Att skapa ligger i människans natur. Vi är kreativa till vårt väsen. Vi delar denna egenskap med Gud. Fast Guds behöver inte råvaror, utan skapar ’ur intet’ genom sitt ord. Att skapa för Gud liksom för människor, är att omvandla kaos – till kosmos, oordning till ordning.

Men vad händer med oss när vår skapade ordning blir till oordning? När Kosmos blir Kaos? När vi har ordnat allt fint i våra liv, men av någon anledning går allt bara sönder? En relation bryts, någon dör, någon blir utan arbete, utan sammanhang. Ett krig bryter ut, vi ser konsekvenserna. Detta är temat för många romaner, filmer, teater, tavlor, skulpturer, musikaliska verk. Babels torn är en ur-myt om just detta. Vad händer om vi människor tror att vi kan bygga oss verk som når upp till himlen? Vad händer när vi tror att vi kan skapa ett paradis? Kaos återvänder, vi skingras. Jag tänker också på boken Djurfarmen (Orwell 1945) och filmen (1954 och 1999) där samma sak händer. En mycket sevärd film är ’Werk ohne Autor’ (2018) ’Never Look Away’ är den internationella titeln. Den börjar med en konstvisning i Bayern, arrangerad av nazister, för att visa hur degenerad konsten hos vissa konstnärer har blivit. En pojke och hans faster är med på visningen, men de är där för att se själva konsten, som de tycker om, berörs av.  Sedan händer en massa hemska saker, och Nazi-Tyskland faller så småningom, men samma människor som hade höga positioner hakar sig fast vid makten, och ingår igen i eliten i det som nu har blivit en Sovjetlydstat: DDR. Pojken är nu vuxen, och konstnär, och får uppdraget att måla en kommunismförhärligande väggmålning, mycket stort och framträdande. Men när han flyr till Väst, målas den över med vit färg. Kosmos på museet, som pekas ut av nazisterna som kaos, kaos som blir kosmos, som blir utraderat.

Spänningen mellan kaos och kosmos ser man överallt. Människan är tagen ur jorden, blir till jord. Bibliotekets ordning på böcker skulle vara borta inom några veckor, om inte en bibliotekarie sätter tillbaka böckerna där de ska stå. Ordningen i klädskåpet, oordningen i tvättkorgen. Planteringen i trädgården, men sedan kommer ogräset, växter dör och försvinner, och naturen har sin gång. Kretslopp.

Vi ser ett konstverk som upprör, eller berör. Vad händer med oss? Är detta vackert? Är det någon ordning i detta verk? Föreställer det något? Hur reagerar vi? Rembrandts ’Nattvakt’ blev inte uppskattad. Han hade målat denna samling av rika, finklädda gubbar precis innan de står på plats, det är ingen ordning på bilden, och en ung tjej som inte alls hör dit får ljuset på sig! Skandal! Guernica, denna jättetavla utan färg, som visar bombningen av en baskisk stad, målat av Picasso 1937. Är den vacker? När en tysk officier frågar Picasso skymfande: ”Vem har gjort detta?”  lär Picasso ha svarat: ”Det har ni gjort!” Ordnad stad = Kosmos, bombningen = kaos, tavla = kosmos.

Jag tänker också på en färglåda. Ordning på färgerna. Men sedan ska de blandas, i ett till synes kaos. Men det kan bli något ordnat, en bild, en känsla, något som berör. Också här kosmos kaos kosmos …

Allt vi är med om, allt vi ser och är, finns där någonstans mellan kosmos och kaos.

Frågor att diskutera:
Var finns du på skalan mellan kollektiv trygghet och individuell frihet?
Kan du/är du beredd att släppa kontroll över ordning i egna huvudet?
Finns musiken i gränslandet mellan dröm, sömn och vakenhet?
Är ordning enligt skönhetens eviga ordningslagar målet? (typ Platon)
Är en perfekt ordning ens möjligt? Om du tror det: Var och var inte?
Håller du med om detta? ”Så länge det finns liv finns oordning.”

Bakgrund:  Judas rike har upphört. Templet är plundrat förstört, och eliten har förts till Babylon, där kung Nebukadnessar styr. I sitt andra regeringsår har han en dröm och han vill att de visa i riket ska berätta vad han har drömt. Visst är det svårt ibland att veta vad man har drömt, när man vaknar vet man, men sedan är det borta rätt så snabbt, och man undrar: vad var det jag drömt egentligen? Men det kan de visa männen i Babylon naturligtvis inte. Då kommer Daniel in i berättelsen, och han säger ungefär: Ingen kan veta vad du har drömt, förutom Gud. Och Gud har låtit mig veta att du drömde om en stor bildstod, huvudet av guld, sedan neråt silver, koppar, järn, och fötterna var gjorda av  järnblandad lera. och Daniel tyder drömmen som en profetia: hur det ska gå i framtiden för riket. Kungen tillber Gud. Och han blir fäst vid Daniel, litar på honom.

Sedan låter Nebukadnessar tillverka en stor gudabild, och alla ska tillbe den. Och det gör inte Daniel och hans vänner, och då kommer berättelsen om Daniel i den brinnande ugnen, och han bränns inte av elden.

Sedan har kungen en dröm till, om ett stort träd som räcker upp till himlen. Ett träd som huggs ner, och stubben binds vid jorden med järn.  Daniel förklarar även den drömmen. Det är en dom över kungen: han ska bli utstött bland människor och leva bland markens djur. Tills han erkänner att Gud är den som styr. Så händer också. Han försvinner från scenen, men kommer tillbaka när han inser att det är himlen som har makten.

Belassar, hans son blir sedan nästa kung. Daniel är kvar vid hovet. Det ordnas ett gästabud, och Belassar låter ta fram de gyllene kärlen som kommer från templet i Jerusalem, för att dricka ur dem. Och kungen prisar gudarna av silver, guld och järn, koppar trä och sten. Och när han gör det, skriver en hand bokstäver på väggen. Det skrämmer kungen Belassar, men ingen kan läsa och tolka orden. Förutom Daniel. Mene mene tekel ufarsin – som Daniel tyder som: du har vägts på en våg, och befunnits för lätt. Dit rike ska ges åt Perserna.

Jag kommer så väl ihåg rädslan jag kände som litet barn, i början på 60-talet, jag var 5 eller 6 år, när militärflygplan flög över Haag, det fanns en militärflygplats inte så långt utanför staden. Min rädsla gällde kriget, som min pappa inte ville prata om, och som min mamma berättare historier om, hon hade det bra hela kriget och hjälpte människor som hade gått under jorden med matkuponger, hon jobbade på kupongdistributionen. 1962 var det knappt två decenier efter kriget, och en hel stadsdel, Benoorderhout låg fortfarande i ruiner, från bomber som inte nådde London och kraschade efter några km i Haags centrum. Krigsflygplan betydde bomber i min värld. Mycket otäckt för ett barn som kan ordet krig, och Hitler, men inte vet vad det egentligen är. Sedan fick man lära, se bilder och läsa om Nazi-Tysklands annektering av Tjeckoslovakien, och Österike – de talar ju tyska där! Och anfallet mot Polen: där bor det ett folk som är mindre värd, de ska bort, och tyskar ska in! Tyskar behöver utrymme. Lebensraum! Var det så i Europa? Efter detta hemska krig är slut, tror man att alla har lärt sin läxa, men sedan kommer kriget på Balkan, med hur mycket lidande som helst, igen, igen i Europa! Vem kunde tro det? Och sedan Olympiska spelen i Ryssland – och ockupationen av Krim och Östra Ukraina. Georgien ockuperades också delvis. Belarus diktator håller sig vid makten med hjälp av Putin.

Och så vaknar vi idag med nyheterna att Ukraina har invaderats. Diplomati och samtal har inte hjälpt. En svart dag, en svart sida i våra historieböcker som vi nu måste skriva om.

Men då tänker jag på Putin. Han tror så mycket – men inte på den Gud som har skapat himmel och jord, han tror på sig själv som Belassar. Och på de vita väggarna i Kreml står samma text skriven som i Belassars palats vita putsade väggar. Men Putin kan inte heller tyda skriften. Han ser antagligen inte ens skriften. Han har ingen Daniel som kan tyda tecknen. Men hans rike är dödsdömt, det vet vi. Det som skulle kunna rädda honom är samma som kunde ha räddat Nebukadnessar: ”Gör dig fri från dina synder, genom att göra gott, och från dina missgärningar genom att öva barmhärtighet mot de fattiga”. (Daniel 4: 24)

Men Putin liksom Nebukadnessar säger: ”Se detta är det stora riket som jag har byggt upp till ett kungasäte genom min väldiga makt, min härlighet till ära!” (Daniel 4:27)

Var så säker att också Putins dagar är räknade, han har vägts, och befunnits för lätt. Liksom Belassar. De duger inte i Guds ögon. De gör inte gott och övar inte barmhärtighet mot de fattiga.  Och vi? Så länge ligger det på oss att öva barmhärtighet och göra gott, för det behövs. Mer än någonsin.

Vi ber:

Gud var med folket i Ukraina som utsätts gång på gång för stort lidande. Vi ber också för Rysslands folk, att de må få styrka att bli fria, och leva i harmoni med sina grannar, och och andra folk och nationer. Vi ber för Sverige, att vi tillsammans ska rusta oss för fred. Din fred. Hjälp oss alla att komma med fred där krig råder. Låt oss vara barmhärtiga mot de som söker skydd hos oss.

Låt ditt rike komma, låt din vilja ske, som på Daniels tid.

Det kan vi göra för rätt och för fred: vi kan be, och svara på vad andra ropar om och ber, gå samman steg för steg, och något sker, för Jesus finns bland oss idag. (Sv.psalm 591)

Ja, hopp är en känsla, något man upplever, ett mänskligt behov. Utan hopp går det knappast att leva. Då känner man sig ensam och förtvivlad, man får dålig självbild, och känner att man bara är till besvär.

Václav Havels har skrivit om hopp. Han beskriver hopp som något som inte är en verklighetsflykt, utan tvärtom innebär modet att se verkligheten som den är, och samtidigt våga tro att det går att göra något. Våga tro att det spelar roll vad vi gör, själva, men också som grupp, som församling, som kommun, som land. Som EU.

