Livets skönhet och skörhet

Tänk på att din närmaste granne antagligen sover, om det är en myra, eller kanske en mus, och att din närmaste släkting är en schimpans. En Bonobon, dvärgschimpans som de hette förr. Du är inte ensam. Du har grannar, du har släkt. Du är kanske just nu inte tillsammans med andra människor, men du är inte ensam. Men man kan känna sig ensam. Ljuset i världen, ljuset i livet… När kommer ljuset tillbaka?

Betänk också Gustaf Frödings ord i dikten En fattig munk från Skara:

”… och solen går upp var morgon ny och björkar om vårarne knoppas – vi skulle inte jag hoppas?”

Allt du kommer att vara med om idag: du kommer att se samband med det ena som händer och det andra… Ett samband du ser är inte alltid självklart för andra, det beror på vad man har varit med om, hur man just idag associerar- jag ser en pelargon nu och då tänker jag Appleblossom, och så kommer fruktträd, så kommer Betuwe, så kommer Hallon, så kommer Snår, så kommer Dalby, så kommer Lund, så kommer Studier och så kommer  …   just nu kommer detta, imorgon kommer det antagligen andra saker, och för dig poppar igen helt andra saker och händelser upp när du tänker på ordet Pelargon. Det som verkar vara en tydlig orsakssammanhang för mig, är det kanske inte för dig.

Naturlagarna står fast. Det finns gränser för livet som gör att livet inte är möjligt utanför dem. Fysik, biologi, ekologi, kemi ja det finns lagar på många områden. Men de andra lagarna, de som inte är naturlagarna, de är vi inte bundna av. Dem måste vi själva bedöma om vi vill följa. ”Om du inte äter upp din mat får du inte glass till efterrätt!” Det är en regel, en lag som är högst godtycklig. Men att glassen om den står framme på bordet smälter, det är inte godtyckligt. De tio orden som de benämns på hebreiska, 10 Guds bud brukar vi säga, de är absolut inte naturlagar. Och de är inte alls som lagarna hos de gamla Grekerna: där följer brott mot gudomliga lagar av ett oundvikligt straff även om lagbrottet begås helt omedvetet. De tio orden är inte heller som lagarna hos fruktbarhetskulterna: Om man bryter en lag så mister man utdelning i slutändan. Nej, de tio orden handlar om att vi människor ska kunna behålla den frihet vi är skapade till: frihet att ta emot varje dag som en ny gåva. Att ta emot, utan baktankar, precis som små barn tar emot med glädje, utan att ens fundera på hur de ska återgälda det de har fått. Den öppenheten, den friheten ser man minska hos barnen när de växer upp. Och visst kommer man ihåg själv situationer då tilltron till andra fick sig en törne, seden en ordentligt hack, sedan kanske försvann. Varför blir det så?

För att relationer skadas när gemensamma regler som finns till med hänsyn till de svagaste överträds. När vi säger han eller hon i stället för du. När andra människor blir till för någonting, inte respekteras för sin egen värde. När vi vill styra andra att göra det vi vill, det vi känner för, det vi behöver.

Livet är skört, det goda livet går lätt sönder, men skönhet och skörhet hör ihop. De vackraste blommor håller inte särskilt länge. De vackraste platser kan man bara uppleva ibland. De vackraste relationer får sig lätt en knäck de med. Men det går att odla och plocka nya blommor, det går att upptäcka nya platser där man känner att man är nära paradiset, det går att läka såriga relationer, och det går att skapa nya relationer.

Ljuset återkommer, Johannes Döparen banar vägen för honom som ska ”tikkun olam…” en hebreisk term som betyder ’laga världen’. Världen är trasig, det sköna har visat sig vara allt för skört, fred är svår att skapa, men krig verkar lätt att starta. Vi måste laga världen, vi måste laga våra trasiga relationer, vi måste ta hand om vår värld och alla som bebor den.

Och vi kan inte det av egen kraft, det har visat sig. Men Tredje söndagen i Advent berättar om Johannes Döparen som röjer bråte ur vägen så att den av Gud lovade Messias kan komma fram och se oss i ögonen, och säga: Du kan, om du litar på mig!

