss. Ja, för vi tar till oss deras erfarenhet av att det finns ett hopp, när allt känns hopplöst. Att Gud inte överger oss människor. Vi går inte på det andra säger, utan vi går på deras erfarenhet av ett riktigt möte, de som har träffat Jesus efter uppståndelsen, som de sedan vittnar om. Därför har vi MÖTE som ett viktigt ledord i vår Församlingsinstruktion, och kommer att ha ordet med i den Fin som vi ska skriva under året. Möte, mellan människor, mellan Gud och människor.

När Jesus i slutet av dagens evangelium förebrår lärjungarna att de inte trodde, var det inte för att de inte trodde på vad ängeln sa, utan att de inte trodde på de som har mött Jesus på riktigt! Att lärjungarna inte på trodde på de som hade sett den uppståndne!

När vi möts, och när vi möter de som verkligen har gått in i Dödsskuggans dal, så ska vi inte övertyga dem med ord att Jesus lever, inte att det finns ett hopp för dem med, utan vi ska berätta om de som verkligen har sett den uppståndne, och om de som verkligen har mött den uppståndne Jesus i sitt liv, idag. Då finns möjligheter att de kan ta till sig det. Det är inte de som ska producera tro, utan tro är alltid en gåva. Det vi säger med ord är en sak, och det kan viftas bort, men om vi delar våra erfarenheter av vårt möte med den uppståndne, då kan Gud skänka tro. Och den tron behövs så väl i vår värld. För de som har mist sina anhöriga och nära, för de som lever sitt liv i svårigheter och mörker. Då kan ett påskens ljus bryta fram! Då gäller även för dem:

Kristus har uppstått från de döda!
Ja, han har verkligen uppstått!
Amen.

Det visade sig efteråt att vi hade valt bort en del filmer som vann pris, men vad gör det? Det går nog att se dem efteråt. Det blev trots allt 32 långfilmer vi såg, en del lååångfilmer rent av, och en drös kortfilmer som jag ofta fick känslan av att det nog hade varit roligt för dem som hade gjort dem, men inte så mycket att se på för oss. Jag tror inte att jag kommer att diskutera dem något vidare, jag tror inte det var någon som lämnade något speciellt efter sig, trots att jag är glad i kortfilmer generellt, liksom jag inte automatiskt föredrar romaner framför noveller.

Jag tar metoden ’Tala film tala liv’(som jag tror att den heter) som metod för det jag skriver: 1. Känslan som finns kvar efter filmen 2. Scen som gjorde intryck 3. En person i filmen man skulle vilja prata med detta om…

Jag redogör inte för innehållet, det går att googla lätt, inte heller vilka priser eller nomineringar till priser de fått, för det tycker jag i stort är ointressant.  Jag vill belysa från mitt perspektiv (jag har ju inget annat) på vilket sätt filmen tar upp viktiga ämnen och hur man belyser och bearbetar dem. Och då med den baktanke, eftersom jag är präst: De människor jag möter i mitt arbete har varit med om en del, och vad de har varit med om är inte alltid lätt att veta, och ska man kanske inte heller veta. Men en människa man möter 2021 har en historia (naturligtvis) och det är inte så konstigt att människor är som de är: varma, snälla, öppna, men också kyliga, slutna, spydiga och mycket annat. Hur möter jag Gritt (filmen Gritt) om hon helt oförhappandes sveper in på en vegetarisk lunch i Marieholmskyrkan? Har vi i kyrkan något som kan fylla det tomrum hon känner? Varför har Irina så många konstiga krav när hon ska gifta sig i Domkyrkan, och varför vill hon inte att jag nämner hennes namn Laura alls, fast hon heter så egentligen på hindersprövningen? (filmen Persona Non Grata- Hvar kragerne vender). Efter filmen känner jag att jag inte behöver skriva Irina på näsan vilka namn ska nämnas, och Gritt får vara lite flummig, vad gör det?

filmerna vi såg

• Gagarine (Frankrike)
• Tove (Finland)
• Conference (Ryssland)
• The Killing of Two Lovers (USA)
• Aalto (Finland)
• Undine (Tyskland)
• Days (Taiwan)
• Rose’s Wedding (Spanien)
• Persona non Grata (Danmark)
• The Macaluso Sisters (Italien)
• Mama (Kina)
• Never Gonna Snow Again (Polen)
• Kamrater (Ryssland)
• Night of the Kings (Cote d’Ivore)
• A Song Called Hate (Island)
• Limbo (GB)
• Molecules (Italien)
• A l’abordage! (Frankrike)
• Gritt (Norge)
• The Father (GB)
• Radiographe of a Family (Iran)
• the Last Bath (Portugal)
• Biginning ( Georgien)
• The Salt in Our Waters (Bangla Desh)
• Sanna Mödrar (Japan)
• Liborio (USA)
• Flee (Danmark)
• Dating Amber (Irland)
• Mon Amour (Frankrike)
• Notturno (Irak)
• Digger (Grekland)
• And Tomorrow the Entire World (Tyskland)

Länderna inom parentes är där filmen till största del avspelas, inte produktionsland eller regissörens hemvist alltid.

Tove *** Finland Sverige

Jag har lite svårt för filmer som handlar om verkliga personer, om de inte spelar sig själva, som i ’Spring Uje spring’. Till viktiga dialoger i filmen skulle man vilja ställa frågan: ” Jamen sa hon verkligen det?” eller ”Svarade hon verkligen så?” Jag hade nog hellre sett en film om en fiktiv kvinnlig målare precis efter kriget i Finland, men då hade kanske alla ropat: ”Det är inte Tove!” Nej, men har vi kommit den verkliga Tove närmare? Vem kan svara på det, förutom Tove i sin himmel?

1. Känslan: Jaha, då vet en lite mera om Tove Jansson. En fin film, men vad gav den? Inte så säker. Bra skådespel, bra bild, men det blir näst intill en dokumentär, tyckte jag.
2. Scenen – I början säger mormor tror jag: ”ska ni (pappan och Tove) bråka före maten eller efter?” Det gjorde ju klart att hon behövde bryta sig loss från pappan, en känd konstnär.
3. Känns inte så angelägen att prata med någon. Tove själv kanske: ”Men strunt i alla andra, det du gör är bra och det vet du!”