Jag såg just en film som jag kan rekommendera: Don’t look up.

Filmen är tung, ligger kvar som en sten i hjärtat, men det fanns ett stråk av hopp i den. En mycket vacker scen på slutet av filmen, föreslagit av skådespelaren som har huvudrollen i just den scenen, han som spelar Yule:  De har alla gjort vad de kunnat, men det gick inte hela vägen fram. Men de samlas, runt ett bord, till det som är antagligen deras sista måltid. De berättar för varandra vad som har varit bra i deras liv, och man ser att de får styrka av att vara tillsammans, och av att göra det som människor gör när livet är som bäst:  äta tillsammans, inte äta för att överleva, utan äta för att njuta av maten och varandras sällskap. När de har berättat färdigt säger någon: Ska vi säga ”amen” tillsammans? Ingen är religiös, och de har inga ord för bön. Men det har Yule. Han har tagit avstånd från etablerad religion, men har uppfostrats i den, kan den, har orden. Han räcker sina händer till dem bredvid sig, och alla räcker varandra händerna i en cirkel runt bordet, och han ber. Bönen kunde passa in som dagen bön på söndag:

“Dearest Father and almighty Creator,

we ask for your grace tonight, despite our pride.

Your forgiveness despite our doubt.

Most of all, Lord, we ask for your love to soothe us through these dark times.
May we face whatever is to come in Your divine will
with courage and open hearts of acceptance. Amen.”

På svenska i min översättning:

”Kära Fader och allsmäktig skapare, vi ber dig om din nåd ikväll, trots vår egen stolthet.

Din förlåtelse, trots vårt eget tvivel.

Mest av allt, Herre, ber vi om att din kärlek ska lugna oss i dessa mörka tider.

Må vi möta det som kommer genom din gudomliga vilja med mod och öppna accepterande hjärtan. Amen.”

Att vara tillsammans ger oss hopp och mod att leva. Även den sista minuten.

Se nu denna film, och tänk inte på eventuella meteorer, utan på klimatet. Vår tid att handla är utmätt. Vi kan göra det som behövs. De som styr de stora skeenden är inte vidare intresserade. Det hänger på oss alla att göra det vi kan.

Men vi får göra det tillsammans.

Jag berättar detta för att tydliggöra att varje bibelberättelse måste tolkas till den tid och den plats där den läses. Människor på Jesus tid i hans land visste naturligtvis vad det handlade om. Man måste hugga ut en grund i berget. 2000 år senare, och på andra platser måste liknelsen omtolkas. Hur kan människorna i Tyskland och Belgien och Nederländerna som har förlorat allt med skyfallen, förstå det som hände nu med deras hem och städer? Har de varit sämre människor än andra som inte drabbats? Har de byggt fel? Är det bara deras fel? Vi vet att skyfall kommer, och att vårt sätt att leva i Väst orsaker större regnmängder och värre skyfall och oftare. Jag har varit på semester många gånger i de här områden, och det regnar alltid mycket där, det finns bäckar överallt, källor som kommer upp överallt i backen. Människor är vana vid det, städerna är byggda efter det. Men nu är det annorlunda, inte pga. av deras sätt att leva bara, utan vårt sätt att leva.

Andlig klarsyn handlar om att kunna se andra som man ser sig själv, utan att döma. Det är sammanhanget till dagens text. Att ta Guds namn i sin mun, ja det gör många, även fundamentalisterna, kristna som andra. Kommande söndagen är en Anti-fundamentalist-söndag, tycker jag. “Gud ska straffa dem som gör det jag tycker att Gud inte gillar”, säger fundamentalisten, och tillägger även: “och om Gud inte straffar direkt, så kan jag göra det!”. Ni kommer ihåg ISIS, och Buku Haram i västra Afrika, ni känner till Malala Yousufzai, flickan i Pakistan som blev skjuten i huvudet för att hon förespråkade undervisning, även för flickor! Hon har blivit världshjälte nu, i stället för död!

De som skjutit henne trodde att de profeterade i Guds namn: de sa: “Gud förbjude att hon talar! Och om Gud förbjuder det, kan vi skjuta henne!” Men hon överlevde och talade inför FN och sa: “ One child, one teacher, one pen and one book can change the world. Education is the only solution. Education first.”

Nu ska vi tydligt fördöma islamisternas och andra fundamentalisternas handlingar, men vi ska inte döma dem som människor. För också de är vilseledda, drabbade av brist på utbildning, som de vill andra också ska gå miste om. De bygger verkligen inte på säker grund, utan på osäker sand. För att kunna bygga bestående, utan risk för ras, behöver grunden vara Kristus, och hans lära. Gyllene regeln, kärleksbudet, vetekornets lag.

För oss i kyrkan naturligtvis brödet och vinet i nattvarden ett bevis på hans lära. Att dela bröd och vin, att dela Kristi kropp och blod, hans liv och hans död, att dela det mellan oss alla, människor med olika bakgrund och olika moral och standard, är att stå för att livet inte kan förtjänas, att livet inte kan levas utan sorg, utan svårigheter och död, och att Gud i allt detta är med oss. Också översvämningar och jordskred. Gud ser vad vi behöver, hör våra rop, och hör våra böner, vår sång och vår glädje, vår klagan. 

Vi har inte förtjänat livet. Ingen annan heller. Vi får det som gåva. Av nåd. Gratis. En gåva till dem som vi tänker oss som onda, och till dem som vi tänker oss som goda, och alla däremellan.  Döm därför inte, hitta din egen väg, rannsaka bara dig själv, och ingen annan. Vanlig klarsyn: Jag ser vad de har gjort, de är onda! Det är deras eget ansvar! Och: Jag ser vad de goda har gjort, de är goda! Man tror att man vet vad man har och är. I motsats till vanlig klarsyn lyser Andlig klarsyn inåt, belyser det jag kanske inte vill se av mig själv, men som Gud inte alls ryggar tillbaka för.

” Gud för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart. Mörkret, (även det mörker som finns inom mig,) är ej mörkt för dig och i dunklet ser du mig. Och sista versen, sista raden: Vad du vill är helighet, men du är barmhärtighet.

psalm 217

  Barmhärtig: det är att innesluta andra i kärlek. Gud inneslutar oss alla i sin kärlek, och vi som är hans medarbetare, ska göra det samma. Oss själva och vår egen skröplighet, och andra, med deras fel och brister.  Då kan vi bygga vårt gemensamma liv, och vårt samhälle på en stadig grund, som är Kristus. Och när det egentligen livgivande regnet kommer, även om det kommer i stora mängder, så står vårt liv, vårt samhälle stadigt. Även om hus sköljs bort i regn, regn, som vi tillsammans har åstadkommit. Vårt gemensamma samhällsbygge står kvar, inte pga. av att vi har varit så duktiga i att bygga, utan för att grunden inte gav vika.

Medan rädslan i sig är skakig,

rubbas Kärleken aldrig. 

Aldrig.

Texten har publicerats tidigare, men är omskriven efter katastrofen i Tyskland, Belgien och Nederländerna.

Nu fick ni läsa, eller titta på, en dikt skriven början på 1600-talet, skriven på tidig nederländska, där Jacobus Revius kommer fram till att Jesus död inte ska lastas judarna, inte romerska soldater, utan ska lastas honom själv.

Annars var grunden till pogromer och judeförföljelse i det kristna Europa just den tanken att ’de har dödat Jesus’, judarna alltså. Antisemitism har djupa rötter i Europeisk kultur. liksom rasism har djupa rötter i Europeisk kultur. Andra världskrigets fasor som förebådades av nazisternas övertag och Hitlers Tredje Rikes grundande och genomförande, vilande på nazistisk grund, kunde få näring ur den här antisemitism. Och därför är det viktigt att i Stilla Veckan fundera över detta. Varför och hur kunde Auschwitz och alla andra koncentrationsläger byggas i det kristna Europa? Vilken teologi är möjlig efter Auschwitz? Hur talar vi om Jesus folk? Som kyrka är det vårt arv, och vi måste ta ansvar för hur vi tänker och talar.

Och jag tycker också det är därför viktigt att inte gå på den nit att tro att antisemitism nu väller in i Sverige pga. invandringen från Mellanöstern. Det är inte där antisemitism har sin grund, grunden finns hos oss, i Europa. Alla var inte lika klarsynta som Jacobus Revius. Jag tycker att det är missvisande att knyta antisemitism till invandringen. Antisemitism är inget främmande, utifrån kommande företeelse på något sätt, utan är grundlagd i Europas kultur, allt annat är att säga att svansen rör hunden, istället för tvärt om. Den var utbredd i Nederländerna, är utbredd i hela Europa. Jag tror att det just är därför att den finns i Europas kultur, att nyanlända immigranter från Mellanöstern inte skolas in i ett nytt tänkande. Det har visst att göra med deras tidigare erfarenheter och kultur, men det ska man se i ett sammanhang, det handlar mycket om politiska konflikter i Mellanöstern och Israel-hat. Men för att integreras och kunna ta till sig nya värderingar behöver man komma in i det nya samhället. Hålls man utanför kommer man aldrig att möta de värderingar som finns i det nya landet. Tror någon att en nyinvandrad kastar sig över DN:s ledarsida att få en uppfattning om modern liberalt tänkande? Inte då. Någon välutbildad som har en tydlig vision om att bli en del av Sverige gör det säkert, men långt ifrån alla. Så det ligger visst ett stort ansvar för mottagande befolkningen att släppa in nyanlända invandrare in i samhället, och i den sociala gemenskapen. Har ni inte varit på föräldraträffar där ’alla’ föräldrar var närvarande men inte de som kommit relativ nyss? Har ni inte varit på midsommarfirande där invandrare lyste med sin frånvaron, för att ingen tog dem dit och upplyste dem om att de var välkomna? Integreringen handlar inte bara om att bli kvitt antisemitism som man fått in med modersmjölken, utan antisemistim är något vi alla får kämpa med i vår omgivning i mötet med infödda svenskar lika som i mötet med invandrare. Integrering handlar om att människor steg för steg kan känna sig mer och mer en del av Sverige, utan att behöva bli blå-gula, och det handlar bland annat om att komma bort från så kallad hedersvåld, men också antisemitism, och klan-tänkande, och att acceptera det miljöansvaret vi alla ska ta, och bejaka de sociala rättigheterna och ansvar vi har etc. etc. Alltså en hel komplex av idéer och värderingar som i sig inte är specifikt svenska, men som är accepterade i Sverige, men inte heller är automatiskt universella. Och där har vi alla ett jobb att göra. Att säga att ”Då är det svenskarnas fel då?” visar bara att man inte själv vill ta ansvar för att förmedla de värderingar som man har, och där vi vill bygga samhället på. Och sedan finns det en del saker som kom med invandringen som är bra, och det ska vi inte heller glömma av, men det är inget som behöver eller ska vägas upp mot antisemitism eller annat negativt. Vad man vinner eller förlorar på är inte intressant, tycker jag, det är vi alla, infödda svenskar tillsammans med invandrare från mellanöstern och Nederländerna och Island och alla andra länder som få forma livet här i Sverige så att alla får plats och rum att utveckla. Ett demokratiskt Sverige där friheten inte begränsar andra. Och där vi inte lägger vår egen skuld på andra. Lär det av Revius. Han var tidig han!

