Ondskan skrämmer oss, som Goliat skrämde ett helt folk, men med skicklighet som följer av mycket övning kan David övervinna ondskan. Men ondskan sitter även inom David. En av de tydligaste bekännelser av hur en människa inser till slut den ondskan som bor inom henne, hittar vi i Psaltaren 51. Ord formulerade av Ondskans bekämpare David, när han inser att han själv har gjort mycket ont i förhållandet med Batseba. ”Befria mig från min skuld! Jag erkänner mina felsteg, och tanken på det förföljer mig dag och natt!” De orden citerar vi ofta i vår gudstjänst.

När en man tilltalar Jesus med ”Gode mästare” svarar Jesus: ”Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud!”  Även om alla kan inse att det onda finns också inom oss, är det så att ondskan ibland personifieras i en viss person eller i ett visst system. Den människan som kom på idén att spara de ’svagare indianer’ och transportera ’starka svarta slavar’ från Afrika var inte mera ont än någon annan kanske, men hans idé ledde till ofantligt mycket lidande. Vissa människor har medvetet spridit mycket ondska omkring sig, genom våld, lögner, hot och död. De är mera som Goliat än som David, för de ser och erkänner inte sin egen ondska, och just därför är de mycket farliga. De människor som tar upp striden med dem är inte mera goda än alla andra, men de är just mera modiga, och behöver all stöd de kan få i sin kamp. Ryssland och dess ledare är väl någon slags Goliat. Ukraina och dess ledare är väl någon slags David, inte goda, men de bekämpar ondskan. Och de behöver vårt stöd. Och vår förbön.

I Markusevangeliet svarar Jesus sina lärjungar på frågan varför de inte kunde driva ut det onda: ”den sorten kan bara drivas ut med bön.” Men David behövde mod, sina noga utvalda släta stenar från bäcken, sin slunga och sin skicklighet för att kunna vinna mot jätten Goliat. Bön, redskap, skicklighet och mod behövs för att bekämpa ondskan i olika former och på olika platser. Målet med kampen mot ondskan är en bättre värld där vi människor kan leva tillsammans, med respekt för varandra och naturen. Som ensam människa har man kanske inte det modet som behövs, med tillsammans kan vi!

Bakgrund:  Judas rike har upphört. Templet är plundrat förstört, och eliten har förts till Babylon, där kung Nebukadnessar styr. I sitt andra regeringsår har han en dröm och han vill att de visa i riket ska berätta vad han har drömt. Visst är det svårt ibland att veta vad man har drömt, när man vaknar vet man, men sedan är det borta rätt så snabbt, och man undrar: vad var det jag drömt egentligen? Men det kan de visa männen i Babylon naturligtvis inte. Då kommer Daniel in i berättelsen, och han säger ungefär: Ingen kan veta vad du har drömt, förutom Gud. Och Gud har låtit mig veta att du drömde om en stor bildstod, huvudet av guld, sedan neråt silver, koppar, järn, och fötterna var gjorda av  järnblandad lera. och Daniel tyder drömmen som en profetia: hur det ska gå i framtiden för riket. Kungen tillber Gud. Och han blir fäst vid Daniel, litar på honom.

Sedan låter Nebukadnessar tillverka en stor gudabild, och alla ska tillbe den. Och det gör inte Daniel och hans vänner, och då kommer berättelsen om Daniel i den brinnande ugnen, och han bränns inte av elden.

Sedan har kungen en dröm till, om ett stort träd som räcker upp till himlen. Ett träd som huggs ner, och stubben binds vid jorden med järn.  Daniel förklarar även den drömmen. Det är en dom över kungen: han ska bli utstött bland människor och leva bland markens djur. Tills han erkänner att Gud är den som styr. Så händer också. Han försvinner från scenen, men kommer tillbaka när han inser att det är himlen som har makten.