Persona Non Grata – Hvor kragerne vender    Danmark
Jag tyckte att filmen till sitt tema påminde om filmen Masjävlar, där också en dotter kommer tillbaka från ett annat liv i stan, och där mamman föreslår att baka en championpaj, som om det skulle lösa något. Kan inte tänka på Dalarna eller höra dalmål utan att tänka på championpaj. Det är inte lätt att komma tillbaka till den jord man har flytt ifrån. Man kan inte smälta in igen utan att tappa man har jobbat så mycket med att bli kvitt. Tyckte detta gestaltades på ett fint sätt i denna film, som jag tycker är värd att se. Och, nästan på ett Majgull Axelsson-sätt, får man förståelse för plågoanden, hon talar ut till slut. Hon är ingen djävul. Hon är bara människa.

1. Livet är inte lätt. Först får man lära sig en massa, och när man flyttar hemifrån måste man försöka bli av med allt man har lärt sig… Lite Sisyfos- känsla. Men stenen kommer upp till slut om man jobbar på. Allt är inte sisyfos-arbete!
2. Huvudpersonens (Irina) plågoande från barndomen ska gifta sig med Irinas bror. Kvällen innan insisterar kvinnan som har nästlat in sig i familjen på ett otrevligt sätt, på att visa på datorn intervjun som Irina har gett i tv-n, där hon beklagar sig om sin uppväxt och ’livet på landet’. En skarp scen.
3. Brodern – verkar vara en hygglig människa, som borde hållit kontakt med sin syster Irina. Även om hon ’bara försvann’ har han också ett ansvar att upprätthålla relationer. Varför gjorde han inte det?

Gritt ** …men värd att se i alla fall! Norge

Filmen är för lång, och lite spretig. 2 timmar är lite mycket för att berätta denna historia. Men Gritt är verkligen en intressant person. Hon har så mycket idéer, vill så mycket, och har inga redskap, ingen utbildning, ingen sammanhållen livsåskådning som ger stöd. Och inga vänner som ställer upp. Men kanske orkar man helt enkelt inte med sådana vänner? Hade jag orkat med Gritt? Tveksamt. Hon bluffar, visst, hon lurar, hon stjäl även. Men efter alla dessa försök, och alla misslyckanden kommer hon till sig själv, när hon får låna en stuga. Där får hon ihop de trådar som kan väva någon slags struktur- fint i filmen med att hon bokstavligen knyter ihop trådarna.  Och därför tycker jag att du ska se filmen. 1. Känslan av det förlorade fåret, som söker sig till andra får utan herde de också.  2.  Tar scenen med när hon röjer undan allt i och kring stugan hon har lånat, och lämnar tillbaka nyckeln och ger sig av. Den inger hopp, känner jag. 3. Skulle vilja fråga Gritt vilken utbildning hon skulle vilja gå. Något riktigt, något som ger redskap att utföra det arbete hon egentligen skulle vilja göra. Hjälpa henne med det.

The Macaluso Sisters –Le sorelle Macaluso ***** Italien Sicilien.
En pärla, mycket berörande. Inte många svar, men vackra bilder om människor som försöker leva det liv de har fått. Jag undrar ofta när jag träffar gamla människor med ett liv bakom sig varför de är som de är. Den där gamla kvinnan som nu har dött har också varit ett barn, en flicka, haft systrar, drömmar, förlorad en massa, och gått miste om en del som hon rimligen skulle ha fått. Alla som drömmer om att bli danslärare blir inte det. En del får arbete på slakteri. Som laboratorieassistent. Och går miste om kärleken. Man vet så lite om varför det blir som det blir. 1. Känner ett lugn i att saker och ting alltid blir som de blir. Det får vara så, och hur det blir är verkligen inte skrivet i stjärnorna, utan det beror ofta på om man får de redskap och möjligheter i sina händer eller inte. 2. Scenen när dinosaurieägget som systrarna plockar med sig när de är på väg till stranden dyker upp igen i slutet av filmen. I en låda, ett minne från en tid långt, långt tillbaka. Lilla systerns glädje över ägget, men hon själv blev aldrig vuxen. Minnen ska vårdas 3. Dans-systern. Skulle vilja veta vart drömmarna tog vägen… Om det blev något som hon hade drömt om som barn… Se filmen! 5 snöflingor!

Never Gonna Snow Again **** Polen Tyskland
Ni har hört kanske sången Little Boxes on the Hillside… Denna film handlar mycket om Big Boxes på en rad. Alla hus är unika och stora, pampiga, men alla är samma. Varje familj är olika, men deras liv är det samma: de är olyckliga och dricker och röker och längtar efter att vara i sin kropp. En magi-kunnig hypnotisör och massör blir indragen i en massa människors tomma liv i ett av Warszawas ’gated communities’. Ett lyx-ghettos olyckliga invånare blir genomlysta med skarp blick. 1. Det är synd om människorna. Det är bara att inse. 2. Mycket vacker magisk scen när huvudpersonen träffar, eller snarare får kontakt med sin mamma i någon slags foyer med blinkande ljus. 3. Massören är så duktig, att man längtar efter en behandling, inte prata.

Night of the Kings – Le nuit des rois ***** Côte d’Ivore, på franska det mesta.
Fantastisk film i extrem miljö. Tänk dig ett modernt fängelse. Ta bort allt förutom det yttre skalskyddet. Inga dörrar, inga möbler, ingen el och alla fångar blandade och överallt. Ett eget samhälle, som har sina regler och sin etik. Och sitt styrelseskick. 1. Det går att skapa skönhet ur intet. Med fantasins hjälp. 2. Scenen där huvudpersonen berättar sin första historia och ett helt gäng fångar hoppar fram som dansare, och samtidigt som har berättar spelar de upp det han säger. Han säger: ’skorpion’ och de bildar en skorpion med sina kroppar. Otroligt vackert och mera inspirerande än att visa en film på en tv-skärm. Kan vi berätta? Kan vi bara visa film? Kan vi dansa? Vi behöver mera sådant! 3. Ledaren Barbe Noire skulle vara roligt att prata med. Han är i filmen vid livet slut, och hans liv räcker nog till en film till antar jag. Han har skarp blick och på något sätt i detta helvete vill han väl, det intrycket fick jag i alla fall. Se filmen! 5 snöflingor!