Det visade sig efteråt att vi hade valt bort en del filmer som vann pris, men vad gör det? Det går nog att se dem efteråt. Det blev trots allt 32 långfilmer vi såg, en del lååångfilmer rent av, och en drös kortfilmer som jag ofta fick känslan av att det nog hade varit roligt för dem som hade gjort dem, men inte så mycket att se på för oss. Jag tror inte att jag kommer att diskutera dem något vidare, jag tror inte det var någon som lämnade något speciellt efter sig, trots att jag är glad i kortfilmer generellt, liksom jag inte automatiskt föredrar romaner framför noveller.

Jag tar metoden ’Tala film tala liv’(som jag tror att den heter) som metod för det jag skriver: 1. Känslan som finns kvar efter filmen 2. Scen som gjorde intryck 3. En person i filmen man skulle vilja prata med detta om…

Jag redogör inte för innehållet, det går att googla lätt, inte heller vilka priser eller nomineringar till priser de fått, för det tycker jag i stort är ointressant.  Jag vill belysa från mitt perspektiv (jag har ju inget annat) på vilket sätt filmen tar upp viktiga ämnen och hur man belyser och bearbetar dem. Och då med den baktanke, eftersom jag är präst: De människor jag möter i mitt arbete har varit med om en del, och vad de har varit med om är inte alltid lätt att veta, och ska man kanske inte heller veta. Men en människa man möter 2021 har en historia (naturligtvis) och det är inte så konstigt att människor är som de är: varma, snälla, öppna, men också kyliga, slutna, spydiga och mycket annat. Hur möter jag Gritt (filmen Gritt) om hon helt oförhappandes sveper in på en vegetarisk lunch i Marieholmskyrkan? Har vi i kyrkan något som kan fylla det tomrum hon känner? Varför har Irina så många konstiga krav när hon ska gifta sig i Domkyrkan, och varför vill hon inte att jag nämner hennes namn Laura alls, fast hon heter så egentligen på hindersprövningen? (filmen Persona Non Grata- Hvar kragerne vender). Efter filmen känner jag att jag inte behöver skriva Irina på näsan vilka namn ska nämnas, och Gritt får vara lite flummig, vad gör det?

filmerna vi såg

• Gagarine (Frankrike)
• Tove (Finland)
• Conference (Ryssland)
• The Killing of Two Lovers (USA)
• Aalto (Finland)
• Undine (Tyskland)
• Days (Taiwan)
• Rose’s Wedding (Spanien)
• Persona non Grata (Danmark)
• The Macaluso Sisters (Italien)
• Mama (Kina)
• Never Gonna Snow Again (Polen)
• Kamrater (Ryssland)
• Night of the Kings (Cote d’Ivore)
• A Song Called Hate (Island)
• Limbo (GB)
• Molecules (Italien)
• A l’abordage! (Frankrike)
• Gritt (Norge)
• The Father (GB)
• Radiographe of a Family (Iran)
• the Last Bath (Portugal)
• Biginning ( Georgien)
• The Salt in Our Waters (Bangla Desh)
• Sanna Mödrar (Japan)
• Liborio (USA)
• Flee (Danmark)
• Dating Amber (Irland)
• Mon Amour (Frankrike)
• Notturno (Irak)
• Digger (Grekland)
• And Tomorrow the Entire World (Tyskland)

Länderna inom parentes är där filmen till största del avspelas, inte produktionsland eller regissörens hemvist alltid.

Tove *** Finland Sverige

Jag har lite svårt för filmer som handlar om verkliga personer, om de inte spelar sig själva, som i ’Spring Uje spring’. Till viktiga dialoger i filmen skulle man vilja ställa frågan: ” Jamen sa hon verkligen det?” eller ”Svarade hon verkligen så?” Jag hade nog hellre sett en film om en fiktiv kvinnlig målare precis efter kriget i Finland, men då hade kanske alla ropat: ”Det är inte Tove!” Nej, men har vi kommit den verkliga Tove närmare? Vem kan svara på det, förutom Tove i sin himmel?

1. Känslan: Jaha, då vet en lite mera om Tove Jansson. En fin film, men vad gav den? Inte så säker. Bra skådespel, bra bild, men det blir näst intill en dokumentär, tyckte jag.
2. Scenen – I början säger mormor tror jag: ”ska ni (pappan och Tove) bråka före maten eller efter?” Det gjorde ju klart att hon behövde bryta sig loss från pappan, en känd konstnär.
3. Känns inte så angelägen att prata med någon. Tove själv kanske: ”Men strunt i alla andra, det du gör är bra och det vet du!”

Persona Non Grata – Hvor kragerne vender    Danmark
Jag tyckte att filmen till sitt tema påminde om filmen Masjävlar, där också en dotter kommer tillbaka från ett annat liv i stan, och där mamman föreslår att baka en championpaj, som om det skulle lösa något. Kan inte tänka på Dalarna eller höra dalmål utan att tänka på championpaj. Det är inte lätt att komma tillbaka till den jord man har flytt ifrån. Man kan inte smälta in igen utan att tappa man har jobbat så mycket med att bli kvitt. Tyckte detta gestaltades på ett fint sätt i denna film, som jag tycker är värd att se. Och, nästan på ett Majgull Axelsson-sätt, får man förståelse för plågoanden, hon talar ut till slut. Hon är ingen djävul. Hon är bara människa.

1. Livet är inte lätt. Först får man lära sig en massa, och när man flyttar hemifrån måste man försöka bli av med allt man har lärt sig… Lite Sisyfos- känsla. Men stenen kommer upp till slut om man jobbar på. Allt är inte sisyfos-arbete!
2. Huvudpersonens (Irina) plågoande från barndomen ska gifta sig med Irinas bror. Kvällen innan insisterar kvinnan som har nästlat in sig i familjen på ett otrevligt sätt, på att visa på datorn intervjun som Irina har gett i tv-n, där hon beklagar sig om sin uppväxt och ’livet på landet’. En skarp scen.
3. Brodern – verkar vara en hygglig människa, som borde hållit kontakt med sin syster Irina. Även om hon ’bara försvann’ har han också ett ansvar att upprätthålla relationer. Varför gjorde han inte det?

Gritt ** …men värd att se i alla fall! Norge

Filmen är för lång, och lite spretig. 2 timmar är lite mycket för att berätta denna historia. Men Gritt är verkligen en intressant person. Hon har så mycket idéer, vill så mycket, och har inga redskap, ingen utbildning, ingen sammanhållen livsåskådning som ger stöd. Och inga vänner som ställer upp. Men kanske orkar man helt enkelt inte med sådana vänner? Hade jag orkat med Gritt? Tveksamt. Hon bluffar, visst, hon lurar, hon stjäl även. Men efter alla dessa försök, och alla misslyckanden kommer hon till sig själv, när hon får låna en stuga. Där får hon ihop de trådar som kan väva någon slags struktur- fint i filmen med att hon bokstavligen knyter ihop trådarna.  Och därför tycker jag att du ska se filmen. 1. Känslan av det förlorade fåret, som söker sig till andra får utan herde de också.  2.  Tar scenen med när hon röjer undan allt i och kring stugan hon har lånat, och lämnar tillbaka nyckeln och ger sig av. Den inger hopp, känner jag. 3. Skulle vilja fråga Gritt vilken utbildning hon skulle vilja gå. Något riktigt, något som ger redskap att utföra det arbete hon egentligen skulle vilja göra. Hjälpa henne med det.

The Macaluso Sisters –Le sorelle Macaluso ***** Italien Sicilien.
En pärla, mycket berörande. Inte många svar, men vackra bilder om människor som försöker leva det liv de har fått. Jag undrar ofta när jag träffar gamla människor med ett liv bakom sig varför de är som de är. Den där gamla kvinnan som nu har dött har också varit ett barn, en flicka, haft systrar, drömmar, förlorad en massa, och gått miste om en del som hon rimligen skulle ha fått. Alla som drömmer om att bli danslärare blir inte det. En del får arbete på slakteri. Som laboratorieassistent. Och går miste om kärleken. Man vet så lite om varför det blir som det blir. 1. Känner ett lugn i att saker och ting alltid blir som de blir. Det får vara så, och hur det blir är verkligen inte skrivet i stjärnorna, utan det beror ofta på om man får de redskap och möjligheter i sina händer eller inte. 2. Scenen när dinosaurieägget som systrarna plockar med sig när de är på väg till stranden dyker upp igen i slutet av filmen. I en låda, ett minne från en tid långt, långt tillbaka. Lilla systerns glädje över ägget, men hon själv blev aldrig vuxen. Minnen ska vårdas 3. Dans-systern. Skulle vilja veta vart drömmarna tog vägen… Om det blev något som hon hade drömt om som barn… Se filmen! 5 snöflingor!