Belassar, hans son blir sedan nästa kung. Daniel är kvar vid hovet. Det ordnas ett gästabud, och Belassar låter ta fram de gyllene kärlen som kommer från templet i Jerusalem, för att dricka ur dem. Och kungen prisar gudarna av silver, guld och järn, koppar trä och sten. Och när han gör det, skriver en hand bokstäver på väggen. Det skrämmer kungen Belassar, men ingen kan läsa och tolka orden. Förutom Daniel. Mene mene tekel ufarsin – som Daniel tyder som: du har vägts på en våg, och befunnits för lätt. Dit rike ska ges åt Perserna.

Jag kommer så väl ihåg rädslan jag kände som litet barn, i början på 60-talet, jag var 5 eller 6 år, när militärflygplan flög över Haag, det fanns en militärflygplats inte så långt utanför staden. Min rädsla gällde kriget, som min pappa inte ville prata om, och som min mamma berättare historier om, hon hade det bra hela kriget och hjälpte människor som hade gått under jorden med matkuponger, hon jobbade på kupongdistributionen. 1962 var det knappt två decenier efter kriget, och en hel stadsdel, Benoorderhout låg fortfarande i ruiner, från bomber som inte nådde London och kraschade efter några km i Haags centrum. Krigsflygplan betydde bomber i min värld. Mycket otäckt för ett barn som kan ordet krig, och Hitler, men inte vet vad det egentligen är. Sedan fick man lära, se bilder och läsa om Nazi-Tysklands annektering av Tjeckoslovakien, och Österike – de talar ju tyska där! Och anfallet mot Polen: där bor det ett folk som är mindre värd, de ska bort, och tyskar ska in! Tyskar behöver utrymme. Lebensraum! Var det så i Europa? Efter detta hemska krig är slut, tror man att alla har lärt sin läxa, men sedan kommer kriget på Balkan, med hur mycket lidande som helst, igen, igen i Europa! Vem kunde tro det? Och sedan Olympiska spelen i Ryssland – och ockupationen av Krim och Östra Ukraina. Georgien ockuperades också delvis. Belarus diktator håller sig vid makten med hjälp av Putin.

Och så vaknar vi idag med nyheterna att Ukraina har invaderats. Diplomati och samtal har inte hjälpt. En svart dag, en svart sida i våra historieböcker som vi nu måste skriva om.

Men då tänker jag på Putin. Han tror så mycket – men inte på den Gud som har skapat himmel och jord, han tror på sig själv som Belassar. Och på de vita väggarna i Kreml står samma text skriven som i Belassars palats vita putsade väggar. Men Putin kan inte heller tyda skriften. Han ser antagligen inte ens skriften. Han har ingen Daniel som kan tyda tecknen. Men hans rike är dödsdömt, det vet vi. Det som skulle kunna rädda honom är samma som kunde ha räddat Nebukadnessar: ”Gör dig fri från dina synder, genom att göra gott, och från dina missgärningar genom att öva barmhärtighet mot de fattiga”. (Daniel 4: 24)

Men Putin liksom Nebukadnessar säger: ”Se detta är det stora riket som jag har byggt upp till ett kungasäte genom min väldiga makt, min härlighet till ära!” (Daniel 4:27)

Var så säker att också Putins dagar är räknade, han har vägts, och befunnits för lätt. Liksom Belassar. De duger inte i Guds ögon. De gör inte gott och övar inte barmhärtighet mot de fattiga.  Och vi? Så länge ligger det på oss att öva barmhärtighet och göra gott, för det behövs. Mer än någonsin.

Vi ber:

Gud var med folket i Ukraina som utsätts gång på gång för stort lidande. Vi ber också för Rysslands folk, att de må få styrka att bli fria, och leva i harmoni med sina grannar, och och andra folk och nationer. Vi ber för Sverige, att vi tillsammans ska rusta oss för fred. Din fred. Hjälp oss alla att komma med fred där krig råder. Låt oss vara barmhärtiga mot de som söker skydd hos oss.

Låt ditt rike komma, låt din vilja ske, som på Daniels tid.