Beginning –   Georgien
Bara det att det är en georgisk film gör den värd att se. Det är i Europa, men längre bort än Turkiet. Själva berättelsen känns lite udda: förtryck av Jehovas vittnen, men det handlar främst om Yana, hennes bakgrund, hennes känslor, äktenskap. Hur jag nu ska tolka slutet vet jag inte. Jag blev inte riktigt klok på filmen. 1. Förvirring. Vad händer egentligen? 2. Dopet i floden: varför i hela friden doppas alla bakåt i vattnet medan de håller för näsan? 3. Yana, hon behöver hjälp i sin ensamhet.

Aalto **** Finland
Fin film som tar dig till många av BÅDE Aino och Alvar Aaltos verk. Är du intresserad av arkitektur och design är det en sevärd film. Fina bilder från hela världen med hans verk, och mycket bakgrundinfo.
Frågor man kan ställa sig:
 arkitektur är av alla kulturyttringar den mest tillgängliga. Vad tycker du?
 Tänk på en vacker stadsdel. Vad är det mest iögonfallande? Vad behövs?
 Vilka av de visade byggnader gillar du mest? Varför? Vad är kännetecknande för den?
 Formgivning – varför tror du vissa föremål blir klassiska?
 Spelar det någon roll om ett vackert föremål säljs på IKEA eller på fina Designbutiken?
 Har IKEA vackra föremål?
 Vad är vacker? Är det att proportionerna stämmer?

A Song Called Hate * Island
Ganska intressant film, när jag nu har sett den. Den saknar dock en del för att kunna förstå var ockupationen handlar om. Men en bra fråga som ställs är: Liksom Olympiska spelen är Eurovision Song Contest inte politiskt. Eller? Vad är politik? Som alltid när det gäller Palestina blir filmen lite ensidig, vänskap skapas innan resan med bara med palestinier, och det ger en bias åt upplevelsen. Inga andra länder som är med på ESC som har några problem med grannar eller minoriteter? Men det som är bra är att de (Hatari) vill någonting utöver ’vinna’.

Radiograh of a Family    Norge/Iran/Schweiz
Otrolig fin film, men nästan mera än en dokumentär, det är trots allt en berättelse om öst och väst som Enligt Kipling aldrig kan mötas, men enligt Goethe inte går att skilja åt. ’Huvudpersonen’ är ett hus i Teheran där många scener är tagna. Rummet skiftar bit för bit allt eftersom åren går, från väst till öst, från modern till traditionellt, från innan revolutionen tills idag. Ett fotoalbum är också viktig. Mycket snyggt gjort, allt. Mycket intressant och belysande. Kan man vara muslim och kvinna i Geneve och känna sig en hel människa på 50-talet? Går det att vara sekulär i Teheran och vara en hel människa efter den islamiska revolutionen? När är man Någon? När blir man Ingen?

Flee ***** Danmark
Mycket fint gjort tecknat film om en framgångsrik afghansk flykting i Danmark. Trådar nystas upp och en historia berättas, mycket varsamt. Vad ska man hålla tyst om? Vad ska man berätta för vem, och när? Är allt man är med om ’allas’ egendom eftersom det angår andra också, eller finns det sånt som är ens eget? 1. Lättnad. Saker och ting faller på sin plats om man får ihop sin historia, och vågar berätta den. Sorg, för allt det svåra det innebär att vara människa. 2. Ingen scen direkt, annan än den där han ligger på mattan och berättar, och där man ser hans känslotillstånd trots begränsningarna som tecknat för med sig. Jag tycker i vanliga fall inte om tecknat, annat än Bamse och Flintstones, men denna mix av skiss och och tydligt tecknat blir helt enkelt bra. 3. Jag skulle vilja fråga Frågeställaren, vännen som lockar fram historien hur han vågade. Det är ju explosiva saker man hanterar. Han gör det så fint. Se filmen! 5 snöflingor!

Gagarine    Frankrike
Visste ni att det fanns en förort i Paris uppkallad efter Gagarin? https://en.wikipedia.org/wiki/Cit%C3%A9_Gagarine
Filmen är ett motstycke till filmen Les Miserables från 2019, som också bör ses. Jag tycker att den här filmen tillför mycket till diskussionen om förorten i Sverige också, och det är bra att se båda dessa filmer. Filmerna är rätt så olika, men tangerar samma frågor. 1. Känslan kvar efteråt: Glöd! Brinner man för något så satsa, mot alla odds! Vänskap bär, över könsgränser och etnicitet! 2. Scenen som gjorde intryck: när ’växthuset’ är klar och fungerar. Jag tänkte på Eden Project i Cornwall. Ja, Youri (huvudpersonen) åstadkommer mera än Eden Project, fast i mindre skala. 3. Någon att ta en kopp kaffe med: Youris mamma, som sviker sonen så totalt, men har hon ett val? Ja, man har alltid ett val. Hur tänkte hon?

Mama ** Kina Frankrike
Fina bilder, men jag tyckte att filmen var svårt att följa. Var är de? Vilka är det? Vem bor var med vem? Väldigt lite dialog, och då i stilen med: matar du hönsen? – Ja, jag matar hönsen. När det är alldeles uppenbart att hon matar hönsen. ” In the end, only memories, images and sounds remains.” ja, vad minns man? 1. Känslan: Vad är det som händer egentligen? Oro. 2. Scenen: när de bär den döende kvinnan på bår på långa avstånd till staden. Också här temat staden – landet. Migration. 3. Vet inte, de var så tysta alla, finns det någon att prata med? Ja, det gör det säkert, men att komma igenom den barriären är nog inte lätt.

Limbo   Storbritannien – spelas på de Yttre Hebriderna.
Udda, lite rolig film, med ganska stor dramatik. Fina bilder. 1. Känslan: vemod, tänker på psaltaren 137 ”… i pilträden som växte där hade vi hängt våra lyror….bad oss att sjunga …..hur kan vi sjunga Herrens sånger i ett främmande land? ” Är det rätt att be flyktingar om en sång? Är det just musiken, sången som förlöser och befriar till slut? 2. Scenen. Huvudpersonen är ute på vandring på de Yttre Hebriderna och kommer in I ett härbre, stall, där det finns en brinnande eld. Där träffar han i drömmen sin bror som valda att fortsätta kämpa den väpnade kampen i Syrien. Vacker scen och den stämmer till eftertanke. Elia i grottan-scen på ett sätt. Vändpunkten. 3. Läraren, hon är fantastiskt (dum) men rolig och engagerad! Hon är en karikatyr av läraren för invandrare. Inte ett måste, men värd att se, en bra film med fin gestaltning. Om man tål överdrifterna i skolsalen, som är engelsk humor när det är som sämst eller bäst, beroende vad man tycker.