Never Gonna Snow Again **** Polen Tyskland
Ni har hört kanske sången Little Boxes on the Hillside… Denna film handlar mycket om Big Boxes på en rad. Alla hus är unika och stora, pampiga, men alla är samma. Varje familj är olika, men deras liv är det samma: de är olyckliga och dricker och röker och längtar efter att vara i sin kropp. En magi-kunnig hypnotisör och massör blir indragen i en massa människors tomma liv i ett av Warszawas ’gated communities’. Ett lyx-ghettos olyckliga invånare blir genomlysta med skarp blick. 1. Det är synd om människorna. Det är bara att inse. 2. Mycket vacker magisk scen när huvudpersonen träffar, eller snarare får kontakt med sin mamma i någon slags foyer med blinkande ljus. 3. Massören är så duktig, att man längtar efter en behandling, inte prata.

Night of the Kings – Le nuit des rois ***** Côte d’Ivore, på franska det mesta.
Fantastisk film i extrem miljö. Tänk dig ett modernt fängelse. Ta bort allt förutom det yttre skalskyddet. Inga dörrar, inga möbler, ingen el och alla fångar blandade och överallt. Ett eget samhälle, som har sina regler och sin etik. Och sitt styrelseskick. 1. Det går att skapa skönhet ur intet. Med fantasins hjälp. 2. Scenen där huvudpersonen berättar sin första historia och ett helt gäng fångar hoppar fram som dansare, och samtidigt som har berättar spelar de upp det han säger. Han säger: ’skorpion’ och de bildar en skorpion med sina kroppar. Otroligt vackert och mera inspirerande än att visa en film på en tv-skärm. Kan vi berätta? Kan vi bara visa film? Kan vi dansa? Vi behöver mera sådant! 3. Ledaren Barbe Noire skulle vara roligt att prata med. Han är i filmen vid livet slut, och hans liv räcker nog till en film till antar jag. Han har skarp blick och på något sätt i detta helvete vill han väl, det intrycket fick jag i alla fall. Se filmen! 5 snöflingor!

Beginning –   Georgien
Bara det att det är en georgisk film gör den värd att se. Det är i Europa, men längre bort än Turkiet. Själva berättelsen känns lite udda: förtryck av Jehovas vittnen, men det handlar främst om Yana, hennes bakgrund, hennes känslor, äktenskap. Hur jag nu ska tolka slutet vet jag inte. Jag blev inte riktigt klok på filmen. 1. Förvirring. Vad händer egentligen? 2. Dopet i floden: varför i hela friden doppas alla bakåt i vattnet medan de håller för näsan? 3. Yana, hon behöver hjälp i sin ensamhet.

Aalto **** Finland
Fin film som tar dig till många av BÅDE Aino och Alvar Aaltos verk. Är du intresserad av arkitektur och design är det en sevärd film. Fina bilder från hela världen med hans verk, och mycket bakgrundinfo.
Frågor man kan ställa sig:
 arkitektur är av alla kulturyttringar den mest tillgängliga. Vad tycker du?
 Tänk på en vacker stadsdel. Vad är det mest iögonfallande? Vad behövs?
 Vilka av de visade byggnader gillar du mest? Varför? Vad är kännetecknande för den?
 Formgivning – varför tror du vissa föremål blir klassiska?
 Spelar det någon roll om ett vackert föremål säljs på IKEA eller på fina Designbutiken?
 Har IKEA vackra föremål?
 Vad är vacker? Är det att proportionerna stämmer?

A Song Called Hate * Island
Ganska intressant film, när jag nu har sett den. Den saknar dock en del för att kunna förstå var ockupationen handlar om. Men en bra fråga som ställs är: Liksom Olympiska spelen är Eurovision Song Contest inte politiskt. Eller? Vad är politik? Som alltid när det gäller Palestina blir filmen lite ensidig, vänskap skapas innan resan med bara med palestinier, och det ger en bias åt upplevelsen. Inga andra länder som är med på ESC som har några problem med grannar eller minoriteter? Men det som är bra är att de (Hatari) vill någonting utöver ’vinna’.

Radiograh of a Family    Norge/Iran/Schweiz
Otrolig fin film, men nästan mera än en dokumentär, det är trots allt en berättelse om öst och väst som Enligt Kipling aldrig kan mötas, men enligt Goethe inte går att skilja åt. ’Huvudpersonen’ är ett hus i Teheran där många scener är tagna. Rummet skiftar bit för bit allt eftersom åren går, från väst till öst, från modern till traditionellt, från innan revolutionen tills idag. Ett fotoalbum är också viktig. Mycket snyggt gjort, allt. Mycket intressant och belysande. Kan man vara muslim och kvinna i Geneve och känna sig en hel människa på 50-talet? Går det att vara sekulär i Teheran och vara en hel människa efter den islamiska revolutionen? När är man Någon? När blir man Ingen?

Flee ***** Danmark
Mycket fint gjort tecknat film om en framgångsrik afghansk flykting i Danmark. Trådar nystas upp och en historia berättas, mycket varsamt. Vad ska man hålla tyst om? Vad ska man berätta för vem, och när? Är allt man är med om ’allas’ egendom eftersom det angår andra också, eller finns det sånt som är ens eget? 1. Lättnad. Saker och ting faller på sin plats om man får ihop sin historia, och vågar berätta den. Sorg, för allt det svåra det innebär att vara människa. 2. Ingen scen direkt, annan än den där han ligger på mattan och berättar, och där man ser hans känslotillstånd trots begränsningarna som tecknat för med sig. Jag tycker i vanliga fall inte om tecknat, annat än Bamse och Flintstones, men denna mix av skiss och och tydligt tecknat blir helt enkelt bra. 3. Jag skulle vilja fråga Frågeställaren, vännen som lockar fram historien hur han vågade. Det är ju explosiva saker man hanterar. Han gör det så fint. Se filmen! 5 snöflingor!

Gagarine    Frankrike
Visste ni att det fanns en förort i Paris uppkallad efter Gagarin? https://en.wikipedia.org/wiki/Cit%C3%A9_Gagarine
Filmen är ett motstycke till filmen Les Miserables från 2019, som också bör ses. Jag tycker att den här filmen tillför mycket till diskussionen om förorten i Sverige också, och det är bra att se båda dessa filmer. Filmerna är rätt så olika, men tangerar samma frågor. 1. Känslan kvar efteråt: Glöd! Brinner man för något så satsa, mot alla odds! Vänskap bär, över könsgränser och etnicitet! 2. Scenen som gjorde intryck: när ’växthuset’ är klar och fungerar. Jag tänkte på Eden Project i Cornwall. Ja, Youri (huvudpersonen) åstadkommer mera än Eden Project, fast i mindre skala. 3. Någon att ta en kopp kaffe med: Youris mamma, som sviker sonen så totalt, men har hon ett val? Ja, man har alltid ett val. Hur tänkte hon?

Mama ** Kina Frankrike
Fina bilder, men jag tyckte att filmen var svårt att följa. Var är de? Vilka är det? Vem bor var med vem? Väldigt lite dialog, och då i stilen med: matar du hönsen? – Ja, jag matar hönsen. När det är alldeles uppenbart att hon matar hönsen. ” In the end, only memories, images and sounds remains.” ja, vad minns man? 1. Känslan: Vad är det som händer egentligen? Oro. 2. Scenen: när de bär den döende kvinnan på bår på långa avstånd till staden. Också här temat staden – landet. Migration. 3. Vet inte, de var så tysta alla, finns det någon att prata med? Ja, det gör det säkert, men att komma igenom den barriären är nog inte lätt.

Limbo   Storbritannien – spelas på de Yttre Hebriderna.
Udda, lite rolig film, med ganska stor dramatik. Fina bilder. 1. Känslan: vemod, tänker på psaltaren 137 ”… i pilträden som växte där hade vi hängt våra lyror….bad oss att sjunga …..hur kan vi sjunga Herrens sånger i ett främmande land? ” Är det rätt att be flyktingar om en sång? Är det just musiken, sången som förlöser och befriar till slut? 2. Scenen. Huvudpersonen är ute på vandring på de Yttre Hebriderna och kommer in I ett härbre, stall, där det finns en brinnande eld. Där träffar han i drömmen sin bror som valda att fortsätta kämpa den väpnade kampen i Syrien. Vacker scen och den stämmer till eftertanke. Elia i grottan-scen på ett sätt. Vändpunkten. 3. Läraren, hon är fantastiskt (dum) men rolig och engagerad! Hon är en karikatyr av läraren för invandrare. Inte ett måste, men värd att se, en bra film med fin gestaltning. Om man tål överdrifterna i skolsalen, som är engelsk humor när det är som sämst eller bäst, beroende vad man tycker.

The Last Bath    Portugal – Ultimo Banho
Det är så synd att man alltid översätter filmtitlar, oftast helt I onödan. Jag kan inte portugisiska, men av ordet ultimo förstår jag att det är inte bara är ’sista’, tidsmässigt, utan även det yttersta, rumsmässigt eller längst bort från mitt perspektiv, och även ’sist men inte minst’ av betydelse. Så jag kan tänka mig att titeln lika gärna (eller hellre) skulle kunna översättas med ’Den slutgiltiga reningen’. Katarsis. Filmen handlar om, tycker jag, om vad man vill ha ut av livet, och på vilket sätt. Josefina vet precis hur hennes liv kommer att se ut: hon ska gå vidare i klostret där hon bor med att ta hand om ungdomar, och det gör hon rätt i. Hon behövs där. Och för att besegla detta livsval vill hon ge de ”ultima” löften: hon ska bli nunna och avstå från egendom och egen familj, utan hon ska viga sitt liv åt andra i Guds tjänst. Skulle jag kritisera henne för detta? Nej, hon vet vad hon gör och väljer rätt. Men så väljer Livet en annan väg. Kanske kommer hon tillbaka till klostret, det vet vi inte, men med stöd av en äldre nunna (abbedissan?) väljer hon Alexandre, hennes systerson som är uppvuxen hos sina morföräldrar, och mormor redan har dött. Alexandre och morfar har klarat sig så där på gården, verkar det som, tills morfar dör. Detta med kroppslig närhet hade Josefina valt bort i och med klosterlivet. Men nu tvättar hon han tvätt och hans kropp. Tills hon själv måste ta sitt slutgiltiga, ultimata bad. Mycket fin gestaltad film. Vackra vingårdar. Vackert landskap, vacker historia. 1. Känslan kvar: Ja! Det går alltid att tänka om! Välja en annan väg, som vuxen, som tonåring! Det går! 2. Scen: Josefina sitter i slutet på filmen på en bar och raggar. Vilken annan människa är hon som vamp och som nunna. Men ändå samma. Varför dömer vi på folks yttre? För att vi inte själva ha tagit det Ultima Banho kanske? Är vårt dop det ultima banho? Kallelse till att vara människa och inte döma? 3. Skulle vilja fråga Josefina efter filmepisoden i livet hur hon ser på framtiden, och om blod är tjockare än vatten. Är det det? Man säger också: blod kryper, där det inte kan gå. Säger man så på portugisiska med?

