Ibland står man och bultar på en dörr som är stängd, och tror att man inte kan komma någonstans. Men ofta är det bara att förskjuta blicken lite: och där ser man en annan dörr, som inte alls är låst, men som man inte alls hade upptäckt för att man koncentrerade sig så på den låsta. Det är sällan man kan öppna en dörr för någon annan, oftast måste människor själv öppna de dörrar som viktiga för dem, men man kan peka på dörren, och säga: har du sett att där finns en möjlighet kanske? Men ibland är det vår uppgift att öppna dörrar för andra. För våra barn till exempel. Det är vårt ansvar att i alla fall sätta dörren på glänt, till världen, till andra människor, till upplevelser och erfarenheter. Peka på Musikdörren, och säga: vill du kika in? Gitarr kanske? Piano? Peka på idrottsdörrerna: fotboll? Friidrott? Också på trons område. Bibeln är ganska tydlig: man kan inte ha sin mammas eller pappas tro, inte morfars heller. Man behöver sin egen erfarenhet av att vara älskad av själva livet, av Gud. Man kan inte bara lita på vad andra säger, man kan inte bygga sitt liv på andras erfarenheter. Men man kan tillsammans upptäcka dörrar som är på glänt, på en familjegudstjänst till exempel. Eller när man är tillsammans för att fira ett dop. Där finns då en tydlig öppen dörr…
Jesus talar ofta i bilder, använder bilder för att förklara det som är svårt att förstå. Han säger ofta: jag är…(sanningen, vägen, livet, Herden, Sonen, människosonen etc.) Han säger också: ”jag är grinden”. I samband att han talar om oss människor som får som behöver en herde. Grinden är för fåren det dörren är för oss: en säkerhet över natten, om den är stängd och faror hotar. En möjlighet när den öppnas, och vi vill gå ut i världen. Han är vårt skydd när det är svårt i livet, han är vår möjlighet när vi vill vidare, när vi vill till gröna ängar och vila vid vattnet. Det är av praktiska orsaker svårt att ha dörren till kyrkan öppen, men domkyrkans port är olåst från 8.00 till 20.00 hela sommaren, och från september till och med april 8.00 – 16.00.
Som sagt, den går inte att ha öppen, men den är olåst, och det finns automatiska dörröppnare. Och du är alltid välkommen att titta in och sitta en stund, tända ljus, vara med på orgelmusik onsdagar kl.12.15, och självklart också på mässan kl 11.00 på söndagar. Vi är en öppen folkkyrka, och det ska märkas, inte bara i Domkyrkan, utan också på gudstjänsterna och verksamheterna i Marieholmskyrkan, på Torsö och andra ställen. Dörren till mitt rum är allt som oftast också öppen, och även om jag har mycket att göra finns det alltid tid till ett samtal. Eller för att bara byta några ord. Men att säga det är kanske att sparka in en öppen dörr!

Faust vinner allt, förlorar allt. Han avstår från det sant mänskliga: samvetet, dvs det vi ”vet” tillsammans. Han vet allt, har all kunskap, men vet inget, inget om människans villkor. Goethe har hämtat idéer från andra källor, bl.a.från medeltida mysteriespel, där det inte är ovanligt att någon gör en överenskommelse med djävulen för att vinna något, för att överleva. Mariken van Nimweghen är ett sådant Medeltida spel från de låga länderna vid Nordsjön. Mariken bor hos en faster, som i ett raseriutbrott orsakat av att hennes politiska parti har förlorat, kastar ut sin brorsdotter. Övergiven och ensam får hon hjälp av djävulen. Men historien slutar gott vad jag minns. ”Leva, inte bara överleva” är en grupp vi har i församlingen, för människor som har levt i svåra miljöer. Det blir lätt så att vi människor försöker överleva. Men överleva är aldrig målet för ett mänskligt liv, lika lite som att bara lämna sina gener vidare. Vi är inte skapade efter vår art, som djuren, vi är skapade efter Guds avbild, vilket betyder att vi alla, med våra fel och brister, bär på en likhet med Gud. Tillsammans är vi Guds avbilder, mera än någon Sixtinska kapellmålning kan vara. (Ni vet, gubben med skägg i nattsärk på ett moln.)
Vill vi göra rätt åt den likheten med Gud vi bär på, ska vi som kristna så klart följa Jesus Kristus. Och då menar jag inte att du ska åka till Israel och Palestina för att gå i Jesus fotspår. Det kan man också göra, men du kommer inte att se mycket av honom där, trots alla kyrkor och platser som finns där. Istället kan du i din vardag välja den väg du tror Jesus skulle ha gjort. Jesus valda aldrig sig själv, inte sitt eget bästa. Han valde oss. Vårt bästa. Han hade kunnat, men försökte inte överleva. Han valde livet, vilket innebar för honom lidande och döden. Han gav djävulen svar på tal, på annat sätt än Faust och Mariken gjorde. What Would Jesus Do. WWJD. Vad skulle Jesus ha gjort. Jag tror vi vet. Låt oss hjälpa varandra att välja att följa honom.

Willem-Jan Fens,

Mariestads församling

Jag gillar inte att köa.  Om jag vet att jag hamnar i en kö och får vänta länge, då avstår jag helst med att gå in. Det är inte bara brist på tålamod, fast tålamod är inte min bästa gren, det är en grundmurad ovilja att stå och vänta och inte kunna göra något annat. Man kan ju inte sätta sig bredvid kön, och tro att man har platsen i kön kvar. På flygplatser måste man köa. Pass – säkerhet- boarding: kö kö kö. Fast man har reserverat plats på flyget uppmanas man att stå där i kön och vänta tills man släpps in. Stora evenemang i Globen eller andra stora arenor skulle jag aldrig gå på frivilligt. Det blir för mycket folk, det blir för många köer. Det är väl därför jag gillar att gå till kyrkan, när jag inte är i tjänst helst i sista minuten.  Det är aldrig kö, och ändå kan man få en bra plats. (och inte kôster det nôtt!) Kyrkporten är ganska bred, och man behöver inte trängas. Medan Jesus säger: gå in genom den trånga porten. Då menar han inte tempel- eller kyrkporten, utan stadsporten. Och utifrån min egen känsla av att vilja undvika köer, tänker jag mig då den stora stadsporten som Damaskusporten i Jerusalem: fullt med folk, med kärror och vagnar, med får och getter och en och annan kamel, och det trängs och ficktjuvarna tar tillfället att förse sig, och det ropas och folk säljer saker… Livfullt, på film, men i verkligheten ganska påfrestande. Man har ingen att fråga, man är mitt bland en massa människor men man träffar ingen.

Tänk att du vill prata med Gud om en sak, kanske något du vill bli av med, kanske något du vill be om, och du går där i tankarna… Eller så går du tillsammans med någon och samtalar, eller så har du hand om småbarn. Undvik då trängseln vid stora porten, utan vandra då bort från stora vägen och sök dig till småstigarna som leder till en liten port, för de finns också, så att du så att säga leds sidvägen in i staden. Där finns det gränder där du kan fråga folk om vägen, du kan sitta ner en stund på en innegård och få vatten att svalka dig med, och du får, om du vill, ett samtal om den saken du vill prata med Gud om. Nog kommer du fram till templet och kan tända ditt ljus och be din bön och du riskerar inte att tappa bort barnen. Vi som bor i den här härliga småstaden, vi uppskattar de små vägarna, och visar turisterna dit, och möter dem i prästgårdsträdgården. Sånt gillar Jesus! Välkommen också till kyrkan! Nog får du plats. Inga kravallstaket har vi behövt hittills! Och det är bra.