The Last Bath    Portugal – Ultimo Banho
Det är så synd att man alltid översätter filmtitlar, oftast helt I onödan. Jag kan inte portugisiska, men av ordet ultimo förstår jag att det är inte bara är ’sista’, tidsmässigt, utan även det yttersta, rumsmässigt eller längst bort från mitt perspektiv, och även ’sist men inte minst’ av betydelse. Så jag kan tänka mig att titeln lika gärna (eller hellre) skulle kunna översättas med ’Den slutgiltiga reningen’. Katarsis. Filmen handlar om, tycker jag, om vad man vill ha ut av livet, och på vilket sätt. Josefina vet precis hur hennes liv kommer att se ut: hon ska gå vidare i klostret där hon bor med att ta hand om ungdomar, och det gör hon rätt i. Hon behövs där. Och för att besegla detta livsval vill hon ge de ”ultima” löften: hon ska bli nunna och avstå från egendom och egen familj, utan hon ska viga sitt liv åt andra i Guds tjänst. Skulle jag kritisera henne för detta? Nej, hon vet vad hon gör och väljer rätt. Men så väljer Livet en annan väg. Kanske kommer hon tillbaka till klostret, det vet vi inte, men med stöd av en äldre nunna (abbedissan?) väljer hon Alexandre, hennes systerson som är uppvuxen hos sina morföräldrar, och mormor redan har dött. Alexandre och morfar har klarat sig så där på gården, verkar det som, tills morfar dör. Detta med kroppslig närhet hade Josefina valt bort i och med klosterlivet. Men nu tvättar hon han tvätt och hans kropp. Tills hon själv måste ta sitt slutgiltiga, ultimata bad. Mycket fin gestaltad film. Vackra vingårdar. Vackert landskap, vacker historia. 1. Känslan kvar: Ja! Det går alltid att tänka om! Välja en annan väg, som vuxen, som tonåring! Det går! 2. Scen: Josefina sitter i slutet på filmen på en bar och raggar. Vilken annan människa är hon som vamp och som nunna. Men ändå samma. Varför dömer vi på folks yttre? För att vi inte själva ha tagit det Ultima Banho kanske? Är vårt dop det ultima banho? Kallelse till att vara människa och inte döma? 3. Skulle vilja fråga Josefina efter filmepisoden i livet hur hon ser på framtiden, och om blod är tjockare än vatten. Är det det? Man säger också: blod kryper, där det inte kan gå. Säger man så på portugisiska med?

The Salt in Our Waters    Bangladesh
Liksom Persona Non Grata en historia om staden och landet, men då i en feodal muslimsk setting i Bangladesh. Men också en miljöfilm. Klimatförändringarna påverkar Bangladesh mycket, då så stor del av landet är mycket låglänt och ligger vid havet. Vart ska människor ta vägen, med fler stormar, högt vatten och sämre fiske? Jag tycker ofta att naturfilmer på tv saknar det mänskliga perspektivet, som om vi människor inte rymmer i naturen. Att vi inte uppför oss som en del av naturen är en annan sak. Men den här filmen är också en naturfilm, fast man inte lär sig några växter eller djur, men naturen är alldeles närvarande, men skönhet och hot. Tar liv och ger liv. Det är också en film om konst och konstnärskap. Om att ge barn möjligheter, och begränsa barnen i deras utveckling. Och om ekonomi och makt som kommer med pengar och pengar som kommer med makt. Att filmen blir lite gullig ibland, och lite ”blåögd” gör att den inte får 5 krabbor, utan 4. Värd att se är den i alla fall. 1. Känslan kvar: Vacker! Skönhet! Jag vill dit! Men inte när det stormar då. 2. Scenen när alla barnen håller på att skapa och bygga på sitt, och ta sina luftfiskar runt i byn! Barnsligt glädje som ska dödas av de (vissa) vuxna. 3. En kaffe med byhövdingen, för att höra vad han ser för framtid för byn… och dess styrelseskick.

Liborio   
Dominikanska republiken (andra hälften av ön där Haiti utgör västra delen) första hälften av 1900-talet, tänk på Thoreaus Walden på 1800-talet, lägg till en skopa messiansk nyandlighet och kult. Ett socialt experiment i naturlig miljö. Dans, musik, godhet. Kan det vara kittet i ett samhälle? Liborio visar detta, han utnyttjar inte makten han får. Men som så ofta tolereras inte sådana nya projekt av dem som har den yttersta makten. Jag hade aldrig hört talas om den här rörelsen, som bombaderades med napalm på 60-talet av Amerikanerna, men det var 40 år efter Papa Liborios död, och rörelsen ska även ha några anhängare kvar i dag. Googla om du vill veta mera. Mycket fin film. 1. Känslan kvar: vilken kraft det finns I sang, musik och dans! Satsa på det du! 2. Scenen när han inte förmår uppväcka ett dött barn. Rörande, när han ändå visar att den döde finns… Liksom i The Macaluso Sisters. 3. Liborio är en sådan spännande person att man verkligen skulle vilja träffa honom. Han har kraft – och missbrukar den inte! fyra cirklar! OOOO

Conference   Ryssland, m.fl länder
Enormt seg början på filmen. Men sedan tar den sig. Så håll ut! Det som först ser ut som en trött samling tysta människor, visar sig vara en samling traumatiserade människor som alla bär på sina minnen- som är rätt så olika. De har alla sina minnen och sina förluster av ett gisslandrama på ett teater. Och alla bär på sitt. Alla har frågor, alla bär skuld. Att bära skuld är en tung uppgift. Det vet vi. Och förlåtelse finns inte att få som en kopp kaffe ur en automat. Relationer blir ansatta, människor gör saker de sedan ångrar och som har livsavgörande resultat. Och det gestaltas fint i början av filmen, utan att man förstår då. Men rensning är att tungt jobb att utföra. Diagonalt, mellan bänkraderna, och det är inte färdigt förrän allt är gjort. Det tar tid, i filmen också. Slutar du dammsuga när du har gjort halva rummet? Nej. Men den dammsugning som behövs inom oss, slutförs inte alltid. Och det är ett problem. Men det går att göra. Tiden däremot läker inga sår. Jag hittar inte filmen på nätet, kanske kommer den på Draken Film så småningom.