Men att lita på någon man inte känner särkskilt väl är inte lätt. Det går inte lita på befallning. Och därför är det så bra att vi först också får höra om Maria som litar på Gud, litar på ängelns budskap. Och sedan även om hur Gud, helt försiktigt för att inte skrämma oss, kommer till oss som ett barn, i en krubba i ett stall. Och sedan får vi bygga upp ett förtroende, när vi mer och mer lär känna honom. Då vågar vi lita på honom!

Det blir bra.

Det blir bra i vår värld.

Den blir lagad.

Många hundra år senare kom några österländska stjärntydare till Judéen. Också de söker en kung, och de har gåvor med sig, och de vill se vad de anar. De har ju sett stjärnan! Var det planeterna Jupiter och Saturnus som sammanstrålade i Fiskens tecken de såg? Fiskens tidsålder kom med något nytt, det trodde de. Jupiter, det är stjärnan som symboliserar den högste guden, allfadern, och Saturnus tolkades som Judas tecken. Efter en del letande hittar de till stallet. Och de överlämnar gåvorna: guld, rökelse och myrra. En av dem brukar avbildas mörk, han med myrra.

Vad skulle du ha tagit med dig till Jesus i krubban? (Om du inte visste att det skulle vara guld, rökelse och myrra förstås!) Ett paket blöjor kanske? En filt? Vad behövde de?
Stjärntydarnas gåvor var kanske lite udda. Men när man tänker efter…
Gåvor till en nyfödd kung, en annorlunda kung som inte behåller sitt guld, som lär oss sedan att be, och kung som helar sår, sår på kroppen och på själen.

Det är symboliska gåvor stjärntydarna kommer med. Välgenomtänkta gåvor, väl behövda gåvor – även idag. Jag tror att Maria och Josef mycket väl kunde behöva lite tillskott i kassan, så där med en nyfödd i stallet, när de dessutom fick komma i väg snabbt till Egypten för att rädda sitt barn undan Herodes. Lite extra kontanter till en fattig familj är inte fel – inte heller idag. Så guldet kom till pass, även om guldet också har ett symbolvärde för kungaprakt och visdom. Rökelse – i ett stall? Varför denna väldoft? När man tänder den, går den tunna rökslingan upp i taket, upp till himlen och sprider sin väldoft i hela stallet. Rökelsen är en symbol för kontakten med Gud, en synlig bön skulle man kunna säga. Rökelsen poängterar förbindelsen mellan jord och himmel, mellan människor och Gud, mellan doft av jord och stall och doft av himmel. Och myrra, jag kan tänka mig att det förvarades i en alabaster flaska. Glas fanns inte mycket på den tiden. En helande salva med en rik doft till en nyförlöst kvinna med sitt nyfödda barn. Var det stjärntydarens fru som stoppat ner det i packningen, som gåva till Maria och hennes son?

Vi behöver alla hjälpas åt med att samla mycket guld till att lindra nöden här hemma och i hela världen. Guld till Ukraina, guld till fattiga i hela världen. Och då är det bäst att lämna guldet till barnet i krubban. Du vet att han inte behåller det för egen del.
Vi behöver också hitta platser och tidpunkter där vi kan komma i kontakt med Gud och med vårt innersta. En himmelsk väldoft kommer att sprida sig i världen då när vi tänder den rökelsen.
Vi behöver även hitta helande krafter i samhället, i världen. Det finns så mycket och så många som vill skingra, som vill dela upp oss i grupper, goda och onda, öst och väst, troende och icke-troende. I stället behöver vi foga ihop, se samhörighet, se det svarta inom oss själva, och det ljusa inom dem som inte är som vi, inte tror som vi, inte lever som vi. För att världen ska bli bebodd av hela människor, för att vi människor ska bli helande människor.
Var med och lämna det du har att bidra med. Och följ sedan barnet, från krubban till hans vuxna liv bland oss människor. Han är ju din bror.

Sedan finns det en massa saker jag skulle kunna tänka mig ha gjort men som inte blev av och kanske aldrig blir:
besöka Surinam,
Machu Picchu med de där inka ruiner,
veta mera om vinsorter,
väva med metalltråd,
bo några år i Gamla staden i Stockholm,
läsa lite mera tyska och franska, så jag klarar bättre att läsa böcker på de språken.
Men blir detta inte av, får det vara. Eller så blir det sedan när jag har gått med pension.
Dessa saker är inget jag ångrar att jag inte gjorde.