The Salt in Our Waters    Bangladesh
Liksom Persona Non Grata en historia om staden och landet, men då i en feodal muslimsk setting i Bangladesh. Men också en miljöfilm. Klimatförändringarna påverkar Bangladesh mycket, då så stor del av landet är mycket låglänt och ligger vid havet. Vart ska människor ta vägen, med fler stormar, högt vatten och sämre fiske? Jag tycker ofta att naturfilmer på tv saknar det mänskliga perspektivet, som om vi människor inte rymmer i naturen. Att vi inte uppför oss som en del av naturen är en annan sak. Men den här filmen är också en naturfilm, fast man inte lär sig några växter eller djur, men naturen är alldeles närvarande, men skönhet och hot. Tar liv och ger liv. Det är också en film om konst och konstnärskap. Om att ge barn möjligheter, och begränsa barnen i deras utveckling. Och om ekonomi och makt som kommer med pengar och pengar som kommer med makt. Att filmen blir lite gullig ibland, och lite ”blåögd” gör att den inte får 5 krabbor, utan 4. Värd att se är den i alla fall. 1. Känslan kvar: Vacker! Skönhet! Jag vill dit! Men inte när det stormar då. 2. Scenen när alla barnen håller på att skapa och bygga på sitt, och ta sina luftfiskar runt i byn! Barnsligt glädje som ska dödas av de (vissa) vuxna. 3. En kaffe med byhövdingen, för att höra vad han ser för framtid för byn… och dess styrelseskick.

Liborio   
Dominikanska republiken (andra hälften av ön där Haiti utgör västra delen) första hälften av 1900-talet, tänk på Thoreaus Walden på 1800-talet, lägg till en skopa messiansk nyandlighet och kult. Ett socialt experiment i naturlig miljö. Dans, musik, godhet. Kan det vara kittet i ett samhälle? Liborio visar detta, han utnyttjar inte makten han får. Men som så ofta tolereras inte sådana nya projekt av dem som har den yttersta makten. Jag hade aldrig hört talas om den här rörelsen, som bombaderades med napalm på 60-talet av Amerikanerna, men det var 40 år efter Papa Liborios död, och rörelsen ska även ha några anhängare kvar i dag. Googla om du vill veta mera. Mycket fin film. 1. Känslan kvar: vilken kraft det finns I sang, musik och dans! Satsa på det du! 2. Scenen när han inte förmår uppväcka ett dött barn. Rörande, när han ändå visar att den döde finns… Liksom i The Macaluso Sisters. 3. Liborio är en sådan spännande person att man verkligen skulle vilja träffa honom. Han har kraft – och missbrukar den inte! fyra cirklar! OOOO

Conference   Ryssland, m.fl länder
Enormt seg början på filmen. Men sedan tar den sig. Så håll ut! Det som först ser ut som en trött samling tysta människor, visar sig vara en samling traumatiserade människor som alla bär på sina minnen- som är rätt så olika. De har alla sina minnen och sina förluster av ett gisslandrama på ett teater. Och alla bär på sitt. Alla har frågor, alla bär skuld. Att bära skuld är en tung uppgift. Det vet vi. Och förlåtelse finns inte att få som en kopp kaffe ur en automat. Relationer blir ansatta, människor gör saker de sedan ångrar och som har livsavgörande resultat. Och det gestaltas fint i början av filmen, utan att man förstår då. Men rensning är att tungt jobb att utföra. Diagonalt, mellan bänkraderna, och det är inte färdigt förrän allt är gjort. Det tar tid, i filmen också. Slutar du dammsuga när du har gjort halva rummet? Nej. Men den dammsugning som behövs inom oss, slutförs inte alltid. Och det är ett problem. Men det går att göra. Tiden däremot läker inga sår. Jag hittar inte filmen på nätet, kanske kommer den på Draken Film så småningom.

1. Känslan kvar: Nedtyngdhet, ett för stort lass att bära…
2. Scen som gjorde avtryck: när huvudpersonen med hjälp av andra som vill stanna för att göra jobbet färdigt, barrikaderar dörrarna. Ingen in och inte ut nu!
3. Dottern, som verkar glömma sin lilla dotter. Ta tid till henne, skulle jag säga.
   https://www.youtube.com/watch?v=ov66vapBdx0

The Killing of Two Lovers **** USA
Ett förlorat äktenskap? Detta är ’landet’. Byn Kanosh I Utah där filmen är inspelad, går att hitta på Google maps. ( https://www.google.se/maps/place/Kanosh,+Utah+84637,+USA/@38.8031374,-112.456506,14z/data=!4m5!3m4!1s0x874b48a3b0f7d781:0xf12ce1b4add4e03f!8m2!3d38.8013558!4d-112.4374387) i streetview kan du se husen.
Några hundra meter mellan platserna där det inspelas. Förvånande likt en liten by i Skaraborg. Det finns egentligen en hel del fina hus, från den tiden då bygden blommade. Fyra barn från den tiden då de var en familj på riktigt. Pappan har flyttat till sin pappa, på slutet av byn. Mamman har en älskare som vill leka pappa. Ja, vad gör människor för att få leva det liv de vill leva? Vet de vilket liv de vill leva? Jag tyckte det var en bra film, välgjort, kanske värd mera än fyra raketer. Eftertänksam och utan pladder, naken, något som jag ofta saknar hos amerikanska filmer. Detta är inte Hollywood, det märks -som tur är. 1. Känslan kvar: tappert! Gott att se några som inte ger upp! Några har i alla fall gjort en barnkonsekvensanalys av sina handlingar. 2. Scen. Överraskning för barnen: de ska skuta upp raketer med fallskärm, alltså inte fyrverkeri med färger. Och en går inte iväg. Dottern var också för stor för att gilla sånt. Och detta på festplatsen i byn, annars övergiven. En bild för hela filmen. För livet i stort. Alla raketer går inte iväg. Även om man siktar på trädtopparna …. 3.Vem jag skulle vilja träffa: Inte prata med någon, men sitta på samma restaurang med hela gänget, och beskåda det hela lite på avstånd. Upptäcka kärleken som finns där mellan dem alla. Man blir lite varm av sånt.

Undine **** Tyskland /Frankrike 2020
Bara efteråt förstod jag att det var en ”saga”. En historiker på ett museum är också vattennymf. Magi alltså, och en nymf kan man inte hålla fast. Jag tycker i allmänhet om tyska filmer, de är ofta välgjorda och inte så sensationella, men ändå spännande. Men det jag kommer ihåg nu, efter den, är mest en liten vag känsla av flyktighet. Något ogripbart har jag sett. Inte drömskt eller något fantasifull, utan bara det att man inte kan fatta, begripa allt. Tänker på min favo-filosof Levinas (jag är verkligen själv ingen filosof, och jag kan inte hans filosofi, bara snuddat vid den). Litauisk-judisk från födseln, men arbetade i Frankrike och skrev på franska. En av hans grundtankar är just att man varken kan eller ska begripa en annan människa. Be-gripa , det är något våldsamt över det. Det är något med att ta i sin hand, hålla fast. En annan människa är alltid en annan, och detta annorlunda är just det värdefulla. Och det känner jag är också filmens budskap. Det är mycket man kan veta, det är mycket man kan göra, yrkesmässigt och på andra områden. Men begripa en annan människa: ge dig inte på det. Låt henne vara en gåta. Hon är värd det. 1. Känslan kvar: som jag skrev: ogripbarhet, flyktighet. 2. Scen: många fina scener, en fantastisk scen är när en liten dykare simmar fram i ett akvarium… och… Ja se filmen! 3. Jag skulle vilja träffa killen (Christophe) om 10 år, och höra hur han minns det som hände. Länken: tyska wikipedia https://de.wikipedia.org/wiki/Undine_%282020%29

Days  Taiwan
Ja, en fin film på sitt sätt, jag var kanske trött när jag tittade, men den var lite väl långsam och lång… drygt två timmar, mycket lite händer, men det som visas är ensamhet. Värk. Smärtbehandling. Och sysslor visas som en meditation, vilket jag tycker ett fint sätt att förhålla sig till rutinarbete. Laga mat som en meditation. Och kameran star stilla hela tiden så länge scenen pågår. Bara det ger en långsam känsla. Man ser allt. Man hinner se allt. Grönsaker tvättas, noga, lagas sedan. Regn ute, vind, man hinner se…Men bara från en vinkel, tills scenen byts, och vinkeln är ny. Två människor med helt olika liv och förutsättningar möts, den ene har beställt massage, den andre ger massage. Köpa och sälja. Något mera -men bara kort- något som liknar vänskap, men som är bara avslutningen av en transaktion. Ojämna förhållanden: makt – maktlöshet. Jag ångrar inte att jag har sett den, den var fin, men jag ska inte se om den. 1. Känslan kvar: ensamhet. 1+1 = 2? Eller är 1+1= 1+ 1? 2. Scenen som gjorde intryck: när den ene betalar den andra, och ändå går efter för att bjuda på lunch. Liknar vänskap. 3. Mycket tyst film, inte mycket blev sagt. Känner nog inte direkt för att prata med någon av dem. Inte för att de inte skulle ha något att berätta ytterligare, men för att de verkar svårpratade, båda.