1. Känslan kvar: Nedtyngdhet, ett för stort lass att bära…
2. Scen som gjorde avtryck: när huvudpersonen med hjälp av andra som vill stanna för att göra jobbet färdigt, barrikaderar dörrarna. Ingen in och inte ut nu!
3. Dottern, som verkar glömma sin lilla dotter. Ta tid till henne, skulle jag säga.
   https://www.youtube.com/watch?v=ov66vapBdx0

The Killing of Two Lovers **** USA
Ett förlorat äktenskap? Detta är ’landet’. Byn Kanosh I Utah där filmen är inspelad, går att hitta på Google maps. ( https://www.google.se/maps/place/Kanosh,+Utah+84637,+USA/@38.8031374,-112.456506,14z/data=!4m5!3m4!1s0x874b48a3b0f7d781:0xf12ce1b4add4e03f!8m2!3d38.8013558!4d-112.4374387) i streetview kan du se husen.
Några hundra meter mellan platserna där det inspelas. Förvånande likt en liten by i Skaraborg. Det finns egentligen en hel del fina hus, från den tiden då bygden blommade. Fyra barn från den tiden då de var en familj på riktigt. Pappan har flyttat till sin pappa, på slutet av byn. Mamman har en älskare som vill leka pappa. Ja, vad gör människor för att få leva det liv de vill leva? Vet de vilket liv de vill leva? Jag tyckte det var en bra film, välgjort, kanske värd mera än fyra raketer. Eftertänksam och utan pladder, naken, något som jag ofta saknar hos amerikanska filmer. Detta är inte Hollywood, det märks -som tur är. 1. Känslan kvar: tappert! Gott att se några som inte ger upp! Några har i alla fall gjort en barnkonsekvensanalys av sina handlingar. 2. Scen. Överraskning för barnen: de ska skuta upp raketer med fallskärm, alltså inte fyrverkeri med färger. Och en går inte iväg. Dottern var också för stor för att gilla sånt. Och detta på festplatsen i byn, annars övergiven. En bild för hela filmen. För livet i stort. Alla raketer går inte iväg. Även om man siktar på trädtopparna …. 3.Vem jag skulle vilja träffa: Inte prata med någon, men sitta på samma restaurang med hela gänget, och beskåda det hela lite på avstånd. Upptäcka kärleken som finns där mellan dem alla. Man blir lite varm av sånt.

Undine **** Tyskland /Frankrike 2020
Bara efteråt förstod jag att det var en ”saga”. En historiker på ett museum är också vattennymf. Magi alltså, och en nymf kan man inte hålla fast. Jag tycker i allmänhet om tyska filmer, de är ofta välgjorda och inte så sensationella, men ändå spännande. Men det jag kommer ihåg nu, efter den, är mest en liten vag känsla av flyktighet. Något ogripbart har jag sett. Inte drömskt eller något fantasifull, utan bara det att man inte kan fatta, begripa allt. Tänker på min favo-filosof Levinas (jag är verkligen själv ingen filosof, och jag kan inte hans filosofi, bara snuddat vid den). Litauisk-judisk från födseln, men arbetade i Frankrike och skrev på franska. En av hans grundtankar är just att man varken kan eller ska begripa en annan människa. Be-gripa , det är något våldsamt över det. Det är något med att ta i sin hand, hålla fast. En annan människa är alltid en annan, och detta annorlunda är just det värdefulla. Och det känner jag är också filmens budskap. Det är mycket man kan veta, det är mycket man kan göra, yrkesmässigt och på andra områden. Men begripa en annan människa: ge dig inte på det. Låt henne vara en gåta. Hon är värd det. 1. Känslan kvar: som jag skrev: ogripbarhet, flyktighet. 2. Scen: många fina scener, en fantastisk scen är när en liten dykare simmar fram i ett akvarium… och… Ja se filmen! 3. Jag skulle vilja träffa killen (Christophe) om 10 år, och höra hur han minns det som hände. Länken: tyska wikipedia https://de.wikipedia.org/wiki/Undine_%282020%29

Days  Taiwan
Ja, en fin film på sitt sätt, jag var kanske trött när jag tittade, men den var lite väl långsam och lång… drygt två timmar, mycket lite händer, men det som visas är ensamhet. Värk. Smärtbehandling. Och sysslor visas som en meditation, vilket jag tycker ett fint sätt att förhålla sig till rutinarbete. Laga mat som en meditation. Och kameran star stilla hela tiden så länge scenen pågår. Bara det ger en långsam känsla. Man ser allt. Man hinner se allt. Grönsaker tvättas, noga, lagas sedan. Regn ute, vind, man hinner se…Men bara från en vinkel, tills scenen byts, och vinkeln är ny. Två människor med helt olika liv och förutsättningar möts, den ene har beställt massage, den andre ger massage. Köpa och sälja. Något mera -men bara kort- något som liknar vänskap, men som är bara avslutningen av en transaktion. Ojämna förhållanden: makt – maktlöshet. Jag ångrar inte att jag har sett den, den var fin, men jag ska inte se om den. 1. Känslan kvar: ensamhet. 1+1 = 2? Eller är 1+1= 1+ 1? 2. Scenen som gjorde intryck: när den ene betalar den andra, och ändå går efter för att bjuda på lunch. Liknar vänskap. 3. Mycket tyst film, inte mycket blev sagt. Känner nog inte direkt för att prata med någon av dem. Inte för att de inte skulle ha något att berätta ytterligare, men för att de verkar svårpratade, båda.