Sedan finns det en massa saker som jag inte alls vill och inte heller har gjort:
bli pilot eller hoppa fallskärm.
Köra racerbil eller motorcykel.
Åka till Dubai på semester.
Dricka väldigt dyrt vin.
Äta Wagyu kött som normalt kostar ungefär 1 500 kronor per kilo.
Ha en båt.
Köpa en dyr bil.
Inget av detta är något för mig.

Men det finns även detta som är lite mera känslig för mig: saker jag verkligen skulle vilja men som jag inte kan, för jag är inte byggd så. Jag skulle vilja ha en riktig vacker röst och kunna sjunga barockmusik och sådana vackra renässanssånger. Men detta kan jag inte, för den rösten har jag inte alls. Och det är kanske det enda som jag skulle vilja men aldrig ska kunna. Inte så att jag deppar för det, för kan jag inte, så kan jag inte. Det är mycket annat jag inte kan, men som jag inte bryr mig om. Som att hoppa höjd eller springa fort. Men att sjunga riktigt vackert, det skulle jag verkligen vilja kunna. Lyssnar jag på en konsert av t.ex. Göteborg Baroque, då känns det extra svårt att inte kunna sjunga med. Men det är underbart att lyssna!

Sjunga gör jag gärna, vid många tillfällen. Jag kan hålla ton (men inte takt) och jag vet rätt så bra vilken tonhöjd jag ska börja. Jag har många gånger funderat på att börja i någon kör, men att ha en fast kväll i veckan att komma till körövning är inget som passar i ett liv för den här kyrkoherden i alla fall. Allt för många kvällsmöten och aktiviteter. Det finns ändå många tillfällen att sjunga, jag sjunger gärna i bilen till bra musik. Graceland är en sådan bilfavorit: “The Mississippi Delta was shining like a national guitar…”  Är jag ute I naturen finns det många andra sånger som passar. Jag har en repertoar på nederländska, på hebreiska, på svenska, någon fransk och från Sydafrika eller Surinam. Det finns en sång för alla tillfällen.

I kyrkan kan jag sjunga för full hals, och det med fin orgel eller piano till. Det är en chans jag inte gärna missar. Mina favopsalmer är nog dem med engelsk melodi, men även svensk folkmelodi och tyska koraler är favoriter. 339 Himmelske Fader, 359 Han gick in i din kamp på jorden, 397 Så som du bjöd, ja, jag har många favoriter när det gäller melodin, och ännu fler när det gäller texten. 

Jag tycker det är så väldigt roligt att vi har ett sådant rikt körutbud i vår församling, med så varierande repertoar och så fina solister. Rätt så ofta är det svårt att inte sjunga med när jag känner sången kören framför! Nu har vi just firat jul och vi har haft många tillfällen att sjunga och att lyssna till alla de där otroligt vackra sånger som hör årstiden till! Du kanske ska vara med i någon kör? Eller kom i alla fall till gudstjänsten och sjung med! Din röst behövs! Och säg inte: jag har ingen vacker sångröst – för det har inte jag heller. I badrummet och i kyrkan får alla sjunga – med den skillnaden att i badrummet gör man som man vill, men i kyrkan där är det tänkt att din röst hörs!

I kyrkan försöker vi hålla tidsschemat som ligger i kyrkoåret, annars blir det svårt att hålla ordning på psalmerna och texterna. Nu på söndag blir det HOSIANNA! Då vet man att advent har börjat! Hosianna-ropet  är både glatt och allvarligt: det är hebreiska och betyder ”Rädda oss då!” Så det är ett rop om hjälp, men samtidigt ett glatt rop, för vi ser att Jesus rider in i Jerusalem – inte för att han tycker det är häftigt, utan för att vi behöver honom, Davids son. Man kan tycka det är lite fel att han rider in som vuxen innan jul när han föds, men det är för att vi ska vara medvetna om varför han blir född, varför han vill vara vår lillebror, för att sedan bli vår storebror. Han vill visa oss vägen till ett liv värd namnet. Han kommer som befriare till oss alla, och inbjuder oss att följa honom. Också i Corona-pandemin. Också det livet med alla sina begränsningar vill han dela med oss.