Notturno  italien
Nja, tyckte att beskrivningen jag läste innan jag såg filmen sa lite för mycket, lite missvisande. Som jag uppfattade filmen rör den sig i skärningslandet mellan Turkiet, Irak och Syrien, inte så mycket mer, men jag kanske har fel. Rörande bilder, fina scener, det jag minns mest efteråt är sorgen i rösten och rörelserna hos mamman som besöker platsen/fängelset där hennes son torterades och dog. Fruktansvärd. Väldigt fint filmat. Otroligt fina bilder från ett vattenrikt område (Irak nedströms de stora floderna?), någon åker ut med båt. Jag skulle vilja veta mera om platserna, där det är som man är i filmen.

Digger   Grekland
På kanten av en enorm, verkligen en enorm gruva kämpar en skogsbonde för sin rätt att leva det liv han vill på den jord han äger, norra Greklands fastland. Det går sådär. Frun stod inte ut, och har för många år sedan försvunnit till Kreta med den då unge sonen. Efter många år dyker sonen upp med motorcykel och krav på sin far i bagaget. Vilken sida väljer han? Det traditionella livet eller det ’moderna’ med förstörelse av natur och miljö som följd? 1. Känslan kvar: kärlek till jorden är stark. Ge inte upp! Att rädda en människa är kanske att rädda sin framtid. 2. Scen: Huset som förstörs, en hemsk scen, men samma grävskopa som förstör huset…. Ja då får du se filmen. Avslöjar inte mera. 3. En öl med sonen om de minnen han har från sin barndom I garden. Och hur han ser på sin framtid skulle vara spännande att samtala om.

Und morgen die ganze Welt (And Tomorrow the Entire World)   Tyskland
Igen en bra tysk film, välgjord. Men kanske lite förutsebart. Överklassflicka, första års juriststudent, engagerar sig i ett kollektiv av antinazister. Förälskar sig i slagskämpe som är ledare, men som är med för slagens skull, han är inte alls ideolog. Han kommer undan när det brinner. Nåja, det är inte det som är intressant i filmen. Det intressanta är att ultrahöger är på frammarsch, och som bekant inte bara i Tyskland. Man kan i oändlighet analysera varför, vad det beror på, vilka som stödjer osv. Denna film handlar om hur man ska bekämpa deras framfart. Om man kan bekämpa deras framfart. Med våld eller med fredliga medel. Vedergällning som princip? Hur förhåller man sig till det? Kan man genom studera juridiken stadga rätten, demokratin? Jag tänker också på tv-serien Den tunna blå linjen, där det förekom en ultrahögerdemonstration, polisen emellan och barnfamiljer, vanliga människor och våldsamma antifascister blandade på andra sidan. Hur förhåller man sig i ett sånt sällskap? Vad är polisens roll, och hur utför de sitt uppdrag? Filmens titel är tagen ur en nazistisk kampsång: idag hör Tyskland oss, imorgon hela världen. Det lägger ett ansvar på den här tyska juridikstudenten: om vi inte stoppar dem nu, drabbas hela världen (igen). Regissören har själv varit med i en antifa grupp i sin ungdom, och det kan man märka. Liksom huvudpersonen är hon av överklass, och har en väg ut, om det börjar brinna. Det har vi vita medelklass alla egentligen. Nu börjar jag tveka, kanske 4**** ändå?

1. Känslan kvar: lite avundsjuk på att inte vara ung längre, det var så spännande!
2. Scen: det fanns många fina scener, en rolig scen är när det försöker komma in i staden som är avstängd för att det förväntas bli bråk mellan fascister och antifascister. De kör dit i mammas fina bil och säger till polisen att de ska på bröllop. De är finklädda och släpps igenom. Men också otäcka scener med slagsmål.
3. Slagskämpen som inte står för något egentligen, bara för våld, när han vet att han far tar ut honom ur elden när det behövs. Hur tänker han? Tänker han?

La Boda de Rosa – Rosa’s Wedding   
Äntligen en filgod-film. Utan komplikationer, men ändå rolig och to the point. Värd att se, kul, men inte så djup. Det behövs väl inte alltid? Rosa är dötrött på allt och alla som hänger på henne, behöver henne, dra fördel av hennes sätt att alltid ställa upp. Därför planerar hon att viga sig. Översättningen Wedding blir inte bra, som så ofta. Varför håller man på med att översätta filmtitlar? La Boda skulle bättre kunna översättas med vigningslöften. Ett ord som används för bröllop så klart, men wedding hör ihop med foga samman. 1. Känslan kvar: eufori! Lyckan finns om du är bestämd, kanske du får den – en stund. 2. Scen. Vackraste scenen kanske när hon vandrar runt i sin sedan några år döda mammas syateljé. Tiden har stått stilla, och allt är vackert och lugnt. Hon landar. 3. Beställa en prästskjorta hos Rosa, och medan hon tar mått höra lite hur det går, med hennes dotter och allt.

Kamrater    Ryssland
Det är spännande att få inblick i någon som verkligen trodde på sovjet -ideologin. Filmen visar både hur farligt och fel kommunismen var i verkligheten, men även hur någon kunde tro och lita på att det ändå var till det bästa. Vi som är uppvuxna i väst vet så lite om Sovjetunionen, bortom klichéerna och de fakta som står i historieböckerna. Men hur upplevde människor sin värld? Hur kunde man vara en trogen partimedlem och pamp óch dra fördel av sin position? Är vissa mera kamrater än andra? Ja, jag vet absolut för lite om detta, och vill se mera. 1. Känslan: förvåning. 2. Scenen: när huvudpersonen börjar gräva i jorden på en kyrkogård i en by, där hon tror dottern har grävts ner på ett ovärdigt sätt. 3. KGB-agenten som verkligen tar en risk för att hjälpa huvudpersonen att hitta sin dotters lik. Skulle vilja veta varför han hamnade inom KGB, verkade inte passa där.

à l’abordage!   Frankrike
en filgood-film till! Ett kort möte tjej-kille i Paris och fortsättningen i franska alperna. Inte som killen tänkt. Två killar på temat ovanlig vänskap. Helt enkelt en kul film, med humor och allvar. 1. Känslan efteråt: filgod. 2. Scen: massa roliga scener. 3. En öl på karaoke- stället vid campingen. Då kan man träffa alla! Och sjunga med!

The Father    Storbritannien – Frankrike
Oj! Vilken fin gestaltning av växande demens. Aldrig sett en film som ger just den känslan som demensdrabbade själva måste uppleva. En film alla borde se. Att jag ”bara” ger den 4 stjärnor är för att själva storyn inte är så mycket. Det är kanske inte en berättelse som berättas, utan en känsla som förmedlas genom dialoger och bilder. Och vem kan göra det bättre än Anthony Hopkins? Man upplever som tittare hur det är att ha demens. Prova. Se den.

Sanna mödrar    Japan
Mera i tid kunde inte denna film visas, med turerna kring stulna barn från vissa länder i internationell adoption. Man ska absolut också läsa Salomos Domslut i bibeln (1 Kungaboken 3), som ställer samma frågor: föräldraskap ska visas. På söndagsskolan fick jag berättelsen uttydd så här: den biologiska mamman ville att barnet ska leva, och ger det hellre bort än att det dör. Medan Salomos domslut inte säger något om biologi, utan drar slutsatsen: den som vill/kan ge barnet en framtid, trots allt, ska ha vårdnaden, oberoende av biologin. I Sverige har vi också sett kampen mellan biologiska och fosterföräldrar, med dödligt resultat. Detta är inte lätta frågor, och filmen ger inga lätta svar, utan tvärtom problematiserar den föräldraskapet på ett fint sätt. Det finns så mycket värme i den här filmen, så mycket förstående och kärlek, och som det brukar vara i japanska filmer: så fina dialoger som låter också tystnaden tala. Man känner automatiskt för båda kvinnor, och adoptivpappan, man behöver inte, och kan inte välja sida. Det öppna slutet i filmen gör detta möjligt dessutom. Samarbete kan vara något gott. Tänk om kvinnorna i Salomos fall direkt hade sagt: barnet som lever är vårt, vi bor och lever ihop och tar ett gemensamt ansvar. Så långt går inte filmen heller, men vem vet vad som hände efter filmens fiktiva historiebeskrivning tog slut? En ny film? 1. Känslan kvar: värme, och bra att de inte dömer, inte drar för hastiga slutsatser! 2. Scenen: den unga kvinnan Hikari som har fött barnet kommer tillbaka till hemmet som nu ska stängas och där hon har fött barnet som blev adopterat. Mycket fin scen och samtal. Fin miljö. 3. Chefen till Hikari, som är så förstående och öppnar sitt innersta för henne, vilket han inte alls hade behövt göra, men det var starkt gjort. Hikaris föräldrar så klart också – ser de inte vad de gör?

Dating Amber ** – Irland
90-talets problem för gay ungdomar på Irland känns inte riktigt något jag vill fördjupa mig i. En ungdomsfilm, men kanske inte riktigt aktuell för konfirmander heller? Okay dramakomedi om du tycker om sånt. Inget jag ångrar att jag har sett, men inte ett minne för livet. Fanns några luckor, tyckte jag. två husvagnar… inte mera.

Mon Amour    Frankrike – språk: franska och ryska
Konstigt nog egentligen, eller inte konstigt nog, men jag tror att detta är den bästa filmen jag såg på hela Göteborgs filmfestival. Men varför kan jag inte riktigt fånga, och det är kanske just det som gör att jag tyckte så mycket om den. Något har det att göra med att den är så skickligt gjort, klippningen är så att man hör en fråga – ofta ganska intim fråga – på franska, medan man kan studera ansiktet på den som får frågan, studera så att säga hur hen tar emot den, och sedan får man ett mycket ärligt svar, mycket ärligare än vad man har väntat sig, på ryska. Det blir så äkta, det blir ett sådant äkta möte med personerna i filmen och med mig som tittar. Frågor till gamla men också unga, härjade människor om kärlek, om vad de föll för hos sin partner, om hur livet har blivit, vad man kan och inte kan drömma om, vad man kan och inte kan vara tillfreds med. Jag fattar inte hur en fransk stadsbo, gay, vågar åka till Sibirien, och hur han lyckas få förtroendet för dem han möter… Det är klart, där det inte gick, de som han inte fick kontakt med, är inte med i filmen, det förstår jag. Men denna enorma gräns mellan Öst och Väst, mellan fattig och rik, mellan de med makt över sitt liv och de som inte har det, mellan hetero- och gay, mellan män och kvinnor, mellan påklädda och nakna, allt detta överbryggar David Teboul i sin film. Men som sagt, hur han klarar detta vet jag inte. Kanske är det med livet som insats? Med hans egen smärta som insats? Hans egen förlorade kärlek och döden av hans partner vävs igenom filmen, och är kanske kraften som gör att han kan göra resan. Men jag höll andan många gånger under filmen, och blev stark berörd. Nästan tre timmar är lång för en film, men ge dig själv chansen att träffa de här människorna, och studera deras ansikten! 1. Känslan kvar: överväldigande förtroende man får genom filmen. 2. Scen: en blind kvinna intervjuas. Hon minns sin man bara som ung, hon ser inte hur gammal han är, ett sådant fint samtal! 3. Man skulle helst vilja prata med alla i filmen, om språket fanns, om tiden fanns, om förtroendet fanns. Men inte med ett glas vodka tack! Det blir lått för mycket! 5 (tomma) glas för filmen!