Notturno  italien
Nja, tyckte att beskrivningen jag läste innan jag såg filmen sa lite för mycket, lite missvisande. Som jag uppfattade filmen rör den sig i skärningslandet mellan Turkiet, Irak och Syrien, inte så mycket mer, men jag kanske har fel. Rörande bilder, fina scener, det jag minns mest efteråt är sorgen i rösten och rörelserna hos mamman som besöker platsen/fängelset där hennes son torterades och dog. Fruktansvärd. Väldigt fint filmat. Otroligt fina bilder från ett vattenrikt område (Irak nedströms de stora floderna?), någon åker ut med båt. Jag skulle vilja veta mera om platserna, där det är som man är i filmen.

Digger   Grekland
På kanten av en enorm, verkligen en enorm gruva kämpar en skogsbonde för sin rätt att leva det liv han vill på den jord han äger, norra Greklands fastland. Det går sådär. Frun stod inte ut, och har för många år sedan försvunnit till Kreta med den då unge sonen. Efter många år dyker sonen upp med motorcykel och krav på sin far i bagaget. Vilken sida väljer han? Det traditionella livet eller det ’moderna’ med förstörelse av natur och miljö som följd? 1. Känslan kvar: kärlek till jorden är stark. Ge inte upp! Att rädda en människa är kanske att rädda sin framtid. 2. Scen: Huset som förstörs, en hemsk scen, men samma grävskopa som förstör huset…. Ja då får du se filmen. Avslöjar inte mera. 3. En öl med sonen om de minnen han har från sin barndom I garden. Och hur han ser på sin framtid skulle vara spännande att samtala om.

Und morgen die ganze Welt (And Tomorrow the Entire World)   Tyskland
Igen en bra tysk film, välgjord. Men kanske lite förutsebart. Överklassflicka, första års juriststudent, engagerar sig i ett kollektiv av antinazister. Förälskar sig i slagskämpe som är ledare, men som är med för slagens skull, han är inte alls ideolog. Han kommer undan när det brinner. Nåja, det är inte det som är intressant i filmen. Det intressanta är att ultrahöger är på frammarsch, och som bekant inte bara i Tyskland. Man kan i oändlighet analysera varför, vad det beror på, vilka som stödjer osv. Denna film handlar om hur man ska bekämpa deras framfart. Om man kan bekämpa deras framfart. Med våld eller med fredliga medel. Vedergällning som princip? Hur förhåller man sig till det? Kan man genom studera juridiken stadga rätten, demokratin? Jag tänker också på tv-serien Den tunna blå linjen, där det förekom en ultrahögerdemonstration, polisen emellan och barnfamiljer, vanliga människor och våldsamma antifascister blandade på andra sidan. Hur förhåller man sig i ett sånt sällskap? Vad är polisens roll, och hur utför de sitt uppdrag? Filmens titel är tagen ur en nazistisk kampsång: idag hör Tyskland oss, imorgon hela världen. Det lägger ett ansvar på den här tyska juridikstudenten: om vi inte stoppar dem nu, drabbas hela världen (igen). Regissören har själv varit med i en antifa grupp i sin ungdom, och det kan man märka. Liksom huvudpersonen är hon av överklass, och har en väg ut, om det börjar brinna. Det har vi vita medelklass alla egentligen. Nu börjar jag tveka, kanske 4**** ändå?

1. Känslan kvar: lite avundsjuk på att inte vara ung längre, det var så spännande!
2. Scen: det fanns många fina scener, en rolig scen är när det försöker komma in i staden som är avstängd för att det förväntas bli bråk mellan fascister och antifascister. De kör dit i mammas fina bil och säger till polisen att de ska på bröllop. De är finklädda och släpps igenom. Men också otäcka scener med slagsmål.
3. Slagskämpen som inte står för något egentligen, bara för våld, när han vet att han far tar ut honom ur elden när det behövs. Hur tänker han? Tänker han?

La Boda de Rosa – Rosa’s Wedding   
Äntligen en filgod-film. Utan komplikationer, men ändå rolig och to the point. Värd att se, kul, men inte så djup. Det behövs väl inte alltid? Rosa är dötrött på allt och alla som hänger på henne, behöver henne, dra fördel av hennes sätt att alltid ställa upp. Därför planerar hon att viga sig. Översättningen Wedding blir inte bra, som så ofta. Varför håller man på med att översätta filmtitlar? La Boda skulle bättre kunna översättas med vigningslöften. Ett ord som används för bröllop så klart, men wedding hör ihop med foga samman. 1. Känslan kvar: eufori! Lyckan finns om du är bestämd, kanske du får den – en stund. 2. Scen. Vackraste scenen kanske när hon vandrar runt i sin sedan några år döda mammas syateljé. Tiden har stått stilla, och allt är vackert och lugnt. Hon landar. 3. Beställa en prästskjorta hos Rosa, och medan hon tar mått höra lite hur det går, med hennes dotter och allt.

Kamrater    Ryssland
Det är spännande att få inblick i någon som verkligen trodde på sovjet -ideologin. Filmen visar både hur farligt och fel kommunismen var i verkligheten, men även hur någon kunde tro och lita på att det ändå var till det bästa. Vi som är uppvuxna i väst vet så lite om Sovjetunionen, bortom klichéerna och de fakta som står i historieböckerna. Men hur upplevde människor sin värld? Hur kunde man vara en trogen partimedlem och pamp óch dra fördel av sin position? Är vissa mera kamrater än andra? Ja, jag vet absolut för lite om detta, och vill se mera. 1. Känslan: förvåning. 2. Scenen: när huvudpersonen börjar gräva i jorden på en kyrkogård i en by, där hon tror dottern har grävts ner på ett ovärdigt sätt. 3. KGB-agenten som verkligen tar en risk för att hjälpa huvudpersonen att hitta sin dotters lik. Skulle vilja veta varför han hamnade inom KGB, verkade inte passa där.

à l’abordage!   Frankrike
en filgood-film till! Ett kort möte tjej-kille i Paris och fortsättningen i franska alperna. Inte som killen tänkt. Två killar på temat ovanlig vänskap. Helt enkelt en kul film, med humor och allvar. 1. Känslan efteråt: filgod. 2. Scen: massa roliga scener. 3. En öl på karaoke- stället vid campingen. Då kan man träffa alla! Och sjunga med!