Så även om du inte kan vara med som vanligt och sjunga eller lyssna, så tänk på att sången pågår världen över, dygnet runt i olika tidszoner, och du kan vara med genom att säga eller sjunga: Hosianna Davids son! Välsignad vare han som kommer i Herrens namn!

Glad advent önskar jag er alla!

Alltså en värdecheck instucken i en Lindstubbe, för hur mycket trädgårdsinköp som helst. Det blir roligt, att leta fram ett dyrt träd eller en dyrbar buske eller perenn, och bara ställa det vid kassan. Vad säger ni om Guckusko på  Marieholmsvägen? Det blir underbart. Samtidigt när vi pratade om det under frukosten satt hunden och tiggde om en ostbit, och anmälde sig att vara kock vid julmiddagen. Vi låter hunden prata ibland, och den sa att den mycket väl kunde komponera en måltid. Jag var tveksam, jag tror inte vi har samma smak riktigt. Jag sa: javisst! Hunden som kock, då kan vi sätta en bock till trädgårdsmästare! Då skulle det inte bli mycket av våra trädgårdstankar. Man kan se det framför sig. Jag köper en fin guckusko och planterar den varsamt på ett lugnt ställe och trädgårdsmästare Bock tar den som förrätt till kvällsmaten.

Det är ju egentligen det som Johannes Döparen reagerar mot: fel person på jobbet, okunskap får ställa till det. Slöseri är resultatet. Och ändå har vi alla hållit på med det. Vi har byggt upp ett samhälle som i o f s nästan är ett paradis, men det finns bara det lilla kruxet… ett paradis, men inte för alla. Vad ropar Johannes: Bana väg för Herren, gör hans stiger raka. Varje klyfta ska fyllas, varje berg och höjd ska sänkas …. alla människor ska se Guds frälsning. Ett paradis som inte är till för alla, det finns klyftor som blir större, och Johannas säger att de ska fyllas! Vad har vi gjort? Vi har satt bocken till trädgårdsmästare. Lyssnat på fel råd, tagit fel beslut. Alla människor ska se Guds frälsning – inte bara vissa! Och paradiset skapar vi inte på jorden. Om någon ropar: Här är det! Så tror inte på det. Ett bättre eller ett mindre bättre samhälle kan vi åstadkomma, men paradiset når vi inte- inte än. Hur ska man då rätta stigarna, hur ska man då fylla klyftorna? Det måste väl vara väldigt svårt… mycket arbete, mycket teknik… många dyra konsulter… Konsulter som kanske heter Bock i efternamn, bäst att kolla! Ska vi fråga Johannes hur vi ska räta ut stigarna och fylla klyftorna? Inkomstklyftorna, samhällsklyftorna mellan bostadsområden, klyftorna mellan människor som aldrig träffas pga. att de inte ser varandra, alla de klyftorna ….

 Först får vi en kalldusch av honom. Huggormsyngel, kallar han oss! (ja även mig som har jobbat 25 år i församlingen!) ”Anställa bocken som trädgårdsmästare!”, ropar han, ”och sedan ha mage och fråga vad man ska göra för att få livet att växa!”

Men Johannes Döparen är ändå en människa med mycket kärlek, annars hade han inte stått där vid floden Jordan och döpt folk och talat till dem, talat till oss ikväll. Han har mycket kärlek, och han säger lite lugnare nu: ”Bär sådan frukt som hör till omvändelse. Köpt bara rättvisemärkt kaffe. Det är Fair träde som gäller, inte något annat. Cykla när du kan, och om du kör bil ta hänsyn till cyklarna! Lämna alla dessa kläder du inte har användning av till Second hand på Stockholmsvägen, och lämna en matkasse till diakonerna som kan se till att de som behöver den får den. Titta en gång till på din löneavi, och förundra dig. Det är ändå ganska mycket pengar om man tänker på de flesta på vår jord…”  Ja, det står faktiskt så i bibeln att Johannes sa det här, inte bokstavligen men nästan . Det står att han säger: ”Om du har två skjortor, ge en till någon som inte har, och om du har bröd ska göra på samma sätt”.  Det är enkla saker, riktigt bas-saker att göra, som kristen, som människa. Jag tycker mig höra liknande från Greta Thunberg. Hon varnar för dåliga ledare. Hon varnar för att sätta bocken till trädgårdsmästare. Hon vill att stigarna blir raka, inte krångla till det. Lyssna på vad vetenskapen säger och ta beslut! Det förväntar hon sig att de med makt ska göra. Hennes budskap ligger väldigt nära Johannes Döparens. Och vi måste handla, och sätta bocken i ett rep på en gräsmatta.   Där kan den beta och gör inte någon skada. Tvärtom.