Time to Pause * dokumentär, Storbritannien.
En stillbildsfotograf som själv är i karantän, gör en pandemi-dokumentär av nätsamtal med folk över hela världen. Värd att se, man möter människor och hör deras tankar och ser deras känslor speglade i deras ansikten. Men inget jag egentligen minns något ifrån.

Molecules * Italien
Ja, så där… Venedig är en underbar stad, och mycket speciell när alla turister är borta. Men filmen kan inte riktigt fånga mitt intresse, trots familjeminnen och någon slags story i bakgrunden. Fina bilder, visst, fina scener på gyttjebankarna på de öar som hör till Venedig där väl aldrig en turist kommer…
Lockdown Cinema * också ett pandemi-verk, korta filmer på några minuter, som jag misstänker har varit roligare att göra än att se. Jag tror de kan nå sin publik snarare på ett museum, några minuter visning, än att man blir nöjd i biosalongen eller biosoffan hemma.

Till sist: när man läser en roman skapar man sina egna bilder, och författaren kan beskriva vad någon tänker. Ser man en film blir bilderna presenterade, men vad människor tänker och känner måste man föreställa sig själv – som om det vore jag som var med om detta. Som om jag var med och såg detta hände. Ja, man är med och ser saker hända förstås. Liksom alla bara kan tolka sina egna drömmar, kan alla bara tolka det man ser på film själv. Film berör människor på olika sätt. Och vad någon tycker är en bra film, tycker en annan är inget att se. Så jag vill inte övertyga dig om att ’den och den filmen är bra’ utan bara visa lite hur jag upplevde filmen, vad jag la märke till, pga. mina erfarenheter och mitt liv. Vad som berörde mig, vad jag minns efteråt, och vem jag tyckte var en person som jag skulle vilja veta mera om. Film är naturligtvis lögn, liksom poesi, liksom romaner. Men film är berättelser som måste berättas, och där sanningshalten inte alls är viktig. Det viktiga är att jag är med om något som jag annars inte haft någon aning om. Känslor som aldrig hade väckts, egna minnen som aldrig hade vaknat upp igen. Jag ser mitt liv i filmens ljus, i filmljuset. Jag ser kärlek i människors ögon, kärlek och längtan i deras beröring av en annan, rädsla för att göra fel och bli avvisad, och ett lugn som sprider sig när någon inser att livet är just så det levs. Att livet är en gåva, och inget man äger. Och att vi människor är skapade medskapare. Och att lärjungaskap är ett livslångt uppdrag. Det är film. För mig.

Ja det finns flera som du kan komma på säkert. Alla är positiva ord, och det ligger alltid något demokratiskt i betydelse. Det är inte en som bestämmer hur det är, vad man ska göra, och hur man ska göra, utan vi är flera, och vi är överens, kanske inte om alla detaljer, men i alla fall om huvudlinjen. Biskop Åke i Skara betonar ofta på detta ord ”tillsammans”. ”Tillsammans i Skara stift ska vi tydligt i ord och handling tala om Jesus”. Det är stiftets (och Mariestads församlings) vision. Inte var och en på sitt eget sätt, utan tillsammans. Det ska inte vara enformigt, inte enkelriktat, inte envis. Nej, tillsammans.

Det handlar söndagens texter om: hur vi lever vårt liv tillsammans, hur människor hör ihop, hur vi delar ansvar och visar omsorg. Inom familjen, inom släkten, inom byn, inom staden inom församlingen. Vi – vem hör till? Börjar vi sätta gränser för vem som får vara med, så blir det ofta inte bra. Om man säger: han är släkt och jag bryr mig, men hon är inte släkt, så jag bryr mig inte, blir det ingen sammanhållning utan splittring, och det är motsatsen till tillsammans. Släkten är viktigt, där kan vi i bästa fall få en stor trygghet, men de ingifta då? Hör de till? Ja, säger bibeln. Skilj inte på det viset människor åt. Byn är viktigt, staden är viktigt, där hittar vi människor att umgås med, jobba tillsammans med. Men de som flyttar in? Hör de till? Ja, säger bibeln, också invandraren eller främlingen som den kallas i bibeln, hör till. Guds goda gåvor räcker till oss alla.

Jorden ska brukas av alla, alla gemensamt, alla tillsammans. Den känner inga rika bara fattiga, som den föder. Det är inte av ditt goda som du ger till den fattiga, det är en del av hens eget som du ger tillbaka.

Detta skrev biskop Ambrosius redan på 300-talet. Och det är bara att hålla med, tycker jag.

Willem-Jan Fens

Präst i Mariestads församling

Här i kristet sammanhang är det inte färg på skinnet som bestämmer vem som ska få lov att vara med. Vi har det i vår Församlingsinstruktion som inledningsbibeltext: Berättelsen om den etiopiska finansminister, han får döpas, han får bära vittnesbörd om det han har fått höra från Filippos, han bygger Kristi kyrka i sitt land, med sitt folk som antagligen det första folket i världen som blir kristna. Så det är rätt i psalmversen. Men att det var just Mose som kom med lag och krav, det är ser vi nu är en tanke som inte stämmer. Mose kom med undervisningen om hur vi människor, och då först Guds folk Israel, ska leva sina liv i samklang med varandra och med naturen och med Gud. Utan Mose inget liv som är värd namnet. Då är en kvar i Egyptens slaveri. Det är ju han som ledde folket ut ur detta. Det är vi människor som känner kraven, det är vi människor som kräver en massa av varandra. Inte Gud genom Mose. Det Gud kräver är att vi uppför oss som människor värd namnet, och då behöver vi de 10 orden, 10 bud brukar vi beteckna dem som.  Men det är bud till Liv. Det Jesus har gjort, är att visa att Gud är med oss, han är ju Gud med oss, Immanuel heter det på hebreiska. Och detta ’oss’, tror vi, är inte bara Israels folk, utan genom Pingstens händelser är förbundet öppnat för oss alla. Vi är med, vi får leva vårt liv enligt de råd Mose kom med. (Och som icke-judiska troende behöver vi inte hålla alla de regler som finns i GT.) Och det är det resten av psalmen och Evangelietexten handlar om. Ordet fanns redan från början. Det är inget som kommer sedan. Det fanns, innan jorden blev till, och jorden blev till genom det. Gud talade… och det blev. Och där i Ordet fanns fanns liv, vårt liv, det liv vi känner till, och som ibland är så svårt och obegripligt.  Och det får vara det, vi kan inte begripa Gud, vi kan inte begripa livet, för så snart vi försöka gripa, ta livet i vår hand, så tar vi liv, och det är synonym med att döda, med att dö. Corona tar liv, vi ska inte ta liv, vi ska leva, i samklang med Ordet, som ger liv. Och när vårt liv tar slut, förr eller senare, så går livet tillbaka till där Ordet har utgått ifrån, till Gud. För Gud är ljus och liv. Och ljuset lyser i mörkret, in i vårt mörker, och mörkret har inte övervunnit det.

Det är också en av Midsommarens budskap. Ljuset, sommarljuset, finns inte här för att stanna i samma sommarintensitet, men det kan inte övervinnas av mörkret. Ljuset segrar. För det har Gud sagt. Det finns i hans Ord.

Psalm 331

1.Ljus som liv åt världen gav, halleluja,
här sin boning bland oss tar. Halleluja.
Ära vare dig, o Gud. Halleluja.
Lov ske dig, Guds ende Son. Halleuja.

2.Lyser i den mörka natt, halleluja,
över döden har det makt. Halleluja.
Ära vare ….

3.Vittnesbörd Johannes bar, halleluja,
om det ljus som gryr i dag. Halleluja.
Ära vare …

4.Hit från himlen nåd blev sänkt, halleluja,
fast vår dörr var låst och stängd. Halleluja.
Ära vare …

5.Nu Guds kärlek tag emot! Halleluja.
Den ger kraft till tro och bot. Halleluja.
Ära vare …

[6. Moses gav oss lag och krav, halleluja.
Jesus lyfter bördan av. Halleluja.
Ära vare …]

7. Skaparljus, du livets ord, halleluja,
sök vårt hjärta, led vår fot. Halleluja.
Ära vare dig, o Gud. Halleluja.
Lov ske dig, Guds ende Son. Halleluja.

Litanian sjunger vi under fastan som förbön ibland. Jag har tyckt tidigare att texten har varit lite väl tung när det finns vår i luften och vinterns mörker har släppt sitt grepp. Men i år känns orden alldeles på sin plats. Jag tänker inte bara på Corona-oron, utan på hela situationen i världen. Ser man på nyheterna är det bara Corono för hela slanten, men allt annat finns kvar så klart. Mörka moln på flera håll. För människorna i Syrien ser det inte precis ljusare ut, med eller utan Corona. Venezuela – blir det någon lösning? Kongo…? Afghanistan… ja ni känner till listan. Och så några viktiga politiska ledare i världen som inte kan axla rollen, handlingsförlamning när det gäller klimatet, och så ett virus ovanpå detta.