The Father    Storbritannien – Frankrike
Oj! Vilken fin gestaltning av växande demens. Aldrig sett en film som ger just den känslan som demensdrabbade själva måste uppleva. En film alla borde se. Att jag ”bara” ger den 4 stjärnor är för att själva storyn inte är så mycket. Det är kanske inte en berättelse som berättas, utan en känsla som förmedlas genom dialoger och bilder. Och vem kan göra det bättre än Anthony Hopkins? Man upplever som tittare hur det är att ha demens. Prova. Se den.

Sanna mödrar    Japan
Mera i tid kunde inte denna film visas, med turerna kring stulna barn från vissa länder i internationell adoption. Man ska absolut också läsa Salomos Domslut i bibeln (1 Kungaboken 3), som ställer samma frågor: föräldraskap ska visas. På söndagsskolan fick jag berättelsen uttydd så här: den biologiska mamman ville att barnet ska leva, och ger det hellre bort än att det dör. Medan Salomos domslut inte säger något om biologi, utan drar slutsatsen: den som vill/kan ge barnet en framtid, trots allt, ska ha vårdnaden, oberoende av biologin. I Sverige har vi också sett kampen mellan biologiska och fosterföräldrar, med dödligt resultat. Detta är inte lätta frågor, och filmen ger inga lätta svar, utan tvärtom problematiserar den föräldraskapet på ett fint sätt. Det finns så mycket värme i den här filmen, så mycket förstående och kärlek, och som det brukar vara i japanska filmer: så fina dialoger som låter också tystnaden tala. Man känner automatiskt för båda kvinnor, och adoptivpappan, man behöver inte, och kan inte välja sida. Det öppna slutet i filmen gör detta möjligt dessutom. Samarbete kan vara något gott. Tänk om kvinnorna i Salomos fall direkt hade sagt: barnet som lever är vårt, vi bor och lever ihop och tar ett gemensamt ansvar. Så långt går inte filmen heller, men vem vet vad som hände efter filmens fiktiva historiebeskrivning tog slut? En ny film? 1. Känslan kvar: värme, och bra att de inte dömer, inte drar för hastiga slutsatser! 2. Scenen: den unga kvinnan Hikari som har fött barnet kommer tillbaka till hemmet som nu ska stängas och där hon har fött barnet som blev adopterat. Mycket fin scen och samtal. Fin miljö. 3. Chefen till Hikari, som är så förstående och öppnar sitt innersta för henne, vilket han inte alls hade behövt göra, men det var starkt gjort. Hikaris föräldrar så klart också – ser de inte vad de gör?

Dating Amber ** – Irland
90-talets problem för gay ungdomar på Irland känns inte riktigt något jag vill fördjupa mig i. En ungdomsfilm, men kanske inte riktigt aktuell för konfirmander heller? Okay dramakomedi om du tycker om sånt. Inget jag ångrar att jag har sett, men inte ett minne för livet. Fanns några luckor, tyckte jag. två husvagnar… inte mera.

Mon Amour    Frankrike – språk: franska och ryska
Konstigt nog egentligen, eller inte konstigt nog, men jag tror att detta är den bästa filmen jag såg på hela Göteborgs filmfestival. Men varför kan jag inte riktigt fånga, och det är kanske just det som gör att jag tyckte så mycket om den. Något har det att göra med att den är så skickligt gjort, klippningen är så att man hör en fråga – ofta ganska intim fråga – på franska, medan man kan studera ansiktet på den som får frågan, studera så att säga hur hen tar emot den, och sedan får man ett mycket ärligt svar, mycket ärligare än vad man har väntat sig, på ryska. Det blir så äkta, det blir ett sådant äkta möte med personerna i filmen och med mig som tittar. Frågor till gamla men också unga, härjade människor om kärlek, om vad de föll för hos sin partner, om hur livet har blivit, vad man kan och inte kan drömma om, vad man kan och inte kan vara tillfreds med. Jag fattar inte hur en fransk stadsbo, gay, vågar åka till Sibirien, och hur han lyckas få förtroendet för dem han möter… Det är klart, där det inte gick, de som han inte fick kontakt med, är inte med i filmen, det förstår jag. Men denna enorma gräns mellan Öst och Väst, mellan fattig och rik, mellan de med makt över sitt liv och de som inte har det, mellan hetero- och gay, mellan män och kvinnor, mellan påklädda och nakna, allt detta överbryggar David Teboul i sin film. Men som sagt, hur han klarar detta vet jag inte. Kanske är det med livet som insats? Med hans egen smärta som insats? Hans egen förlorade kärlek och döden av hans partner vävs igenom filmen, och är kanske kraften som gör att han kan göra resan. Men jag höll andan många gånger under filmen, och blev stark berörd. Nästan tre timmar är lång för en film, men ge dig själv chansen att träffa de här människorna, och studera deras ansikten! 1. Känslan kvar: överväldigande förtroende man får genom filmen. 2. Scen: en blind kvinna intervjuas. Hon minns sin man bara som ung, hon ser inte hur gammal han är, ett sådant fint samtal! 3. Man skulle helst vilja prata med alla i filmen, om språket fanns, om tiden fanns, om förtroendet fanns. Men inte med ett glas vodka tack! Det blir lått för mycket! 5 (tomma) glas för filmen!

Time to Pause * dokumentär, Storbritannien.
En stillbildsfotograf som själv är i karantän, gör en pandemi-dokumentär av nätsamtal med folk över hela världen. Värd att se, man möter människor och hör deras tankar och ser deras känslor speglade i deras ansikten. Men inget jag egentligen minns något ifrån.

Molecules * Italien
Ja, så där… Venedig är en underbar stad, och mycket speciell när alla turister är borta. Men filmen kan inte riktigt fånga mitt intresse, trots familjeminnen och någon slags story i bakgrunden. Fina bilder, visst, fina scener på gyttjebankarna på de öar som hör till Venedig där väl aldrig en turist kommer…
Lockdown Cinema * också ett pandemi-verk, korta filmer på några minuter, som jag misstänker har varit roligare att göra än att se. Jag tror de kan nå sin publik snarare på ett museum, några minuter visning, än att man blir nöjd i biosalongen eller biosoffan hemma.