Det kan vi göra för rätt och för fred: vi kan be, och svara på vad andra ropar om och ber, gå samman steg för steg, och något sker, för Jesus finns bland oss idag. (Sv.psalm 591)

När en ny handbok kom på tal för några år sedan, vet jag att vår dåvarande biskop starkt reagerade på den korta remisstiden som föreslogs. Han sa då – jag tror under ett biskopskollegiesammanträde – vilket han refererade till stiftets kyrkoherdar: Om det ska vara så kort remisstid, ska i alla fall i Skara stift alla församlingarna vara med! Och så har det blivit. Varje församling bestämmer iofs själv om man ville vara remissförsamling, men den stora majoriteten av Skara stifts församlingar har varit remissförsamling, och provat de olika förslag och lämnat ett remissyttrande. Så också vi i Mariestad. Vi gav vår nyanställda komminister Olle Ohlsson uppdraget att föra oss genom remissarbetet, och vi bestämde oss att prova så mycket som möjligt. Och det har vi verkligen gjort. Och Olle Ohlsson har jobbat hårt med att få fram agendor med de nya förslag, vi har sjungit igenom dem med musikerna, och inte minst provat dem i församlingens gudstjänster. Sedan har vi utvärderat det vi har använt i arbetslaget, med församlingsborna, med kyrkvärdarna, och till slut lämnat ett gemensamt remissvar på ett kyrkorådssammanträde. Våra fyra musiker har varit engagerade i detta arbete, och deras synpunkter har kommit fram. Det som tydligt kom fram från våra musiker var att ’musiken inte var färdig’, och förslaget var att anta orden, med de ändringar vi föreslog, och låta musiken vara fri. Och det är ungefär förslaget som nu har antagits av kyrkomötet. Det bearbetade förslaget är antagen, man jobbar vidare med musiken. Så gott som helt i överensstämmelse med vårt remissvar.
Det som jag är mycket tveksam till i ledaren är alltså detta:
• Svenska akademins kritik har blivit bemött på ett sakligt sätt, och det som vi i Mariestads församling tyckte var för lite poetiskt och för snuttigt har delvis tagits bort, delvis ändrats, eller också har det funnits andra alternativ att använda.
• Att kyrkans musiker till majoritet skulle vara mot förslaget stämmer inte för Skara stift vad jag vet, och säkert inte för Mariestad. Att man som jag skrivit ovan inte tyckte om allt är en annan sak.
• Nog finns det olika riktningar inom teologin, men att Svenska kyrkan är på väg att överge sin tro är lite väl magstark påstående. Den negativa kritiken jag har hört mest är från de som värnar banden med den Romersk katolska kyrkan. De vill inte stöta sig med den. Men är det församlingsbornas intresse på något sätt? Den breda majoriteten som ÄB hänvisar till är inte bara röstsiffrorna, utan även remissarbetet jag har beskrivit ovan. Besluten grundar sig på remissvaren. Dessutom ’finns allt det gamla kvar’ som ett alternativ i den nya handboken. Man kan fira gudstjänst ’som förr’.
• Arbetsprocessen med den nya handboken har fått kritik av ett revisionsföretag. Den kritiken är berättigad, men man kan lika väl säga att trots att tiden har varit för knapp, är resultatet inte så dumt alls. ”Experter har inte tillfrågats”- ja, då får man väl säga vilka experter. De störta experter vi har är de som besöker våra gudstjänster regelbundet. De har tillfrågats. Och diskussionerna har pågått under alla år sedan 2011, om inte tidigare. Mariestads församling var remissförsamling, och våra synpunkter har bevisligen tagits hänsyn till.
• Biskoparnas skulle ha varit tysta(de). Var för man det ifrån? De har tagit upp teologin och liturgin på biskopsmöten, på träffar i sina respektive stift, på präst- och diakonmöten, på bloggar och hemsidor. Att kunna komma överens om något, är det att inte ha en mening eller vara tystad?
• ”Den åldrade besökaren kommer inte att höra orden eller psalmerna han (min kursivering) hörde som konfirmand. ” Handboken uttalar sig överhuvudtaget inte om några psalmer, de finns i psalmboken. Och på vilket sätt skulle det vara bra för någon att fira gudstjänst med orden från säg 60 år tillbaka? Det är nog inte många församlingsbor som vill det, är min uppfattning.
• Skulle handboken få liten auktoritet? Och skulle församlingarna bortse från den och ’köra på som vanligt’? Så länge vi är en episkopal luthersk kyrka så kommer de allra flesta församlingar om inte alla, att utgå från den nya handboken. Om man vill finns de gamla kyrkliga melodier och orden kvar som ett alternativ bland andra. Kyrkan står och faller inte med en handbok. Det är ’bara’ ett redskap när vi formar våra gudstjänster tillsammans med de som deltar.