Och sedan måste vi släppa vår rädsla. Var inte rädd att göra det rätta. Ha inte nerverna utanpå, var inte för känslig, det är bråttom, men panik hjälper ingen. Gör vad du ska, omvänd dig, men panika inte.  Och därför detta tips till slut. Visst är det svårt att önska sig något vettigt i julklapp?

Några gånger har jag avslöjat vad jag önskar mig i julklapp. Jag tänkte göra det i år igen. Jag önskar mig… en tub Silicon.  Förutom allt som jag redan kände till som användningsområden för silikon, som att ha på gummilisterna i bilen så att dörrarna inte fryser fast, och som tätning och fogning i badrummet, och för cupcake-formar, en degskrapa, isformar och durkslag i köket, så hörde jag alldeles nyss, det var i torsdagsmorgon i vetenskapsnytt på radion, att man har gjort konstgjorda nerver av silikon. Och därför är det säkert bra att ha en tub silikon i skåpet. När nerverna är hårt spända av allt vi råkar ut för och är rädda för, då kan man laga en nerv som gått av med en liten tråd av färsk silikon. Lite nerv i reserv. God jul så småningom!

Och sedan 30 år senare när Jesus är vuxen och ska rida in i Jerusalem, då väljer han en åsna, för att tydliggöra för folket att han inte bara gör något som faller honom in, utan att han uppfyller det profeterna har talat om. (Profeten Sakarjas bok kapitel 9 t.ex.) Om man kan se romare eller egyptier framför sig stående på en tvåhjulig stridsvagn med en häst framför, kanske man kan förstå att hästar i bibeln förknippas med krig och strid och inte med ridskolor där ungdomar och vuxna spenderar mycket tid med sin häst och rider som en idrott. Men jag har alltid ändå lite svårt att läsa på första söndagen i advent om att Sakarja låter meddela att Gud ”… ska förinta alla stridsvagnar i Efraim, alla hästar i Jerusalem.” Fast det är bibelns sätt att rimma: man säger två gånger samma sak på olika sätt, man säger på två sätt att Guds ska stoppa krig: stridsvagnar ska bort och hästarna ska bort. Det är alltså inget fel på hästarna, utan på att folk för krig. När hästarna är borta, kan stridsvagnarna stå där de står, till ingen nytta. Och när då hästarna är en bild för krig, så blir åsnan Jesus rider på ännu tydligare en bild för fred. På en åsna rider man inte ut i krig, utan man galopperar inte ens. Man rider sakta, från sitt hus till fältet kanske, från marknaden fullastat hem igen. En åsna är ett vardagsdjur, fredlig, vänlig, stark men inte så det syns. Den är ödmjuk om nu ett djur kan vara det.

Jag har alltid haft som dröm att någon gång gå på långvandring genom Israel och Palestina, och då inte med en tung ryggsäck på ryggen, utan med en åsna som bär vatten och ryggsäckarna. Jag skulle nog inte klara att ta hand och styra en åsna, men det är en rolig dröm: jag skulle börja i Norra Israel, vandra genom Galiléen, via Afula över till Västbanken hela vägen till Jerusalem, och sedan ner till Jeriko och kanske genom Jordanien till Petra, och sedan till kusten igen via Beer Sheba. För att det skulle vara en möjlig resa måste det blir fred först. I alla lägen, för alla människor är det viktig med fred, och åsnan får vara symbol för det. Och dum är åsnan inte! Inte alls. Och inte jag, och inte du heller… Bli glad när någon kallar dig för åsna!

WJ