Till sist: när man läser en roman skapar man sina egna bilder, och författaren kan beskriva vad någon tänker. Ser man en film blir bilderna presenterade, men vad människor tänker och känner måste man föreställa sig själv – som om det vore jag som var med om detta. Som om jag var med och såg detta hände. Ja, man är med och ser saker hända förstås. Liksom alla bara kan tolka sina egna drömmar, kan alla bara tolka det man ser på film själv. Film berör människor på olika sätt. Och vad någon tycker är en bra film, tycker en annan är inget att se. Så jag vill inte övertyga dig om att ’den och den filmen är bra’ utan bara visa lite hur jag upplevde filmen, vad jag la märke till, pga. mina erfarenheter och mitt liv. Vad som berörde mig, vad jag minns efteråt, och vem jag tyckte var en person som jag skulle vilja veta mera om. Film är naturligtvis lögn, liksom poesi, liksom romaner. Men film är berättelser som måste berättas, och där sanningshalten inte alls är viktig. Det viktiga är att jag är med om något som jag annars inte haft någon aning om. Känslor som aldrig hade väckts, egna minnen som aldrig hade vaknat upp igen. Jag ser mitt liv i filmens ljus, i filmljuset. Jag ser kärlek i människors ögon, kärlek och längtan i deras beröring av en annan, rädsla för att göra fel och bli avvisad, och ett lugn som sprider sig när någon inser att livet är just så det levs. Att livet är en gåva, och inget man äger. Och att vi människor är skapade medskapare. Och att lärjungaskap är ett livslångt uppdrag. Det är film. För mig.

I texterna målas det upp en bild: var och en av oss ska få sitta under vårt fikonträd, i fred ska vi leva tillsammans. Ödemarken ska lysa av bäckar och grönska, marken ska ge sin gröda utan att vi behöver pressa ut det sista ur jorden… Det är inte för stort, det är en verklighet att hoppas på, att arbeta för. Det är fullt möjligt. Det är inga ouppnåeliga drömmar, utan visioner att hämta kraft ur. Det är inte att drömma sig bort i en sagovärld, nej, det är att ta Guds löften på allvar. Ska vi göra det? Ska vi här i Mariestad ta Gud löften på allvar? Ska vi ändra vårt liv, så att fler får plats runt vårt bord (i år inte bokstavligen, men som bild är bordet bra), så att Corona inte får fäste, naturen inte pressas ut och jordens temperatur inte höjs? Ska vi göra vårt bord större när tillgångarna ökar? Det blir så lätt att ta över språkbruket från politiken, att man måste se till realiteten, att vara förankrat i verkligheten. Men varför skulle vi det? Kan vi inte ta Guds ord på allvar? Att Fredsriket kommer, att Guds rike är nära, alldeles nära, så att vi kan nå det när vi bara sträcker ut våra händer till varandra…

Vi var inte naiva, vi trodde att det gick att ta emot människor på flykt, och det gick faktiskt för några år sedan när så många från bl.a. Syrien kom. Utan större problem egentligen. Utan att vi ens behövde sänka vår levnadsstandard. Vi är inte naiva om vi tror att vi kan resa på ett annat sätt, skaffa el på ett annat sätt, göra oss oberoende av oljan ut jorden som orsakat så mycket problem på så många områden. Därför är det viktigt att hålla visioner vid liv, odla och sprida dem rentav. Dagen kommer, då det blir fred på jorden och människor kan leva tillsammans, utan att förstöra den jord vi lever på. Var så säker, men då måste vi börja här. Och nu. Med oss själva. Gud är Gud med oss. Med oss! Immanuel.

I kyrkan försöker vi hålla tidsschemat som ligger i kyrkoåret, annars blir det svårt att hålla ordning på psalmerna och texterna. Nu på söndag blir det HOSIANNA! Då vet man att advent har börjat! Hosianna-ropet  är både glatt och allvarligt: det är hebreiska och betyder ”Rädda oss då!” Så det är ett rop om hjälp, men samtidigt ett glatt rop, för vi ser att Jesus rider in i Jerusalem – inte för att han tycker det är häftigt, utan för att vi behöver honom, Davids son. Man kan tycka det är lite fel att han rider in som vuxen innan jul när han föds, men det är för att vi ska vara medvetna om varför han blir född, varför han vill vara vår lillebror, för att sedan bli vår storebror. Han vill visa oss vägen till ett liv värd namnet. Han kommer som befriare till oss alla, och inbjuder oss att följa honom. Också i Corona-pandemin. Också det livet med alla sina begränsningar vill han dela med oss.

Så även om du inte kan vara med som vanligt och sjunga eller lyssna, så tänk på att sången pågår världen över, dygnet runt i olika tidszoner, och du kan vara med genom att säga eller sjunga: Hosianna Davids son! Välsignad vare han som kommer i Herrens namn!

Glad advent önskar jag er alla!

Ett sådant område finns i bibeln också. Sinai, Horeb. Där fick Israels folk sin grundlag, och det firar vi nu på Pingst. Inte i Egypten, landet där Israel var trälar, landet som folket var tvunget att fly ifrån. Inte i Kanaan, det förlovade landet, landet som skulle byggas med lag. Nej, där emellan, i ett Ingenmansland, eller ett Allemansland. I skärningspunkten mellan Afrika och Asien. Så att ingen kunde lägga beslag på Gud och Guds ord. Alla har ska ha tillgång. Alla behöver livsreglerna: älska Gud och älska din nästa som dig själv.

Jag tänker det vid varje stor kyrklig fest: Är kanske detta den viktigaste festen för kyrkan? Det är en dum tanke. Man ska inte jämföra. Vi behöver inte välja alls. Vi firar alla fester. Men visst tycker jag att Pingst är en mycket, mycket viktig fest. För att den visar den kyrkliga …demokratin är inte rätt ord i sammanhanget.  Det handlar inte om folkstyre på Pingst, utan om ett bemyndigande. Pingsten är kyrkans födelsedag, och i den kyrkan får människor sitt uppdrag och sin inspiration. I kyrkan har du ditt uppdrag. Och:  det Luther betonade och det Sinai visar: Ingen kan lägga beslag på Guds ord och Guds livsbejakande regler. Guds ord åt alla. Och: Pingst visar oss att Ordet kan göra att vårt hjärta börjar brinna, och inte längre är ljummet. Pingst visar oss att orden ska få liv, och bokstäver kan bli som brinnande lågor. Det är ingen låga som förtär, utan en låga som inspirerar till att vara Guds medarbetare. Var med du också.