Flyktingsituationen 2015 klarade vi galant om man jämför med de andra kriserna vi står inför. Sverige stannade inte, världen stannade inte. Många av dem som kom då har landat på riktigt hos oss, och de kommer att smälta in som Balkanflyktingarna har gjort tidigare. En ny våg skulle vi visst klara, om vi bara reagerar lika solidarisk som vi gjorde då. Antingen måste vi få stopp på kriget i Syrien och oron i hela Mellanöstern, eller så får vi ta emot flyktingar. Så är det bara. Något annat val finns inte. Jag tycker, trots att många inte håller med mig, att de månaderna 2015 /16 visade vad vi kunde om vi verkligen vill.

Annat är det med klimatet. Där är det samma enkla val vi står inför: antingen begränsar vi våra utsläpp av CO2 och minskar halten av växthusgaser och stoppar uppvärmningen, eller så gör vi det inte i tid, och då är det kört, på det viset att vi måste ställa om vårt sätt att leva men då ’under galgen’ i stället för nu, när det fortfarande finns tid. Annars kommer vårt liv på jorden att ändras drastiskt, och vi kommer att få många fler klimatflyktingar än var kriget i Syrien kan förorsaka.  Ett enkelt val egentligen.

Och det visar sig att vi kan minska utsläppet. Det är väl konstigt att ett virus kan åstadkomma det som hot mot våra barn och barnbarns överlevnad inte kunde. Nu plötsligt går det att välja bort flyget. Men bara under Corona-hotets galge.

Jag håller inte med de som tycker att man inte ska oroa folk. Finns det anledning till oro, är oro den mest adekvata känslan man kan ha. Allt annat är lögn och rosa drömmar. Men oron ska inte förlama oss, och inte heller gå över till panik. Någon har sagt: låt dina känslor vara motorn, men sätt dem inte bakom ratten. Nu är jag inte så mycket för bilar och bilbildspråk, men det här förstår jag och håller med. Förståndet ska styra vad vi gör, men kraften framåt kan man mycket väl få av sina känslor, även av oro och rädsla.

Därför: lyssna på expertisen, de som verkligen kan detta med smitta och virus. Inte självutnämnda experter på Facebook som ger goda råd, dem kan man vara utan. De verkliga expertisen kan visa vägen vad vi ska göra när vi ska välja, vad vi ska göra tillsammans. Och kraften att verkligen göra detta, att verkligen tvätta händerna en extra gång och mycket annat, den kraften kan man få ur sin oro. Så vårda den öm.

Kristna säger massa kloka saker. Kristna säger också en massa dumheter. En av de dummaste utsagor av en kristen var på någon slags konferens jag bara lite snabbt tittade in i, i Jerusalem 1980. Det var mitt under inbördeskriget i Libanon. En kvinna berättade att hon aldrig hade sovit så bra som under de värsta bombningar omkring henne. För hon litade på Gud och visste att hon inte skulle träffas av en bomb. Med bibelverser som stöd så klart. Att lita på Gud är så klart bra i alla lägen, även under bombhot eller Coronavirusattack. Men att sova gott tyder på att man inte har förstått något. Nej. Jag är inte rädd att drabbas av virus. Händer det så händer det. Men jag måste se till att jag inte smittar andra, inte upptar sjukhussäng i onödan, inte belastar andra i min omgivning, utan hjälper dem. I stället för att sova gott kunde hon varit frivillig hos Röda korset, tröstat barn som förlorat sina föräldrar. Sett till att skadade räddades ur bombade höghus etc.

Så är det också nu. Medan vi litar på Gud, och Guds omsorg om oss alla, kan vi se till att vi hjälper de som behöver hjälp, tröstar de som är rädda, ringer dem som är ensamma och se till att vi inte i onödan belastar vården. Gud ger oss ett uppdrag, och det uppdraget är inte att sova oss igenom den här perioden. Men sova behöver vi så klart – och vila. Så att vi orkar. Orkar vara Guds medarbetare i ett land som har visat sig vara kapabel att hantera kriser.

Det är lätt att hålla upp dörren för smarta människor

Det är skönt att visa upp sig

kasta bak håret

när man vet att man sitter vid rätt bord

 

Man växer

inte av sig själv

men just för att man sitter vid rätt bord

Ens egen osäkerhet kamoufleras

man får sitt på det torra så att säga

man sitter vid rätt bord

man kastar bak håret

tittar sig omkring

och håller upp dörren vid rätt tidpunkt

Ser till att hålla alla hästar inne

 

Man skrattar gärna

man skrattar när snygga människor säger roliga saker

roliga och smarta saker

men man tittar sig omkring

först

innan man skrattar

Skrattar dom snygga människorna? frågar man sig

dom smarta människorna

jaja, dom skrattar

då är det lugnt

då skrattar man på

kastar bak håret

sitter vid rätt bord

sitter snyggt

 

Man blir liksom snyggare

när man sitter vi snygga bord

bredvid snygga människor

det smittar

samma med intelligens

man blir intelligentare av att umgås vid intelligenta bord

med intelligenta människor

och varför skulle man inte vilja vara intelligent

varför skulle man inte vilja bli ännu intelligentare än man redan är

 

Då kan man ju tänka sig hur allt skulle vara om allt vore tvärtom

om man skulle umgås med fula människor

sitta med idioter

sitta och skratta med idioter

vid korkade bord

det smittar

Det smittar verkligen

på något sätt smittar det ännu mer

kraftigare

och inte vill man väl bli dummare än vad man redan är

ännu korkade

fulare

fetare

Fetma smittar verkligen

det vet man

och fetare vill man inte bli

fet ful och korkad vill man inte bli

 

Det är därför vi måste se om vårt hus

fråga oss

vem behöver jag

vem gagnar mig

vem hjälper mig att bli intelligent

vem hjälper mig att känna mig snygg

vem täcker upp för mig

skyddar mig

vilket bord skall jag sitta vid

när skall jag kasta bak håret

när skall jag skratta

så att ingen märker

att jag är rätt korkad

ganska ful

lite småfet

en osäker idiot

 

Det gäller att vara mycket mycket uppmärksam

på helspänn

alltid beredd

Haha

Där sitter dom korkade, dom fula

Här sitter jag tralalala

kastar bak håret

skrattar

Jag är en fri och snygg människa

intelligent också

håller upp dörren

Nänä, inte alltid, det förstås, man får ju se om sina hästar om man säger så

se till att ha alla hästar inne

Syns inte det?

Märks inte det?

Att jag är snygg, fri och lycklig?

Syns inte det, att jag är en lycklig människa?

Lina Ekdahl

 

De flesta av oss har något i ryggmärgen som gör att vi tänker så. Vi vill välja bord, vi vill hålla upp dörren – men inte för alla. Vi funderar på vem som kan ge oss fördelar… att man kan skatta sig lycklig om man kan hålla sig utanför konflikter. För då kan man konsten att töja lite på sanningar.

Jesus tycker att ett sånt liv inte håller måttet.

Han säger om de som lider så här: Grattis de som inte förstår hur de hamnat i klistret och sitter vid hel fel bord– För deras skull väljer Gud att ha det sista ordet. Du kan lyckönska de som verkligen sörjer sakernas tillstånd i världen – för det finns tröst för dem. Lyckönska de som aldrig hinner fram i tid eller ens släps fram när det bjuds på något. – för det är de som kommer ordna med fest och duka borden i framtiden. Grattis de som ingen bryr sig om att skaffa rätt, de som ingen vill kännas vid – det kommer en dag då alla är måna om att räknas deras vänner.

Och om de som forfarande kan känna medlidande säger han så här:

Lyckönska ni som fortfarande har ett varmt hjärta i kroppen, – ni ska möta värme. Gratulera även de som kan glömma oförrätter, de som inte samlar på baktaleri och sedan gödslar sin omgivning med det – de ska se Gud. Grattis du som håller fred- med dig själv, din kropp och själ, med andra människor, med jorden du går på – för alla kommer att upptäcka att du liknar Gud. Du kan skatta dig lycklig om de förföljs för en rättfärdig sak, för att du inte vill leva på en lögn – Guds rike är ditt.

Men håller jag måttet i det verkliga livet.? Långtifrån alltid.

Alla Helgonshelgen är en tid med dubbel betydelse. Vi är här med tankarna hos de som har lämnat oss, de som vi saknar, de som vi trodde vi inte kunde leva utan. Inte för att de var helgon, utan för att de var människor som stod oss nära, som vi älskade. För att de gav värme och ljus i våra liv. De är de som ger en silverglans åt de mörka molnen. Vi är också har idag med tanke på dem som har gått före oss in i härligheten för att de var helgon. De som ger oss mönster för våra liv. De som är våra förebilder i tron. De som visar oss att det går att leva nära Jesus och leva som han vill att vi gör. Jag tror att de här två grupperna: våra nära som har avlidit och helgonen flyter in i varandra. Våra nära blir lite helgonlika, och helgonen får drag av de vi har känt och älskat. Och det gör inget, tycker jag. Helgonen hade säkert drag som inte var så trevliga, och de vi har tagit avsked ifrån hade alla sina goda sidor. Och försöker man se på en annan människa med Guds ögon lyser allt gott hos den människan med stark kraft. En känd teolog Gustaf Wingren har sagt och skrivit: för ett helgon aldrig mera än hopp, för en syndare aldrig mindre än hopp. Och det är sant: inte ens helgon får ett fribrev in i himlen, då skulle vi hamna i gärningsläran igen, som Luther bröt sig loss ifrån. Man förtjänar inte himlen, inte ens ett helgon. Men vi lever alla på hoppet, och hoppet är inte samma som egna hop-fantiserade önskningar, utan hoppet grunder sig på Guds löften. Och skulle Gud inte hålla sina löften? Naturligtvis gör Gud det. Jesus har kommit för vår skull, för oss som inte alltid gör som vi ska, som lever vårt liv med fel och brister. Löften finns där i Saligprisningarna. Vi tilltalas där. Och det är stora skaror Johannes talar om i Uppenbarelseboken, och lika så stora skaror på berget när Jesus ger folket Guds grundlag. Mängder av människor, och vi ingår, och de som vi har lämnat ifrån oss ingår också. Självklart.

Lina Ekdahl har just kommit ut med ny diktsamling nu i september, den heter ’Fyrahundrafyrtio år’ och är utgiven av Wahlström&Widstrand. Det är en ganska så sorglig bok skriver hon själv. Men jag ska nog skaffa den också.