Allt i kyrkan står inte rätt till, allt vi gör är inte bra, men att måla upp en katastrof där få känner igen sig i, är inte särskilt meningsfullt.

Hesekiels bok är politik, mycket handlar om ledare. Var det ett aktuellt ämne på Hesekiels tid, är det väl inte mindre aktuellt idag. Världsledare, presidenter, partiledare, religiösa ledare, församlingsledare. Vilka ledare har vi, vilka ledare pockar på vår uppmärksamhet, vilka vill vi ge makt? Tänk på ledarna i Israel och Palestina, dem du känner från Sverige, ledarna i EU och FN?

Det finns de som är rätt så bra ledare. Och det finns tyvärr sådana som inte är så bra. Vill du få kännetecken på bra ledare och på dåliga ledare uppspaltade, tycker jag att du ska läsa hela kapitel 34 i profeten Hesekiels bok. Några saker kan jag nämna här. Hesekiel tar herden som bild för en ledare: dåliga herdar och goda herdar.

Dåliga: de som ser fåren (människorna) bara som förbrukningsmaterial, som humankapital som det heter så vackert idag. De kan man ta av när man behöver dem. De ledarna hjälper inte de svaga, botar inte de sjuka, förbinder inte de skadade. De ledarna letar inte efter de som kommit på villovägar.

Och så har vi goda herdar säger Hesekiel. Dem känner man igen för att de håller ihop flocken, satsar på det som vi har gemensamt, i stället för det som skiljer oss åt. De är de ledarna som ser till att maten räcker åt alla, och ser till att det finns tid till rekreation (vila på gröna ängar), resurser till sjukvården och hälsorvården (att de skadade och sjuka blir omskötta, men som också vårdar sig om de starka och välmående).

 ur Hesekiel kap 34

Jag skall själv valla mina får och låta dem komma till ro, säger Herren Gud.

Jag skall leta efter de vilsegångna och hämta hem de bortsprungna,

jag skall förbinda de skadade, hjälpa de sjuka och se till de starka och välmående.

Jag skall valla dem på det rätta sättet.

Drabbas vi människor av dåliga ledare får människans sämsta sidor chansen att breda ut sig. Det ser vi också idag. Hesekiel tar upp detta: det finns får som grumlar dricksvattnet för andra, de som trampar sönder betet, de som knuffar de svaga och skingrar flocken.

Allt detta om ledarens egenskaper diskuteras ivrigt just runt tempelinvigningsfesten, och när Jesus är i Jerusalem för att fira denna fest säger han: ”Jag är den gode herden.” Så klart att människorna tänker på det de just läst och diskuterat ur Hesekiels bok. Detta är bakgrunden till vår Herdesöndag, denna tredje söndagen i påsktiden.

 Må den gode herden inspirera oss till att välja goda religiösa och politiska ledare, sådana som ser till att vi människor kan leva vårt liv i fred och sämja. Den gode herden bryr sig inte om ifall fåren kommer från Gotland, Balkan, Asien eller Afrika. Han samlar, värnar, skyddar. Och vi ska göra som han gör.